Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

”Spelrecensioner idag är så jävla gay. Jag garanterar dig att var och en sitter och kör handtrallor med ena handen och skriver med den andra. Titta här bara. Hälften, HÄLFTEN, av den här texten består endast av skribentens fantastiska personliga upplevelser och här, HÄR, börjar han berätta lite om spelet. Mängden info som vi får här om själva spelet är knappt mer än vad jag visste från början. Och ser du att här, nej här, knyter han ihop det med inledningen vilket tar ytterligare ett helt stycke. Jag blir så förbannad. Inte på dig då, du behöver inte se ut så där…”

Det är inte vår tur än. Den överhängande tystnaden, resultatet av det stora antalet främlingar i kö, får dock flera att vända på sina huvuden åt vårt håll. Skruvar på mig olustigt, för oavsett svar jag drar till med så blir det bara fel om det kommer från min mun. Jag är bidragande till den bransch han kommit att hata och känner så mycket bitterhet emot. Han tillhör skaran som aldrig slog igenom, men som ändock lever den stora skribentdrömmen. På sitt sätt, förstås. För det finns en viss skillnad mellan oss. Han tar dock alltid var tillfälle i akt då vi möts att rikta en känga åt min profession, då jag gissar att hans forna kollegor inte längre orkar lyssna. Han, vi kan kalla honom Bengt, började skriva om spel långt före mig, har varit med och startat upp spelsidor som vissa av er aldrig har hört talas om. Bengt är en av dem som ärligt kan säga att han var där, när speljournalistiken på nätet var ung och att få spel hemskickat var privilegium endast unnade ett få. Bengt brukar skämta om att hans intresse för den här branschen dog ut med Segas Dreamcast.

Bengt är inte bara bestämd i sina åsikter. Han är högljudd, också. Jag står tyst, väntar. Vi är två representanter från vardera era. Han från en tid när det var prestigefullt och exklusivt och jag… jag tillhör den generation slödder som kom in och bara förstörde alltihop. För det finns regler, förstår du. Bloggsfären förändrade allt. Men det är inte oss som han pratar om, för enligt honom finns det inga spelbloggar värda namnet. Bengt har inte mycket till övers för lekmän. De enda texterna han har läst av mig är de som jag har fått publicerade i skrift (och av 12 krönikor så gillade han bara 2). Det är snart vår tur. Han har ett sådant där kort som ger honom privilegier framme vid kassan, ett där det står ”journalist”.

”Alla är så jävla fulla av sig själva idag, fy fan alltså. Ärligt talat, vem bryr sig? Så fruktansvärt mycket ordbajseri för ingenting. Spel ska vara så mycket mer än fantastiska anekdoter, och säga något om något. Spel får aldrig vara just det i svensk spelpress, spel. De måste alltid vara så mycket större än livet. Vem bryr sig? Inte fan gör jag det i alla fall. Läser jag en recension vill jag läsa om spelet och inte om någonting annat. Jag menar, ser du här? 1/4 av texten handlar om SPELET. Jag får mer info här om skribenten än vad jag får om den produkt som jag är intresserad av! Och vet du vad det värsta är?”

Har du suttit, som jag, på en krog och druckit öl med Bengt så vet du vad det värsta är. Men det blir vår tur och Bengt slänger fram sitt kort på disken. Han bakom kassan skiner upp, tittar förvånat på oss innan han hastigt försvinner in där bak någonstans för att hämta våra spel. Varför har jag inte ett sådant här, skämtar jag och inflikar: ”Jag är trevligare än du”. Det får flickvännen bakom att fnissa lite.

För vi har publik.

Och vår publik har inte suttit och tagit en öl med Bengt.

”Vad är det värsta?”

”Allt jävla ryggdunkande mellan skribenter. Jag menar, det är nästan så man undrar. Fy fan. Där, där har du klubben för inbördes beundran verkligen. Inte du Elin, jag pratar inte om dig.”

