Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

”Nej, nej, kom, kom. Sitt här bredvid mig.” I ansiktet ser han ut att befinna sig i gränslandet mellan förfäran och beundran. Tvekar. Men, sätter sig ändå bredvid efter att ha gått liksom i cirklar runt filten som jag har lagt ut på golvet. Han ska just till att säga något när jag hyschar honom. För visst är det ju så att precis och varenda ljud utifrån trappuppgången blir så där extra spännande när du vet att ett av dem… kan vara på väg just till dig. Men, inte den här gången. Brevbäraren skramlar aldrig med nycklar. Vi sitter tysta, en stund. Låter grannen försvinna in i sin dörr. Spännande, säger min pojkvän och menar allt annat än just det. Rycker på axlarna. Förklarar att det här bara är uppvärmning. Brevbäraren kommer aldrig innan klockan ett så…

”ETT!? Ska vi sitta här i tre timmar!?”
”Trocadero?”

Du förstår. Det finns regler. En del av eftermiddagen igår gick åt till att städa, till exempel. Jag har till och med legat under badkaret och skurat. Jag kan inte njuta om jag inte har rent runt omkring mig. Och så måste det förstås finnas kall dricka. Och det ska förstås ta femtio minuter att åka dit för att köpa den för att du har intalat dig att det bara finns en kyl i hela landet som är kall nog för din trocadero. Som ska vara på burk. Flaska går inte. Så vi har trocadero, pringles och cocosbollar. För det här är också en del av det. Du ska räkna ner och dag noll, då ska du sitta här och lyssna efter fotsteg. Jag har inte tvingat honom att sitta med mig. Nämnde så där i förbigående lite av hur den här spelkulturen kan komma till uttryck hemma hos mig och han frågade om han fick vara med.

Så vi väntar.

”Och sen då?”
”Sen?”
”Ja, vad ska jag göra medan du spelar? Ska jag bara sitta och glo på dig?”
”Så klart du inte ska.”
”Det var bussigt.”
”Jag ringer dig sen när jag behöver mat.”

Det hade varit roligt om brevbäraren kommit just då och sett oss brottas innanför dörren.