Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Det är inte svårt att förstå hur Capcom har tänkt kring den stora andelen splittrade fans som Zombie-såpan Resident Evil kom att få efter den hyllade fjärde episoden. Inriktningen på action, utan att för den sakens skull bjuda på en actionvänlig kontrollmetod (för att komma undan med att kalla det för ”överlevnadsskräck), togs inte emot av alla med öppna armar. Formatens begränsningar är det som bestämmer villkoren. Snitsigare utvecklare kringgår vad som anses möjligt och vips så står vi inför en odödlig klassiker. Problematiken möter vi inte förrän utvecklaren verkligen ges de verktyg han/hon velat ha från allra första början och plötsligt inte står inför formatets utmaningar. Fansens förväntningar på att få sin klassiker, fast i modern skrud och utvecklarens kanske bortglömda ambitioner krockar.

För den enda överlevnadsskräck spelare mötte i föregångaren Resident Evil 5 var egentligen endast ”hur ska jag överleva när min partner tar all ammo men vägrar använda den…”. Rätt svar var då inte ”du har ju kniv, använd den…”. Femman, avskydd av så många, tog steget mot gränslös action ytterligare ett par snäpp, liksom Capcom gjorde i och med Resident Evil Revelation som myntade uttrycket ”Hunters till frukost”. De forna, otroligt skräckinjagande fienderna användes här som ren kanonmat och var inte mer skräckinjagande än en Goomba från Super Mario Bros. Tillbaka till rötterna, lovade Capcom i tidigt skede under utvecklingen av Resident Evil 6. Tillbaka till rötterna, jublade fansen och började drömma om nedsläckta herrgårdar, långsamma zombies och att kanske slippa en inte särskilt smart datastyrd spelare som hängde efter en. För Chris var inte annat än triggerhappy när datorn fick kontrollera honom. Och slösade på helande örter. Hade det här varit the Walking Dead hade Chris inte fått följa med.

Precis som när jag brukar dela upp mina portioner mat i olika sektioner (äta det äckligaste först så jag har minnet kvar av allt det goda längre) har Capcom delat upp Resident Evil 6. Du har tre kampanjer, som alla är inriktade mot olika typer av skräck. Eftersom jag ville ha det överstökat började jag att spela som Chris först. Demot, som jag kom över i och med PS3-versionen av Dragons Dogma, låter dig testa en snutt från alla tre kampanjer. Chris fokus är identitetslös action igenom identitetslösa miljöer. Jag springer längs raksträckor och prickar av identitetslösa fiender som skulle passa i vilken Army of Two-ertappning som helst. Fienderna muttrar, skjuter tillbaka och ”brinner upp i tomma intet” efter att jag dödat dem. Här har vi inte en motor som hanterar liggande kroppar. Banan får mig att tänka på vissa partier ur Revelations och viss känsla av tristess infinner sig. Du vet att när du börjar fundera på om inte vika tvätt, diska och städa vore roligare syssla att avsnittet lämnar lite övrigt att önska.

Första minuterna av besvikelse byts dock snart ut mot skräckblandad förtjusning. Där Chris springer runt bland kåkstäder och pangar på filurer i hockeymasker har Leon och Helena desto roligare. Helena är ett nytt ansikte, men ett välkommet sådant medan Leon inte behöver någon introduktion. Precis som i Revelations krockar strategierna när du ena sekunden verkar ha hur mycket ammunition som helst och i en andra efter ett par sekunder möter verklighetens ”klick, klick, klick, oh God”. Tillbaka till rötterna. Leons kampanj visar att Capcom inte glömt hur man bygger upp en skrämmande atmosfär. Oftast är det ju inte själva mötet i sig om är läskigt utan hela den här lugna stunden fram till handgemänget. Du vet att något ska slå till, men du är inte riktigt säker på när vilket får dig att sitta på helspänn och reagera på minsta lilla ljud. Och ljud leker utvecklarna med. När allt sedan blir mörkt och du känner att nu, NU, vore en bra tidpunkt att trycka på paus är då du inser att det inte går att pausa spelet. Allt fortsätter. Fast du står still. Lite som i verkliga livet på T-centralen här i Stockholm. Och gör ungefär lika ont… Miljöerna är sammanfogade med skräckinslagen och resultatet är inte annat än fantastiskt. Sitter på helspänn. Hoppar till vid minsta lilla. Kontrollen är invand.