(Jag kommer alltid undan med allt. Jag har ett sådant utseende liksom. Skulle jag bli tagen på bar gärning under ett bankrån skulle jag ändå inte åka dit för brottet. För allt jag gör är alltid någon annans fel)

Expediten kommer tillbaka, ler och klämmer ur sig något om att jag kan skatta mig bra lycklig som har sådana bra kontakter som Bengt. Killen i kassan behandlar mig lite som en groupie, som utnyttjar Bengts status till att själv få fördelar. Säger inget, utan låter de båda pojkarna hållas. Får det berättas för mig, från två håll, hur den svenska speljournalistiken har varit. Att allt var bättre förr. Du skulle ha varit med då, säger Bengt till mig. Expediten ändrar min, blir misstänktsam. Ansiktsuttrycket är talande. Säger något i stil med, ”vad då, skriver du också?”. På vägen ut hör jag hur en arbetskamrat säger till honom:

”Såg du inte? Det där var Elin fucking Ekberg.”

Jag har tänkt på det här, på förändring och vilka som bär skuld för den.

En eftermiddag satt jag och en av landets kanske mest hyllade spelskribenter och samtalade om att rockstjärneideal allt mer börjar vinna över passion. Att viljan att vara någon börjar bli viktigare än skrifterna i sig.

”Det går inte en dag utan att jag funderar på att sluta. Jag känner inte samma sak nu som jag gjorde då. Det är ingen som bryr sig om texterna längre. Du är annorlunda, för det märks så tydligt att det som fyller dig är din passion för att skriva.”

Jag kan inte argumentera för hur det har varit.

Det blir fel om jag gör det. Jag var inte där. Jag är en av nykomlingarna. Det är vad jag kallades för inför upplagan av ”Årets spelskribent”. Årets rookie. Och visst var det inte länge sedan som det debatterades kring vad vi gjorde där, bland alla de andra stora namnen. Folkkära bloggare/bloggerskor stod helt plötsligt i rampljuset tillsammans med de gammelrävar som varit med och byggt upp den svenska spelskribentscenen. Lekmän. Professionella. Tillsammans. Vissa av bloggarna använde sig inte ens av korrekt svenska. Man får väl säga att reglerna har skrivits om. Bengt tillhörde den tid när drömmen om att slå igenom var ouppnåelig och de som gjorde det blev legender. Många av er har växt upp med namn som Tobias Bjarneby, Thomas Wiborgh och Fredrik Schauffelberger. Jag kan inte tala för hur det har varit, men jag kan tala för hur det är. Och när legender argumenterar för att de vill hoppa av för att de inte gillar förändringen, då har något hänt. Kanske har han rätt, Bengt. Inte i det att skribenter inte ska få vara kreativa. Vår passion är, trots allt, vad som ger våra meningar en röst. Men kanske i det att ibland skrivs texter av fel anledningar. Det är förstås talande att det ingenstans i världen talas om så mycket känslor som här när det kommer till recenserande.

Men när drömmen helt plötsligt är öppen för alla?
Vad händer?

Jo, att nya lirare sätter nya regler.

Försöker du slå igenom idag räcker det inte längre att bara vara duktig på att skriva. Det är inte bara dina recensioner som måste ha en röst, du måste göra reklam för dig själv också. Du är ingen om du inte har twitter. Du hörs inte om du inte är lite kontroversiell emellanåt. Liksom det en gång handlade om att sälja lösnummer handlar det idag om att vinna klick. Det är vad alla spelsidor brottas med, stora som små. Klick är pengar, skribenter som drar till sig fler sådana är värda sin vikt i guld och många sidor delar till och med upp sina texter över flera länkar för att det ska generera i några fler tryck på musen. Händer att jag får förfrågan att ge konstruktiv feedback på andras texter. Tänker särskilt på en nu. Jag läste och tyckte väl att den var bra skriven men det svaret var inte tillräckligt.

”Här, den raden. Säg vad du tror? Är den tillräckligt stark för att reta …”.

