Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Vet du vad ett maskrosbarn är för något? Jag var inte särskilt gammal när jag fick det förklarat för mig. Han luktade illa, han som berättade. Inga andra var det som befann sig i vagnen. Du ges alltid ett val när du åker tåg. Du kan antingen delta i samtalet eller ignorera personen helt och hållet. Det finns inga regler, eller föreskrifter, för vilket som passar bäst för vilket tillfälle. Du kan aldrig veta. Det du bör ha i åtanke är att du är ensam. Ingen kommer att komma till din undsättning om något händer. Jag borde veta. Hur benen liksom viker sig efteråt, när du klivit av, är allt för bekant – och för många. Svarade att jag inte visste. Hans historia minns jag inte, men jag har tänkt mycket på saken.

Främlingens definition var snäv, men så är väl dagens maskrosungar av ett annat slag än när han, kanske till och med jag, växte upp. Den gemensamma nämnaren är samma dock. Precis som med annat ogräs är det ingen som riktigt vill ha med problemet att göra. Det handlar om skuld, förstås. Någonstans har någonting gått fel och någon är det som har tillåtit det, någon som borde ha handlat annorlunda. Om han eller hon bara vetat, kanske det sägs efteråt, ja då hade han eller hon handlat annorlunda. Så här i efterhand hade nog vem som helst gjort det. Vi vill inte veta av att det kanske hade funnits något som vi kunnat göra. Räddande änglar som Anna-Maja växer inte på träd, idag. Och nu, när hon är död, vem ska då berömma och lyfta upp det barn vars omvärld gått fel? Vem tar min svensklärares plats?

Hur du än vänder och vrider på det – det finns skuld här. Jag vet inte vems den är. Min egen, antagligen. Sprang ut på gården en gång och verkligen gallskrek på hjälp. Det var inte en viskning, inte ett tyst förslag på anslagstavlan nere vid entrén utan jag tog i och skrek för full hals. Jag vet inte vad det var som fick mig att springa ut ur lägenheten. Skräck, kanske. Fastän mitt hjärta slog för fullt kunde jag knappt andas. Jag skrek. Jag grät. När han satte efter mig tog jag bara i ytterligare och vet ni vad? Ingen kom. Ingen lyfte på telefonen. En respektabel man, en stor man, gör liksom inte sådana här saker. Det sågs upp till min pappa, som så ofta bjöd på middagar och, genom sitt yrke, gjorde folk tjänster. Kanske var det bara ett rebelliskt tonårsutspel grannarna såg, kanske hör det till normala familjer att fäderna hotar med att låsa in sina barn på psyk, att vädjanden om att slippa bli slagen ja så ska det vara. Jag vet inte. Men jag såg att folk tittade.

”Jag tror inte att du kan älska. Du är för trasig.” Det är inte lätt att säga att du älskar någon. Orden tycks inte riktigt passa i min mun. Testade en gång. Han hade rätt, förstås. Jag älskade inte honom. Jag trodde nog att jag var kär, kanske. Han var min första. Ett stormigt förhållande. Vi bröt upp flera gånger, bråkade i veckor för att sedan bli sams och bli ihop igen. Mina vänner försökte splittra oss. Jag har aldrig riktigt förstått varför han så blint kände sig tvungen att ha mig. En incident på en hemmafest, en jag aldrig kommer att skriva här om, ledde i alla fall till det oundvikliga och det tog slut för alltid. Alltid jobbigt när personer du föraktar är de som kommer med sanningar. En del av mig stängde liksom av och allt eftersom livet fortsatte tvingade jag fler och fler områden i hjärnan att stänga ner.

