Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Min bästa vän, alldeles innan hon nästan misshandlades till döds, lärde mig något mycket värdefullt. Vi kan kalla henne Erika. Det är inte hennes namn. Släkten gillade inte hennes sätt att leva efter att hon kom hit. Av den anledningen, under en familjesammankomst, drog lillebror Erika ut på golvet och riktade slag mot huvudet.

Inför alla.

Kan du tänka dig det?

Och kan du tänka dig att hon satt här hemma hos mig dagen efter och skrattade? Som en stormvirvel var hon, medan jag var den mer försiktige, lite blyge. Erika såg mig. Inte de grova lager av skyddsmurar jag rest runt om, utan allt jag gömde där bakom. Vi förlorade båda våra pappor i ung ålder. Hennes dog, min överlevde. Men där hon aldrig slutade att älska sin pappa gick jag tvärt åt motsatt håll. Den biologiska mamman flyttade till Sverige, lämnade henne kvar åt släkt som inte hade riktigt råd att mätta ytterligare en mun. Erika har aldrig någonsin sagt ett varmt ord om dem människorna. Åren gick. Mamman gifte om sig i Sverige och ordnade så att Erika fick bo här. Hon och jag möttes av en tillfällighet. Jag vet inte riktigt vad hon såg hos mig så där i början. Erika levde, brydde sig inte om morgondagen utan krävde allt på en gång. Lite stökig, så där. Kunde dricka i mängder som fick mig att tuppa av, bli utslängd från inneställen och älskade popcornkrig i slutet av filmen. Var du inte på din vakt så hände det att du snubblade för att hon knutit ihop dina skosnören. Jag tror att hon gjorde det för att hon älskade att bli jagad.

Som jag sade, hon var en storm i mitt liv och förändrade mycket av den person som jag var. Inte för att jag någonsin tände eld på något eller ordnade med skumbad från brandsläckare. Jag talar om någonting annat. Innan Erika dök upp i mitt liv hade jag stängt mitt hjärta. Även om Erika gjorde många dumma saker var det svårt att inte älska henne. In på småtimmarna kunde vi sitta och bara prata. På morgonen, runt klockan fem, kunde hon ringa och väcka mig för att hon skulle ha sällskap till något löpband någonstans. Hennes plan, att få ihop mig med någon snygg kille, baserades helt på operation ”beachen”. Vilket gick lite tvärt emot hennes alla tankar kring att jag skulle vara i ett förhållande överhuvudtaget. Hon gillade inte någon av mina pojkvänner. Antingen var de för mesiga eller så var de as. Det var inte alltid som hon hade fel… Men jag lyssnade sällan. Erika var dock inte som person att hon kände sig manad att säga ”vad var det jag sade?” efter misshandeln, liksom. Istället tog hon med mig ut och ägnade dagen åt att få mig att skratta.

Erika hade förstås egna pojkvänner. Hon utnyttjade dem skamlöst. Erika drog nämligen till sig killar, spelade liksom ingen roll om hon träffade potentiella på bussen en måndagsmorgon eller på dansgolvet en fredagskväll. Att ha koll på vem hon var ihop med och när är en principiell omöjlig bedrift. Ironiskt var det ändå att jag gavs rollen som ”relationsexpert”. Mitt i natten kunde jag få en fråga om hon borde kräva finare presenter, sådana från hjärtat, på sin födelsedag eller om otrohet var någon hon borde se mellan fingrarna om det bara skedde en gång. För där hon växt upp fungerar det här med relationer annorlunda. Hade hon inte flyttat till Sverige hade hon aldrig haft dem här valalternativen. Lätt för mig att ha en bild av hur det ska vara, liksom. Visst krockade våra åsikter ibland. Erika och jag kunde gräla. En sommar var vi inte vänner alls. Till viss mån gillade jag våra kulturkrockar. För hon kunde ju verkligen ifrågasätta värderingar på ett sådant sätt som gjorde mig själv osäker på varför jag hade dem. Trots bråk emellan oss hittade vi alltid tillbaka till varandra. Delvis förstod jag också. Hennes förakt mot världen var inte riktat åt killarna som visade henne intresse. Även om de kallade henne för sin flickvän tror jag aldrig att hon någonsin använde termen pojkvän.

Om ilska, och om hat. Vi är vad vi väljer att fylla vårt hjärta med. Det känns som livet bara ger mig nya saker att gå runt och vara förbannad på. Och det kan krypa i mitt blod. Som igår, och mina skadade nerver låter mig uppleva överfallet en gång till. I stunden gnisslar jag tänder, eftersom det gör så ont att jag måste bita ihop. Och idag haltar jag. En till två dagar kommer känslan av svullnad att ligga kvar. För vad, egentligen? Att jag hade hörlurar på mig? På Facebook ser vi en trend att unga tjejer berättar om trauman genom handskrivna lappar. Vad skulle jag skriva om jag gjorde det? Tidningarna har skrivit om det i veckan. Det talas om mod, men också en jargong bland ledarsidorna att vi måste uppmärksamma gärningsmännen mer, att vi måste ställa oss frågan varför helt normala (?) män våldtar. För tjejerna har fått sina liv förstörda. Och så är vi där igen.

Det handlar om ilska, och om hat. Vad gör livet värt att fortsätta om det aldrig blir bra igen? Om allt som finns kvar är att återuppleva samma grej om och om igen? Att det aldrig någonsin tar slut? Erika tog allt det här, stampade sönder det och sade uttryckligen "välj själv - det är bara du som kan bestämma". Hon fick mig att sluta med väldigt mycket som inte var bra. Självsvältkurerna som mamma övertalat mig till ersattes med långa simpass varje vecka, mina tankar på att ha sönder mig ersattes med självförtroende. Erika kunde, när som helst, få för sig att hon ville testa något. Det var liksom inget märkligt att hon ringde för att berätta att hon bokat in en fallskärmshoppning, eller att hon bestämt att gå till frisören med dig nästa dag för att hon över natten fått en så ”himlans” bra idé. När det väl framme visar sig att det är du som ska sitta i den där stolen? Hon såg väldigt lätt på livet ibland. Ignorerade mycket. Lyckades aldrig behålla ett jobb, Erika fixade liksom inte att ta ”order” från andra och brydde sig inte särskilt mycket om skolan.

Tidigt bestämde hon sig för att bli sjuksköterska. Rädda liv. Försökte få henne att förstå att Komvux kanske vore en idé om du inte var godkänd i någonting, men hon hade inte helt fel. Hur överlever man någonting som Erika var med om? Kan du tänka dig att din bror skulle dra dig bort från matbordet och medan alla ser på slå dig flera gånger i huvudet? Kan du tänka dig att du skulle skratta åt det dagen därpå? Jag har inte sett henne på flera år. Men jag har fotot bredvid mig när jag skriver det här, hon så vacker i sin bröllopsklänning och han, som kom att bli den stora kärleken, så stilig bredvid. Jag kan se lycka i hennes ögon. Det säger oss något, någonting värdefullt. Jag har egentligen ingen erfarenhet av det här. Jag har inte jobbat i flera år, jag kan inte rabbla svenska kungar på 1600-talet och jag når inte upp högst upp på tavlan när jag ska skriva. Jag kanske inte är stark nog, kanske inte har vad det är som krävs och är inte ens särskilt auktoritär. Jag har någonting annat däremot. Hjärta. Det är därför som ni ska välja mig. Min bästa vän lärde mig det.