Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Tolv år. Kanske tretton. Jag och en kompis sitter och fånar oss vid matbordet. Vi har aldrig bakat pepparkakor tidigare. Försöket leder till många skratt, underliga miner (varav ett par fastnade på kort) och ”men i … AAAAAHHH, det här går ju inte!”. Men vi har hiskeligt roligt i våra förkläden. Det är hennes mamma som dokumenterar. Finns inte mycket på mig från min uppväxt men det som finns kvar har jag samlat i ett fotoalbum. Mjöl överallt. Häll ut det på bordet sade hon och jag tolkade det väldigt bokstavligt.

Har för mig att det var någon som dog.

Minns inte vem.

Tidningarna skrev om det i alla fall. Det var så hon kom in på det, min kompis mamma. Killar får sina huvuden spräckta och tjejer våldtas. Ni vet väl vad ni ska göra om ni blir överfallna? Ligg still. Spela död. Vad ni än gör så låt honom göra vad han vill. Kanske, om ni har tur, så låter han er leva efteråt. Du kan återhämta dig efter en våldtäkt. Svårare om du får huvudet spräckt. Det hon sade lät sunt då, men… jag förmodar att hon inte riktigt visste vem det var hon sade det till. Kan du inte fly fysiskt måste du lära dig att bli löjligt effektiv att fly till sinnet. Det var två unga som klarade sig för inte så många år sedan genom att spela döda. Gänget som följt efter gav sig på dem med knogjärn. Slog. Sparkade mot deras huvuden. När tjejerna sedan tappade medvetandet fortsatte misshandeln, en stod och höll upp huvudet genom att dra i håret medan en annan sparkade. Jag har sett bilderna på deras ansikten. Inte mycket mänskligt kvar efter den överfallsvåldtäkten.

Det har varit en väldigt gråmulen sommar. Jag talar inte om vädret. Den inleddes med att en bekant till mig drogades på en fest. Jag stod och åt glass i stan när han berättade. Han kunde inte ens forma ordet i munnen, men jag förstod. Ville åka hem till henne. Inte för att prata. För att finnas. Ibland räcker det. Folk reagerar annorlunda. Vissa blir väldigt praktiska. Ringer samtal och ordnar så att det finns tid att få slå sönder näven i väggen. Andra bara sitter. Gör ingenting. Har fortfarande inte besökt henne. Familjen avbokade allt och tog med henne utomlands. Det är också ett sätt.

Antar att mycket av det här är mitt fel. Jag vet, ärligt talat, inte. Kontraster, som alltid. Alltid kontraster. Det är en sak, det jag ser och en annan vad jag tänker. Victor, vackra och fina Victor, plockar fram gitarren och sätter liksom hela campingen som i trans. Jag står en bit bort, alldeles under fackelskenet och ler. Han är duktig. Får publiken med sig. Har aldrig hört honom sjunga tidigare. Lika och samtidigt så olika, på en och samma gång. Som betraktare är det inte svårt att urskilja. Folk har en tendens att samlas runt honom. Vill berätta saker, sådant som fascinerat. De vill att han ska göra likadant. Jag tror ordet jag söker är perfektion. Senare skämtas det friskt att Victor gillar att festa han, men jag tror ärligt inte att jag såg honom dricka en enda öl under den kvällen. Han bara är så, utåt. Glad. Alltid full av energi. Och jag tänker, att om han är perfekt borde han då inte också rimligtvis förtjäna någon som också är det? Är det här egoistiskt av mig? Vill känna din kropp emot min, sjunger han och söker efter mig med blicken.

Förstår att det finns en rädsla inblandat. Tre överfallsvåldtäkter i området, båda väldigt nära min port. Den ena mitt på dagen, tjejen låg och solade och den andra här i parken bredvid. För att komma hem till mig måste du gå förbi ett ganska mörkt område bestående av träd och buskar. Inga lampor. Och du ser inte in. Den sista blev förföljd hem, misshandlades svårt innanför sin dörr och släpades hela vägen in till sitt sovrum. Där mötte hon så pass brutalt våld att skadorna i ryggen kunde ha varit livshotande. Och ändå är området lugnare nu än innan krogen tvingades läggas ner. Två glada herrar följer efter mig en sen kväll, jag har varit hos en kompis och trycker upp mig mot dörrporten. ”Ligga?” Jag tog mig loss och lyckades få igen dörren bakom mig. Det har jag inte sagt till Victor. Eller att en sextonårig jagades av ett par killar i bil i våras, bara femton minuter bort med tåg. Hon klarade sig. Tog sig ur bilen och sprang för sitt liv.