En nyckelscen i mitt liv är när mamma kom in på mitt rum, helt blödande. Jag satt och spelade något. Tror det var Brave Fencer Musashi, ett spel om en liten samuraj med taskig attityd som ska rädda en prinsessa som blir kidnappad minst fyra-fem gånger under spelets gång. Har för mig att jag hoppade på isflak eller någonting när hon kom in. Tryckte på paus. Hade inga ord. Det såg ut som att det rann ordentligt. Mamma skrek åt mig att fortsätta spela. Hon förstod inte varför jag pausade för hennes skull. Så jag fortsatte spela. Sedan kom pappa och körde mamma till sjukhuset. Hon gick sedan inte till jobbet på ett par månader. I skolan, jag gick då på gymnasiet, tog en lärare mig åt sidan och frågade om jag inte borde prata med någon. Vem som helst. Självsvält, yrsel och blackouts är ju inte bra, liksom. Han föreslog dessutom att jag kanske skulle byta skola.

Ytterligare en incident. En av killarna vill ha sällskap en rast och föreslår att vi tar en promenad ut i skogen bakom. Tyckte väl om mig eller något. Ta det som en komplimang, typ. ”Ta kuken”. Han tog det inte som en komplimang att jag vände honom ryggen och gick. Men det gick väl an att gå kvar. Visst var han och hans kompisar på mig vid några tillfällen, men det gick aldrig längre än till ett par kommentarer. De höll sig väldigt gärna nära mig också senare, för att markera att de fanns där. Eller så tyckte de bara om mig eller något. Uppmärksamhet, oavsett från vem det kommer ifrån, ska du ju ta som en komplimang. Jag tror att ”incidenter”, så som denna, bara förstärkte min vilja ytterligare till att stänga av. Hemma körde mamma med kalorikurer och tolkade min depression som ett slags tecken på att jag inte tyckte att jag var fin nog. Så en termin åt jag inget annat än apelsiner och mörkt bröd. Pulverdryck fick ersätta måltiderna. Så ja, jag fick blackouts i skolan, som jag kanske inte heller riktigt orkade med.

Den där kärleken, den jag drömde skulle komma, blev också en sorts fixidé. Ville så gärna bevisa alla fel, att… också jag kunde… problemet låg i att när du jagar så febrilt efter någonting har du lättare att hamna fel. Har mött allt från ”är du okej med att jag ligger med andra?” till ”var inte rädd, jag blir så här när jag dricker.” En klyscha, givetvis, att byta ett monster mot ett annat. Kanske tog jag det lugnare efter att jag mötte Christopher (fingerat namn). Kanske insåg jag att torkat blod och brinnande axlar bara var början om jag inte slutade. Ingen kom ju första gången jag flydde ut på gården.

Det har gått ett år nu. Att förlora henne gjorde väldigt ont. Om jag inte var förmögen att älska… hade det då känt som en spjutspets in i bröstet? Hade förlusten verkligen smärtat så mycket om jag inte hade älskat henne? Jag hörde det på rösten, kanske på tonläget, när de ringde. Har för mig att jag till och med sade till Oskar här, på Loading, att någon dött och att jag kanske skulle bli frånvarande ett tag. En märklig sak att kunna. Det var ingen som sade något i telefon, samtidigt så visste jag direkt vad det handlade om redan innan jag fick beskedet där på plats. Jag visste bara inte vem. Men jag förstod vad det handlade om. Min kusin kände ingen smärta. Det gick för fort. Skadorna efter olyckan var dock så pass stora att det inte fanns något som någon kunde göra. Hon dog direkt. Grät öppet där. Tror till och med att någon fångade mig.

Ett år utan att sitta hemma hos henne, på hennes balkong och prata om livet. Om döden. Hon var inte riktigt min förmyndare, men tog på sig den rollen ändå. Du vet, är du inte myndig är du någon annans ansvar. Har alltid kunnat ta hand om mig själv. Aldrig varit i starkt behov av någonting, vare sig pengar eller annat. Tog mitt första svartjobb när jag var sexton. Det var i kassan på närlivsbutiken. Oerfaren trodde jag att det var enda sättet att få jobb. Det var det kanske också. Efter varje skift gav ägaren mig ett par hundralappar i handen. Kom det kontrollanter skickades jag ut bakvägen. Den andre tjejen gillade inte mig. Inte för att jag var svensk, sade hon, men för att jag tog en plats som egentligen var menad för någon annan. Hon och jag pratade knappt med varandra. Det behövde vi inte heller. Jag ansvarade för kassan och hon plockade upp leveranser. Vilket tog kanske max en timme, varpå hon satte sig på kontoret och pratade i telefon. Stället gick i konkurs därpå. Chefen sålde sin bil för att betala av de sista skulderna. Min ”arbetskollega” tog ett jobb som servitris på den lokala pizzerian, som just då expanderade genom att ställa ut två bord utanför porten för att kunna lägga till ”uteservering” på broschyren.