Vad händer, också? Jo, att folk söker reaktionerna för reaktionernas skull. För det är bästa sättet att göra dig hörd, att få ditt namn att synas lite extra, är även att vara lite provokativ. Är det vad vi vill ha? Jag har nog alltid insett att recensioner ska handla om kritik mot spelet, inte att få en stor grupp människor att plocka fram tjära och fjädrar. Drömmen om att bli stor, allt kan börja där bland twitterstormarna och antalet ”gillanden”. Och gamlingarna tittar åt nykomlingarna och rynkar på näsan. Orkar och vill inte vara med. Jag frågade honom om han tyckte att jag var så mycket bättre, om jag var så mycket annorlunda? För visst gör jag reklam för mina texter på mitt twitterkonto och absolut får jag lite fjärilar i magen när butikssäljare försöker sälja spel genom att hänvisa till vad jag har skrivit. Mitt var ett av namnen som Microsoft marknadsförde Witcher 2 med. Den sidan rev jag ut ur tidningen (jag var väl heller inte så värst smidig när jag skröt om det…) Samtidigt är jag också hon som satt i timmar och bråkade med Fredrik Schauffelberger om meningsuppbyggnad och ordval i höstas och argumenterade emot Pär Villner vad Halo Anniversary skulle få i betyg. Jag kan sitta i mellan femton och tjugo timmar med en recension innan den åker upp på Loading.

Jag misstänker att Oskar Skog suckar lite varje gång jag två minuter innan deadline frågar honom om jag inte borde ändra något. Visst är det en underbar känsla att få hem spel för att skriva om, men den går inte upp mot den att få ihop en riktigt bra text. Jag sade en gång till Tobias Bjarneby att jag inte har skrivit min bästa ännu. Det är en av mina styrkor såväl som en av mina svagheter, att jag hela tiden måste försöka överträffa mig själv. Men jag är inte bättre än någon annan. Jag skulle ljuga er rakt upp i ansiktet om jag påstod att jag inte tyckte det var lite kul att skriva autografer åt de ungdomar som kände igen mig på stan eller att jag ibland behandlas som om jag vore någon när vi är ute. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte också smörar och dunkar andra skribenter i ryggen. De är kanske inte legender i er värld, men de är det i min. Jag talar om namn som Angelica Norgren, Kerstin Alex och Tove Bengtson.

Vad händer när dörrarna slås upp? Vi släpper in personligheter som annars inte skulle få sina röster hörda. Vem som helst som brinner tillräckligt för sin sak kan få recensionsexemplar hemskickade. Du behöver bara drivet. Jag borde veta. Jag var en gång med och startade upp en sådan blogg, innan jag blev ”Elin fucking Ekberg”. Det är det här som gör det så fantastiskt. Alla förändringar är inte av ondo. Det krävs fortfarande driv, liksom det en gång krävdes eldsjälar för att starta igång branschen överhuvudtaget, men det går. Internet har gjort det möjligt för vem som helst att få läsare. Bloggarna pajade kanske den svenska spelskribentscenen, den där endast fåtalet utvalda fick sina ansökningsbrev besvarade, men de släppte också in tjejerna. Det kanske inte ser så jämlikt ut när var redaktion har en, alternativt två, kvinnliga medlemmar idag men sett till den där listan av tjugofem svenska nomineringar i våras är det tydligt att det har skett en förändring. Och nu, när redaktioner går samman, stora namn blandas friskt med nya tillskott, är gränserna än en gång på väg att suddas ut. Regler kommer att skrivas om.

Om tre år kommer den svenska spelskribentscenen se helt annorlunda ut än vad den gör idag, än vad den någonsin har gjort förut. Allt är föränderligt. Om ett par år kommer branschen bestå av nya, glada förmågor som vuxit upp och lärt sig älska spel med New Super Mario Bros, som kommer att tycka att Mass Effect är retro och lyssna på trötta spelskribenter som Elin Ekberg som i kön, i tv-spelsbutiken, kommer att säga att allt var bättre förr. För i framtiden kommer kanske ingen att skriva om tv-spel. I slutändan handlar det ändå om teknikens framsteg, om nya möjligheter och vilka dörrar dessa öppnar upp för oss. Det enda jag kan hoppas på är att jag till dess har hunnit skriva min främsta spelrecension. Och vem vet, när jag inte längre tror att jag kan överträffa mig själv kanske det är dags att göra som alla rockstjärnor gör och drämma gitarren ner i marken.