Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Vigil Games Darksiders är det yttersta beviset för hur bra det kan bli när du går in för någonting utan att vara uppbackad av en massa förväntningar. Ett Legend of Zelda, fast för vuxna, lockades det med från försäljningsdisken och nog går det väl att säga att ”mariginaljägarna” åtminstone hade delvis rätt (vuxna spelar ju Zelda, liksom).

”Tyvärr, du har fel maskin”.

Frågan om Zelda inte också fanns till Playstation 3 fick många hoppfulla att göra ”hepp”, ledsen min och ge en sval kommentar till pojkvännen att de skulle ha köpt ett Nintendo istället. Så kom Darksiders som visserligen rönte stora framgångar bland kritikernissarna men trots det hamnade långt ner, nästan lite så där intryckt och gömt på spelhyllorna. Jag har lättare att ta till mig spel och uppskatta dem när jag inte går in med en massa förväntningar. Tiopoängare i spelpress gör mig automatiskt väldigt skeptisk. Jag går in med helt andra ögon än när jag möter det oförväntade. Brister, potential och kvalitéer får på så sätt en helt annan betydelse. Sann förälskelse innebär dessutom att du accepterar skönhetsfläckarna. De blir, så att säga, en del av helheten. Påkostat är inte alltid lika med att det blir bra.

Darksiders blev, i vissa kretsar (de närmast mig) känt som spelet som inledde med en ganska svår första boss. Åtskilliga lämnade tillbaka sina spel. För de som envisades, lärde sig behärska pippins rörelsemönster, väntade ett äventyr som var lika gripande som det var atmosfäriskt. Och första bossen visade sig vara svårare än övriga tillsammans. Darksiders hade framför allt en sak som jag verkligen förälskade mig i – uppbyggnad. Det var inte förrän det var dags för boss som syskonen lät mig röra vid kontrollen när jag var liten. Inte för att jag var något större geni när det gällde att hitta deras svaga punkt. Betraktare fick alltid hjälpa mig att hålla utkik för var jag skulle slå/skjuta/hoppa. Det jag bemästrade var sonika att befinna mig någon helt annanstans än just där bossen befann sig. Ingen kunde akta sig för bossar på samma sätt som jag.

Fortfarande smyger fjärilarna över ryggraden när det är dags för boss och jag ska få slänga och ha mig. Även det här handlar om förväntningar. Darksiders följde kanske lätt Legend of Zeldas struktur med öppen värld, tempel och leta efter nycklar för att hitta till bossens gömställe men det gjorde med en liten twist – uppbyggnad. I Darksiders mötte du bossarna under templens gång vilket gav en känsla av att de faktiskt bodde där och inte, som i Legend of Zelda, bara inslungade i ett rum någonstans.

Darksiders 2 är inte samma spel som sin föregångare. Dels gör Vigil Games inte någon större distinktion för när jag befinner mig i ett tempel eller bara är på väg till ett sådant och dels står de första kreaturen jag möter och väntar på mig just inslungade i rum. Det är inte svårt att se hur Vigil Games har resonerat. Större, bättre och påkostat. I butiken ser jag hela tre hyllrader med Döden på framsidorna och ingen är det bakom kassan som försöker sälja det genom en jämförelse med Legend of Zelda (istället får jag frågan om han inte ska slå in det åt mig). Bara att få se bossen innan du möter den gör mycket.

Minns hur jag kunde sitta, nästan upphetsat, och skaka på benen när brorsan spelade Ristar till Sega Mega Drive och banans ärkefiende visade sig i bakgrunden någonstans. För då visste jag ju att snart, snart så skulle jag få spela. Det är inte många som vet det, men jag har fortfarande väldigt svårt för att sitta still när jag är upprymd. Jag gillar episkt. Rätt atmosfär och jag hamnar en bit framför tv:n, på golvet, med ögonen fulla av förväntan och knän som far upp och ner. ”Episkt” verkar ha varit nyckelordet vid konferensbordet hos Vigil Games. De inledande minuterna är så pass kissnödiga att det överhuvudtaget är svårt att hålla sig. Atmosfären är i toppklass. Varje knapptryckning, varje dödsföraktat (haha) hopp är ödesmättat. I ungefär tjugo minuter får jag precis vad jag vill ha. Det piskar i vinden, Kråkkungen kommer med tomma hot om vad som sker om jag inte lämnar honom ifred och den ena vyn är finare än den andra. Dialogen som strax följer är precis så där ”Darksiders”-mättad att jag får rysningar på fel ställen. Älskar varje minut av det.

Ryttaren Döden, helt på det säkra med att Krig är oskyldig till att ha pajat mänskligheten i förtid, sätter ut på en resa för att återuppliva människorna igen och det står klart att vi denna gång står inför en något spretigare upplevelse än sist då omgivningarna inte sitter ihop på samma sätt som sist. Lösningen är visserligen som alltid att samla ”tre av någonting”, öppna upp magsäcken på jobbiga individer och lösa enkla pussel. Rummen i Darksiders 2 är oftast inte svårare än att du går in, ser dig omkring och flyttar runt på lite saker samtidigt som det får dig att känna dig smart efteråt (vilket, uppenbarligen, inte är så … svårt). Flyt, skulle det kanske gå att kalla det. Sedan så vet alla som spelat föregångaren att det förr eller senare dyker upp ett moment där du kommer att stirra dig blind på en och samma vägg i timmar bara för att lösningen rimligtvis ”borde” vara att gå rakt igenom den. Darksiders är anledningen till att jag aldrig någonsin mer vill se en portal i något spel alls igen.