Och jag gillar Helena som är allt annat än ytterligare en brud i läder med halva rumpan utanför. När det sedan är dags att faktiskt överleva på allvar märker jag ganska fort att jag måste vänja mig av vid alla actionmoment. Skotten räcker inte till alla de fiender, de älskvärda sattyg vi alla velat ha tillbaka, som kommer emot mig. Här talar vi heller inte om några fiender som försvinner i tomma intet. Dessutom låter det helt okej när du träffar rätt. Med andra säsongen av Walking Dead färskt känns det ordentligt när kulan penetrerar huvudet. Med tanke på antalet kulor misstänker jag att det är att föredra att träffa där. Med tanke på antalet händer runt min hals ÄR det att föredra att träffa där. Det som slår med medan jag spelar, smyger igenom rum och tar det aktsamt, är hur vant jag gör allt det här. Utan att tänka håller jag koll på eventuella luckor i nedsläckta kök, rör siktet över middagsbjudningar som står tomma och reagerar instinktivt när mörkret faller. Att spela det här tillsammans med pojkvännen senare… jag kan knappt vänta.

Tredje och sista kapitlet låter oss stifta bekantskap med Sherry, Jake och en stor snubbe med taskigt morgonhumör. För alla er som minns Jills ihärdige stalker, Nemesis, och ännu har mardrömmar från det mötet kan vi säga att det är dags att sova med tänt ljus redan nu. Vi andra som spelade sönder Crash Bandicoot och blev jagade av gigantiska bumlingar kan det här redan. Du springer mot skärmen, från skärmen och gör ditt bästa för att inte bli pytt i panna. Enda orosmomentet är att när det väl lugnar ner sig så möter jag samma tråkiga fiender som när jag fick spela som Chris. Ett steg bort från de ”tuggattuggummi-inspirerade” fienderna från Reveations, men jag kan ändå inte låta bli att känna att jag hade hoppats på någonting annat. Dock så handlar kapitlet mer om ”den stora killen” och det slutgiltiga mötet med honom, tunnor som exploderar samt ytterligare problematik kring ”men han dör ju inte… klick, klick, KLICK!”.

Första mötet med Resident Evil 6 lämnar, inte helt oväntat, ett splittrat intryck. Jag tror at det är en känsla som kommer att hålla i sig. När det är som bäst är det helt fantastiskt. Snyggt, stämningsfullt och består av alla de där bra momenten från Revelations. Infogar de dessutom tillräckligt med godis för omspelningsvärde har vi en kandidat till ”Årets spel”. Det som oroar är actionmomenten, som åtminstone demot av döma drar ner intrycket, samt det faktum att Capcom verkar har snurrat in sig på en historia nu som bara de själva är intresserade av. Samtidigt är det mycket jag gillar. Karaktärerna känns bra, kvinnorna är inga våp och till och med Sherry har vuxit till sig sedan sist.

Träd har ju fler än en rot. När Capcom avslöjade att de skulle gå tillbaka till rötterna menade de förstås alla och inte en. Oavsett skara fansen tillhör finns här litet åt alla. Du får helt enkelt försöka svälja de sektioner du inte gillar för att njuta av det goda du tycker om. Det enda jag inte riktigt ser är hur ”hockeymasksfienderna” är en naturlig utveckling från bönderna i fyran och femman där bara det stora antalet kunde vara skrämmande nog. När Chris i Resident Evil 6 säger att jag måste hålla stånd emot anstormande tills hjälpen kommer känner jag absolut ingenting. Ingen panik. Inte att det är jobbigt. Fienderna försvinner i tomma intet och lämnar passande nog en liten ammunitionslåda efter sig. Allra minst känner jag någon som helst koppling till den där serien jag en gång för länge sedan tog till mitt hjärta. I höst är väntan över. Då kommer vi också att få svaret hur väl fansens sentimentalitet står sig mot Capcoms syn på seriens framtid.