Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Han lurade mig att skratta. Jag minns hur besynnerligt det kändes, samt hur ont det gjorde.

”Har ingen berättat för dig”, började han och rullade fram en stol att själv sätta sig på efter att jag med litet möda nått upp till britsen. Den där bädden av papper, de som alltid ligger där av någon märklig anledning, trycktes upp bakom och inte under när jag försökte få omplåstrade och slitna knän att följa med resten av kroppen upp. Jag vet inte om det berodde på att jag är kortare än genomsnittet eller om britsen helt enkelt var för hög.

Jag skrattade i alla fall. Jag menar, en snabbvisit till en villaförort mitt på dagen leder ytterst sällan till hjärnskakningar och blodprover efteråt. Han var den förste att bemöta mig som om jag var någonting annat än ett trasigt köttstycke, som talade till och inte om.

De hade inte behövt ta min puls, egentligen, för att komma fram till att jag var skräckslagen. Du är ganska så full av adrenalin. Det är normalt. Men försök att få ditt hjärta att slå lite lugnare om du kan. Lite av världen kom tillbaka efter att han äntrade rummet och skämtade. Han undrade om jag var rädd för nålar. Ja, svarade jag och så vips var det nästan klart. Inte för att det låg någon överhängande stor risk att jag åkt på något.

”Det här är en av frågorna som kommer att poppa upp förr eller senare. Lika bra att vi likviderar allt sådant redan nu, eller hur?” Det var nästan bara han som pratade. Jag fann mig gilla det, tryggheten i att slippa säga något. Han assisterades av en yngre tjej, som misshandlade mitt ansikte ytterligare genom att trycka dit bomull och annat. Egentligen hade han annat för sig, sade han. Assisterande höll med. Gillade henne inte, av den anledningen. Men han stannade. Han hade hört mig prata med mamma i telefon och förstod att hon inte skulle komma. Så han satt och tittade på, berättade hur två systrar en våning upp som varit med i en olycka tillsammans inte kunde sluta bråka med varandra och kallade mig för sin lilla hjältinna.

Jag var väldigt svag. Det skulle inte dröja länge innan jag låg där, igen. Jag tror inte att du förstår. Jag tror inte att du kan. För jag gör det inte. Men i allt det där hemska och vidriga sattes till slut allting på paus. Oförmögen att göra något tvingades jag till slut att… låta kroppen och känslorna få komma ikapp. Och jag började om. Gavs möjlighet att börja skriva ordentligt och professionellt. Vågade drömma, fastän andra gav upp. Dog. Men jag fortsatte. Trots mitt dåliga samvete så fortsatte jag. Gick på sjukgymnastik, började leva lite försiktigt och lite i taget. Vägen tillbaka är alltid väldigt svår. Du är rädd för allt. Du har svårt för folkmassor.

Känner mig fortfarande utstirrad. För det syntes ju. Och folk stirrade. Höll mig helst inomhus. Hittade ursäkter att stanna där när vännerna ville ta med mig ut. Undviker än idag att vara ute för sent, men... har börjat lite grann att trotsa det som finns i mitt huvud. Bara den här helgen kom jag hem runt fyra, halv fem på morgonen. Jag tror inte det är tidpunkten som är problemet. Utan skratten. Det ligger något jobbigt i att behöva åka hem själv efteråt.

För hon är död, hon som liksom såg till att alla delade på en taxi. Om livet vore rättvist jag skulle ha fått spendera den här sommaren med henne. Hon hjälpte mig. Hon borde ha fått se mig nå hela vägen hit. Det är en ju sådan där sak, som känns väldigt jobbig nu. Att inte ha henne nära, att inte kunna ringa och inte få ligga nere vid klipporna med henne. Var det någon som hjälpte mig då jag låg hemma var det hon, som handlade, städade och stod ut med mitt humör. Men framför allt som fanns här.

Som vågade säga; "nu är du allt bra löjlig. Blondera skiten bara" och körde ner mitt huvud i ett handfat.

Det är nog därför jag sitter så mycket vid datorn efter sådana här tragedier. Inte för att läsa om trasiga uppväxter och inspirationskällor. Inte för att läsa om att tv-spel skapar monster och ”nu kommer tidningarna skriva att det är tv-spelens fel”. Jag läser om offren. Om människors sista stund kvar i livet. Och jag kan se det framför mig. Liksom jag kunde för ett år sedan se det framför mig. Och jag läser om hjältar.

Om människor som utan att tveka slänger sig över sina nära för att låta kulorna ta i deras egna kroppar. Jag läser om riktiga hjältar och hjältinnor, som i allt det där hemska, som i allt det där vidriga ändå visar att världen kan vara en rätt okej plats ändå. Inte som jag gjorde, men jag var svag och allt blev för mycket. En besynnerlig sak att säga, kanske. Men gärningsmännen har ingen plats i min värld. De förtjänar inte rubrikerna.

Jag berättar för honom om henne, min kusin. Visar foton och lyckliga ögonblick där hon och jag fånar oss, skrattar och kramas. Jag berättar hur hon var som människa, så otroligt genomgod och älskad som hon var och jag förklarar att hon var den som tog på sig rollen lite som mamma för mig. Hon älskade matlagning, verkligen jätteduktig på alla sätt och vis. Jag har fått ärva några av hennes saker. Hon sade en gång att jag skulle få alla hennes matredskap ifall hon dog på skämt, just för att jag verkligen är motsattsen till henne i köket. Så idag har jag saker jag inte vet vad dem gör riktigt.

Han sade någonting om mina ögon i lördags. En sak som jag har hört förut, som fick mig att tänka tillbaks. Jag är inte så säker på att jag förtjänar den här glädjen i mitt liv. Jag är inte så säker på att jag förtjänar att leva det. Har skuld för att jag fått chansen när andra inte fått det. Jag undrade förstås vad han menade min doktor. Han svarade att jag var en hjältinna i hans värld. För att han visste att jag inte skulle förstöra mitt ansikte ytterligare genom att låta det präglas av hat. Att jag trots allt skulle fortsätta att leva mitt liv varje dag fullt ut. Förmodar att det är vad döden och en andra chans säger oss; att inte vänta till i morgon att ta det där steget. Och att tända ett ljus för alla dem som visade oss vägen dit.