Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

”På ena sidan står de som hävdar att våldet i dataspelen kan spilla över till verkligheten och resultera i aggressivitet mot andra människor. På andra sidan står de som menar att spelare kan skilja på spel och verklighet, och att datorspelen till och med kan ha nytta genom att de tränar spelarna i olika förmågor, som samarbete och förståelse av komplexa system.”

Samtidigt som familjer får sina dödsbesked, låter smärta manefesteras så som smärta uttrycker sig, är det alltid någon som känner ett stort tryckande behov av att säga ”nu kommer man väl skylla på spelen som vanligt”. Efter det att vi fått ansikten till offren kommer det mycket riktigt en notis i tidningen att gärningsmannen inspirerades av det ena eller det andra mediet. Och så är debatten igång igen. Jag vet inte vad jag tycker är mest tröttsamt – rubrikerna, eller gnället på dem. Det kan ju knappast vara den sidan av massmord som upprör. Liksom jag är lika ointresserad av att läsa om den som höll i vapnet, dessa as förtjänar inte vare sig din eller min uppmärksamhet, är jag av att veta att mördaren spelade Call of Duty, World of Warcraft eller Batman Arkham City.

”Dataspelsvåld minskar ungas förmåga till empati.”

Förra sommaren tog jag tåget in till Stockholm och demonstrerade mot våld. 178 unga kallsinnigt mördade. Funderade väl aldrig direkt på varför jag gjorde det, jag är inte särskilt politisk av mig, men jag var inte den enda som kände behovet. Efter dem fina talen gick vi ner till vattnet och slängde i rosor. Ibland behövs en motvikt, något som visar att ”nej, så här är det inte.” Att en tanke sedan inte betyder någonting, gör skillnad, förrän den leder till handling är en annan sak. Jag har valt min väg, ingen har gjort det åt mig. Hon log, när hon sade det. ”Idag tar vi livet av oss. I morgon lever vi utan ångest.” Tog beslutet att drömma. Tog steget att våga. Vi skulle ha nya identiteter. Vilket var en naiv tilltro till våra egna förmågor att stänga all smärta ute, men jag skulle nog vilja påstå att vi båda lyckades frångå det vi var för att bli någonting helt annat. Hon är gift idag, men hon har inte släppt sin tanke att göra ett avstamp mot våld. Rädda liv. Liksom jag har en tanke vad jag kan göra. Liksom skrivandet har spelandet fått fungera som en sorts verklighetsflykt. Jag skulle inte påstå att det gjort att jag har fått en förminskad förmåga att känna empati.

Men egentligen är uttalanden som dessa inte att förfasas över. Spel kan göra oss våldsamma. Jag tror inte att det idag finns en enda som inte håller med mig. Det är som att säga att en rattfull är farlig i trafiken. Tveksamma undersökningar och forskningsrapporter säger det som vi egentligen alla vet. Spel kan mycket väl vara en inspirationskälla till att begå våldsdåd. Det ligger heller inte något märkligt i uttalanden kring att spel också kan användas som en metod för att trubbas av, gå från deltagare av livet till att bli betraktare av det. Som med alla medium som innefattar kulturformer – musik, film, litteratur och konst. I händerna på fel människa, givetvis. Det är där vi lägger tonvikten. För det är anmärkningsvärt många spelare idag som inte går och skjuter ihjäl folk. Och det är därför som jag har svårt när spelare går i taket när vi får veta vad mördaren har underhållit sig med på sin fritid. För det är väl självklart att de runt 18 miljoner människor som spelar World of Warcraft inte kommer att ta död på varandra i morgon.

Angående frågan om empati: många av oss som tände ljus, höll hand och grät förra sommaren är själva sådana som väldigt ofta utsätts för dataspelsrelaterat våld (var tredje hushåll har tv-spel hemma). Och jag kan säga att då fanns det allt annat än brist på empati. Anledningen till felklamp som dessa är att bilden av spelaren som den osociala enstöringen som aldrig lämnat pojkrummet lever kvar, fastän det aldrig funnits så pass mycket gemenskap bland unga spelare som det finns idag. Personligen tror jag att den dag vi inte längre har behov av genusdiskussioner så kommer den bilden att försvinna. Dagens spelare umgås, kort och gott. Gärningsmän som tar sig rätten över andras liv är inte direkt sådana som levt inom ramarna för den sociala sfären, snarare utanför.

Skuldbeläggande är en fantastiskt märklig fas efter vilken tragedi som helst. Billiga politiska poänger vinns genom att hellre diskutera censur än att kanske se över dem vapenlagar som finns. Populärt mantra är att använda våra barn som främsta argument. Idag spelar ungarna inte fotboll på fritiden, de sitter inne, menar forskarna, de sitter inne och blir avtrubbade från verkligheten. Visst finns sociala medium, spel och information tillgängligt på ett annat sätt idag än förr, men som pedagog förundras jag nästan över alla dem fritidsaktiviteter som barnen ändå sysslar med utöver sina långa skoldagar. Enligt egen erfarenhet av att umgås med spelare rör det sig också om en grupp människor som dricker betydligt mindre än andra ungdomar, och torde alltså vara mindre benägna att begå ”tokigheter” ute på stan. Sist en hemmafest kom på tals blev ju en tjej skallad. Liksom. Det är som med allt annat – fel människa i kontakt med precis vad som helst kan utgöra en livsfarlig kombination.

Källor
SVT.se
Mindspark.se