Samtidigt har något av det som jag gillade med föregångaren gått förlorat. Om Darksiders stod oskyldigt anklagat för brott mot upphovsrätten är det ingenting jämfört med uppföljaren. Vilket, om jag får tillåtelse att vara ärlig, blir en liten del av nöjet. Jag har uppriktigt sagt suttit, pekat rakt ut inför sambons chockade min och utbrustit ”men titta, CASTLEVANIA! Det är CASTLEVANIA!” och det finns ju sämre inspirationskällor än God of War, Castlevania, Shadows of the Colossus och Prince of Persia. Det jag däremot aldrig riktigt känner numera är den här känslan av Legend of Zelda. Större, bättre och påkostat, har det resonerats men jag känner inte den här uppbyggnaden, den här sammanhängande känslan av att allt hör ihop. Jorden var en alldeles utmärkt skådespelarplats i Darksiders. Spelet var kanske mer instängt, men universumet kändes större och tillät en känsla för världen som allt utspelade sig i. Allt hängde samman på ett sätt. Som fältet i Ocarina of Time fick Hyrule att kännas som en plats.

Storleken i sig självt har egentligen ingen betydelse om du inte vet vad du ska göra med den. Visst finns det möjlighet till stickspår av slaget ”hämta ett X antal av de här sakerna så ger jag dig något fint i utbyte men som förmodligen kommer vara sämre än sådant som fienderna släpper ifrån sig på vägen men du vill dryga ut tiden så gör det i alla fall” men betydligt oftare låter jag bli och håller mig på den enkelriktade vägen fram till nästa delmål. Även rummen har växt till sig i storlek vilket hade kunnat leda till än mer frustration om det inte varit för den lilla korpen som med ett enkelt knapptryck visar vägen till rätt dörr. Ibland är den dock lika förvirrad som du när du har gått fel, eftersom den kan tycka att rätt vägg till nästa område är att du ska gena igenom väggen. Att ta sig igenom templen är inte någon större bedrift i sig själv. Har du spelat föregångaren kan du pusslen vid det här laget och har du inte det lär du inte förvånas över hur ofta samma lösning återanvänds. Som sagt, det är inte storleken som räknas… ”Är det inte slut snart?” är aldrig en bra sak att känna. Lite för ofta öser Darksiders 2 på med 2-3 rum till efter att den där ofrånkomliga känslan av mättnad har infinner sig.

Liksom miljöerna känns handlingen inte lika koncentrerad som sist det begav sig. På gott och ont. Det allt igenom lysande dialogutbytet har följt med till uppföljaren däremot och röstskådespelarna gör alla alldeles gedigna insatser efter Fantasyns strikta ramar. Talande stenar låter så som vi har lärt oss att talande stenar låter, spöken och annat oknytt skulle kunna ha varit statister i Sagan om Ringen-filmerna och Döden själv kommenterar allt med lustfylld stämma. Vigil Games ”Död” är inte riktigt densamma som Terry Pratchetts ”Död”. Om utvecklarna så väl valt Gammelsmurfen, Conan Barbaren eller killen från grillen till huvudperson hade resultatet inte blivit särskilt annorlunda. Här hade utvecklarna kunnat experimentera mer med själva essensen av att vara Döden.

Döden slåss med lie, två stycken till antalet men är precis lika ilsken som Krig i sättet han tar sig an fienderna. Strategin är ungefär detsamma för vad du än möter: Hoppa bakåt, vänta tills monstret har försökt slå dig och hoppa fram. Detta sker dock med ett så pass behagligt flyt att det aldrig blir tråkigt. Det som ställer till det ibland är ”låsfunktionen” som lätt tvingar in kameran bakom pelare och annat som gör att du inte alltid ser vad det är som händer. Möjligtvis en tacksam ”ursäkt” att skylla dina förluster på men i stridens hetta tillräckligt irriterande för att slänga handkontrollen åt fanders. Favoriten är när du, förutom de två större snubbarna, också ska ha ihjäl flertalet små och allt du ser är en pelare. En kameraman som inte är med på banan då… vi kan säga att det torde göra dig både arg. Och förbannad. Kanske logga in på ett spelforum och skapa en ”ha ihjäl krabban”-tråd, vem vet.

När Darksiders 2 är som allra bäst, rytmen sätter sig i blodet och framför dig tornar sig en tiovåningsbest upp på skärmen nuddar det vid föregångaren. Flera av miljöerna och framträdandena är så pass storslagna att de kräver att du lägger ifrån dig handkontrollen för att värma upp musklerna innan som inför en fotbollsmatch – men så har du tagit dig igenom allt det överdådiga och spelet ber dig åter igen att hämta ”tre av någonting” i någon ruin som har 2-3 pussel för mycket av den enda anledningen att dryga ut tiden. När Virgil Games infriar alla mina förväntningar däremot med bossar i bakgrunden av banorna, atmosfär/vyer av episka proportioner och dialog som gör mig knäsvag är resultatet helt fantastiskt. Problemet är att numera är det ingen som spelar utfyllnaden åt mig på samma sätt som mina bröder gjorde när jag var liten.