Som alltid, kontraster. Vi har picknick och testar överfallsalarm. Victor har inte riktigt samma tankar som min kompis morsa hade. Låter något otroligt. Får du upp manicken till örat kommer personen inte att kunna höra något på ett bra tag framöver. Och så kniven, förstås. Jag är inte enda flickvännen som sitter omgiven av ostbrickor, baginboxvin och kex. Inte den enda som får en lektion i att kunna försvara mig. Misstänker att lite av hans rädsla är mitt fel. Det handlar om försvunna Sigrid i Norge. Inte gått en dag sedan hon försvann som jag inte gått upp och hört med bekanta där borta hur det går. De letar. Deras hopp har gjort att det kommit lite för nära mitt eget hjärta. Hoppas så innerligt att det här bara rör sig om en sextonårings dumma idé. Första gången hon var vara ute sent och hon försvinner. Finns mycket fel, där. Har haft svårt att släppa tankarna. En flik i mobilen uppdateras konstant. Vet inte om Victor har förstått.

Hur säger du de ord du inte har haft kraft nog att skriva högt? De andra packar ner sina knivar. Jag förmår mig inte till att göra likadant. Vad skulle jag göra med en kniv? Försvara mig? Men såvida du inte har den innanför strumpan är sannolikheten inte så stor att du ges möjlighet att plocka upp saker ur handväskan. För det går fort, förstår du. Plötsligt ligger du bara där och om sanningen ska fram är det inte förrän först då du förstår hur du själv reagerar i sådana situationer. Om du spelar död eller slåss för ditt liv. Bara det att du slåss för ditt liv kan innebära att du förlorar det. Det var så hon resonerande vid pepparkaksbaket. Skriker du kommer gärningsmannen att gör allt för att du ska hålla tyst. Oavsett vad du packar med dig är chansen inte så stor att du får användning för något. För mig hade det inte spelat en så stor roll.

Det första de gjorde var att drämma mitt huvud emot väggen. Har frågor, funderingar, än idag. Det jag skulle vilja veta är varför. Vet inte hur länge jag var borta. Två minuter? Tjugo? Försöker att inte tänka så mycket på det, hur illa det kunde ha gått. Lite hårdare och ingen Elin. Det jag vill komma fram till är att det inte hade gjort någon större skillnad om jag kunnat försvara mig eller inte.

”Vad var det där för slag?” skämtar han och nickar menande mot mina armar. Jag är lite av en tunnis, där. Killarna försöker lära oss några grepp, men ärligt talat är det ingen av oss som gör särskilt bra ifrån sig. Jag har starka lår, dock, så jag tror att om jag skulle råka ut för det där populära ”två stycken står och väntar på dig utanför tunnelbanan” så skulle jag nog kunna använda lite tyngd åt att åtminstone sikta in mig mot den som inte håller i mig ansikte. Om jag skulle välja att slåss. Hur vi reagerar vet vi inte. På kvällen, senare, är det fest och Victor har plockat fram gitarren. Bilden, tänk er glada människor applåderandes, par som dansar och höjda glas, är en av pusselbitarna i fråga om kontraster. Hans rädsla kontra frånvaron av min. Det är inte rädsla som engagerar mig. Det är sorg. Och där, bland alla aftonklänningar, mygg och levande musik finns inte mycket till sådan. Ibland känner jag att jag lever i en värld som jag bara inte får ihop. Får inte samman pusselbitarna. Det frustrerar mig. Himlen är vacker nere vid bryggan, brinner i rödgula färger och får natten att för evigt etsats kvar i mitt huvud.

Ibland funderar jag på att berätta, börja lite smått kring när min pappa bakband mig och se vart det leder. Förklara att jag inte kan bli perfekt som Victor, men att han får mig att vilja försöka. För jag börjar förstå Anna nu, hon som alltid sade till andra att leva var dag fullt ut och att aldrig ge upp. Började plugga. Träffade någon. Visade hur det var möjligt att fortsätta. Kanske var det då som hon kom till någon sorts insikt att hon aldrig skulle kunna gå från betraktare till att bli deltagare. Att vara betraktare gör dig trött. Väldigt ofta nedstämd. Du ser, men fel saker och lägger liksom allt på varandra. Då är det lätt att fastna i sådana här tankar. Oavsett vad det handlar om. Det kommer alltid finnas en liten, liten del i mig som längtar efter att allt bara är över, som undrar varför de inte bara kunde ha tagit i lite mer mot den där muren. Den tröttheten kommer inte att försvinna. Den har inte gjort det på åtta år. Skillnaden ligger i att jag också har en förmåga att skifta. Kan gå från den ena över till den andra och delta. Värt att slåss för, om det skulle behövas.

Victor ber sedan alla på campingen om deras uppmärksamhet. Vilket blir lite lustigt eftersom han hade dem från första stund han satte sig där framme vid ”den i ögonblicket”-byggda scenen. Ber alla att vända sig mot ängeln borta vid husväggen. Jag är en av dem som förvirrat tittar runt innan jag inser att det är mig han pratar om. Han ber mig komma fram. Jag tvekar inte. Tar micken i min hand och totalt misshandlar Summer of 69.

Jag förstår Anna nu,

förstår varför hon hängde sig

och varför jag aldrig gjorde det.