Min kusin brukade smyga ner pengar i min plånbok. Inte för att jag behövde sådant, men hon tyckte att jag aldrig skulle behöva känna att jag inte hade råd att göra saker. Hon blev arg om jag protesterade. Och hittade hon något på extrapris såg hon alltid till att ena osten hamnade i mitt kylskåp, för så var hon. Givmild. Särskilt mot mig. Vi kunde sitta i timmar och bara prata om allt. Hon om den nyinflyttade killen mitt emot, som jag tror hon träffade lite då och då, och jag om allt annat. Familj. Om jag haft något inom ramarna för begreppet så var det hon, som stolt plockade upp och läste mina första publicerade krönikor i LEVEL, som stod där och hängde blommor över mig efter studenten och som stöttade mig till att lämna in min ansökan till Stockholms Universitet. Ingen annan, i min släkt, har tagit det steget, att studera. Det jag tror jag vill säga är… hon var stolt över mig, allt hon gjorde för att jag skulle få ett bra liv gjorde hon för att hon var stolt. Det smärtar att hon inte får se mig nu.

Att hon, som så mycket älskade livet, inte får leva det. Fastnar väldigt lätt i mörka tankar. Krävs inte mycket. Sedan sitter jag där och försöker få ihop pusselbitarna. För vad gör vi? Vi tänder ljus. Tröstar var ny avslutad tragedi med att vi sörjer tillsammans. Hon följde med mig, en gång, min kusin. Ett steg ut och du dör. Det är tillräckligt högt. Och det är en fin plats. En vacker plats dit ingen ondska i världen är välkommen. Det är väl det som är grejen med maskrosor. De blommar, och sedan, när de vissnar så sprids resterna efter vinden. Hon och jag pratar, diskuterar huruvida det är själva fallet som dödar eller smällen vid marken. Inga stängsel. Inget skapt ur människohand. Hon knäpper upp en cider och ger till mig. Sedan så sitter vi där och beundrar den svindlande utsikten. Vi pratar tendenser. Jag ser väldigt lätt sådant här. Lever mig in i människors sista stund innan de bragts om livet. Jag kan inte sörja mig själv, men jag kan sörja andra. Internet gör det möjligt att lära dig allt om de här människorna, deras liv, deras anhörigas sorg och exakt hur pojkvännen sparkade undan benen på bordet, använde det som stöd medan han sågar halsen av henne. Inte skär. Sågar. Du vet, det är när jag sedan sitter bland vänner, umgås ute och betraktar även andra, som jag inte får ihop pusselbitarna.

Varför finns inte allt det här… i andra? Ibland skulle jag vilja byta plats med någon, bara för att få smaka på skillnaden. Hur det vore att vara någon annan än jag. Jag vet att jag kan vara jobbig, att mina utspel ibland oroar folk i onödan. Men jag har helt enkelt blivit bättre på att berätta när någonting är fel. Katta och jag pratar inte så mycket idag. Ni minns kanske inte henne, men hon var min vän. Är min vän. Som flyttade. Hennes pappa dog när hon var liten så hon tog om hands av släktingar som slutligen kastade ut henne då de inte orkade med en liten flickas sorg. Min kusin tyckte inte om att jag umgicks med Katta. Jag förstår varför men jag förstår också det nödvändiga i att jag gjorde det, att mötet med henne lade grunden för vem jag är idag. För du kan sitta och glo på hur många solnedgångar som helst och hata världen för hur jävla vidrig den är men ingenting blir bättre av det. Du kan hata varje tänt ljus asen tvingar dig att tända men ingenting av det gör någon skillnad. Kattas vilda festande och kanske inte helt sunda syn på killar var kanske inte riktigt ”jag”. Det som var sunt dock, var allt annat. Hon hade en livsfilosofi som… jag vet inte hur jag ska beskriva det. Men någonstans där tog vi ett beslut att rädda världen.

