Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Där ligger jag, blott 21 år gammal och låter mig bli smekt. Ljussättningen är fantastisk, hinner jag tänka. Sedan trycker jag på paus. Så börjar det.

”Vad är det här? Jag har inte tänkt på det förut. Men så är du väldigt sällan barfota.” Han tar ett hårdare tag och vänder på benet som om det vore möjligt att ta det ifrån mig. Här i Sverige får vi vår beskärda dos amerikanska sitcoms. Big Bang Theory, How I Met Your Mother och Scrubs är bara fåtalet exempel. Gilmore Girls, Fashion Girls, Greys Anatomy är några andra. Det spelar inte så stor roll. Det jag har tänkt på är hur sådana dikterar villkor för hur vi förhåller oss till våra egna förhållanden. Hur enkla dilemman som ”jag älskar dig” förstoras upp till sådana enorma proportioner. Han säger att han älskar dig och du … ja, vad säger du?

”Tack”? Om det hade varit fiction, så ja det hade du nog. Och sen så hade det blivit ett jäkla liv då du inte kunnat säga ”jag älskar dig också” tillbaks. För det kan du inte, uppenbarligen, för säger du något så ödesmättande efter att han har sagt det först säger du det bara för han sade det. Men säger du det inte så tolkar han det som att du inte älskar honom. Hur många såpor gör inte ett himla problem av det här? Har alltid varit väldigt dålig på koderna. Regler. Det blir en krock ibland.

Som en gång och jag sade det för tidigt tyckte han. Efter sex månader prövade jag orden i min mun och ja, jag sade det. Han gjorde slut, sade att folk som är så trasiga som jag inte kan älska, att jag var mer kär i tanken på att vara kär än att något jag kände var på riktigt. Och kanske stämde det till viss del. Jag var väldigt ung. Han var min första förälskelse. Efter det som han sedan gjorde emot mig tappade jag lite tron på kärleksfulla förhållanden. Åtminstone för min del. Har varit tillsammans med killar som jag inte gillat, men som kunnat ge mig något av det som… Du förstår, det blir som ett beroende, det där sökandet. Att bara kunna känna något överhuvudtaget igen. Jag vet inte om ditt liv handlar så mycket som om en flykt från det där ögonblicket då allt förändrades eller om allt bara handlar om att du vill ta dig tillbaka dit.

Återfå kontroll.

Eller, rättare sagt, kontroll du aldrig hade.

Problemet är att allt trappas upp hela tiden. Du behöver mer för var gång. Mer. Och värre. Starkare. Till slut räcker det inte att du ligger där med spräckt ögonbryn. Med Victor är det annorlunda. Han är annorlunda. Väldigt levande. Kan väl säga som så att han är en väldigt ”förundrad” människa. Vill veta saker. Vet saker. Sist vi var ute kunde han berätta för servitrisen exakt hur länge den gamla byggnaden hade funnits, visste vem som var med och grundade haket och passade på att berätta lite om hur området såg ut då. Och själv sitter du bara där och gapar.

”Jo, men det stod ju där”, säger han sedan och pekar på den minsta av tavlor som satts upp, den som knappt en enda ur personalen har brytt sig om att läsa texten till. Det här hör till hans personlighet. Han förundras av saker, kan föreslå att vi ska gå ner till hamnen för att han vill titta på segelbåtarna eller står och skrattar åt en reklampelare.

”Kom igen, Elin. Posera!” och så ska jag härma trådsmala bruden på bild för liksom jämföra vem av oss som har störst chans att sälja resor till solen. Efteråt tar han min hand och så ska vi gå i femtio minuter för att han vill att jag smakar på hemmagjord glass. Men du vet inte vilka smaker som väntar på dig för haket har olika varje dag. Men inte banansmak, tydligen. Och så får du en lång redogörelse varför det inte går att ha banansmak. På kvällen sätter vi oss på ett fik i gamla stan, ett som han gillar och testar vin. Det här är annat, jag är något annat och inte bara ett föremål som du kan lägga åt sidan när du har tröttnat på det. Har mer funktion än att jag ska visas upp.

Han sade det, en morgon. Jag stod i min ”Liftaren från galaxen”-handduk i badrummet, borstade tänderna samtidigt som jag nynnade på Simple and Clean från Kingdom Hearts. Tog en stund innan jag lade märke till att han stod där, bakom och tittade. Amerikanska tv-shower dikterar villkoren för vad du kan säga. Det är ju så det är, det är därifrån vi som unga bildar våra uppfattningar om hur det ska vara liksom. På handduken, den som jag köpt från Science Fiction bokhandeln en gång, står det ”NO PANIC!”.

Senare är det jag som håller i handkontrollen. Det är hans spel, men han tittar hellre på. Ljussättningen i Syndicate är fantastisk. Snyggt och bra tryck i vapnen. Victor fastnar vid mitt kanske värsta ärr, det jag fått bara för att jag försökt värja mig och jag ser i hans blick att den kräver svar. Tar tillbaka benet. Jag verkligen hatar det märket. Men det lyser inte lika starkt längre. Det slår mig nu, hur länge det har gått utan att jag tänkt på att det ens finns där. Victor ser saker. Lägger märke till små, oviktiga ting. Som en morgon och jag står i fokus.

"Vet du att du liksom gärna böjer dig lite åt sidan när du pratar ibland?"

"Öhm… nä? Det gör jag väl inte?"

"Jo. Rätt gulligt faktiskt. Man bara väntar på att du ska säga ”kom ni små barn, kom!”. Och så rynkar du pannan när du blir arg och ser ut som att du vill slänga något… haha, aj!"

Så jag berättar hur och från vad jag fick det avlånga märket, som sträcker sig från fotsulan, upp över hälen och en liten bit upp på vaden. Stunder som dessa är livet så långt bort ifrån såpoperor du kan komma. Det finns ingen musik. Det är ingen som skrattar. Allt som återstår efteråt är tystnaden. För en gångs skull frågar han inte efter detaljer. Istället drar han mig till sig och säger:

”Är det inte jävligt schysst ljussättning i det här spelet?”