Vi, som båda fått våra ben nersparkade, vi skulle göra någonting. Kanske var det bästa som kunde ha hänt mig att bli påkörd av den där bilen förra året. Idag känns själva överfallet som ett avlägset minne, en händelse och något som hände någon helt annan. En annan historia då, förstås. Den hösten, den vintern, den våren, fanns det ingenting annat i mitt huvud. Detaljer, som att jag spottades i ansiktet, kommer alltid att finnas kvar. Mötet med fordonet handlade dock om något helt annat. Jag var fast i mina egna tankar och gick rakt ut. Har nog aldrig velat erkänna hur stora skadorna blev. Men jag skrattade i taxin. Svårt att inte se ironin att åka in en andra gång på så kort tid. Som om det inte räckte med dina trasade nerver från första gången. Det gör sig påmint ibland, förresten. Mitt vänstra ben liksom… stänger av och jag måste sitta ner. Sekunderna efter gör det otroligt ont, så att det tåras i ansiktet. Värken kan sitta i ett par dagar. Min ”nära döden”-upplevelse fick mig liksom att påskynda saker. Katta började plugga till sjuksköterska. Jag skulle bli lärare. Som Anna-Maja.

Det är inte ett beslut jag ångrar. Det är ett hektiskt liv. Men jag trivs. Det finns ingenting mer fantastiskt än att arbeta med barn och ungdomar. Att jag under tiden som jag nu legat sjuk hemma fått mejl från några av ungarna om när jag tänker besöka klassen igen säger mig att jag är omtyckt också där. Inte färdigutbildad än, men jag vill nästan inte vänta. Fått mycket beröm av såväl elever, lärare som av föräldrar. Hänt att någon kommit fram efter lektionen och sagt ”du är den bästa fröken som jag har haft. Dina lektioner är alltid jätteroliga. Jag lär mig massor”. Jag har ett visst sätt när jag pratar, undervisar och det har ingenting med min dialekt att göra. Den har en tendens att titta fram när jag ska tala högt… Nej, det jag menar är att jag talar på deras språk, förstår deras referensramar och inte har emot att skoja till det emellanåt. Och saken är… jag känner mig inte bara levande när jag är där utan också… som… jag vet inte. Som del av något bra, kanske. Jag mår bra av det här. Det fyller mitt hjärta på ett sätt jag inte trodde. Kanske är det så jag ska avsluta den här texten, på något vis tillägnad henne. Det gör ont att hon inte får se mig stå i ett klassrum och verkligen se den person som jag har blivit.

Inte en gravsten. Inte en minneslund. Inte aska som spridits ut för vinden.

Jag var inte särskilt gammal när jag fick det förklarat för mig. Han luktade illa, han som berättade. Inga andra var det som befann sig i vagnen. Du ges alltid ett val när du åker tåg. Du kan antingen delta i samtalet eller ignorera personen helt och hållet. Det finns inga regler, eller föreskrifter, för vilket som passar bäst för vilket tillfälle. Du kan aldrig veta. Det du bör ha i åtanke är att du är ensam. Ingen kommer att komma till din undsättning om något händer. Jag borde veta. Hur benen liksom viker sig efteråt, när du klivit av, är allt för bekant – och för många. Svarade att jag inte visste.

"Det är någon som jag, någon som haft det körigt men i slutändan lyckats resa på sig. Min farsa hade problem med spriten. Förstår du? Nu vet du det, nu vet du vad ett maskrosbarn är och vet du vad? Maskrosor blommar också."