Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Tänk dig följande scenario.

Vi räknar kulor, checkar av helande örter och diskuterar användningen av handgranater. Båda två vet vi vad som kommer att hända efter att vi gått fram till den stora kyrkdörren. Det här är inte första gången som vi är här, som vi måste samarbeta för att klara oss helskinnande igenom stormanfallet. Förra gången dock, så gällde svårighetsgraden Normal. Redan då var det lite klurigt och tog åtskilliga försök. ”Äckelwannabelickers”-monster, en sådan där ”gaphals” och så folk med spadar utgör motståndet. Nu är det förstås inte Normal det handlar om utan Professional, svårighetsgraden för proffs.

Vi har hoppat över Veteran.

Vem vill vara veteran när man kan vara proffs? Och så tar spelet runt 30 timmar att klara, så vi godtar helt enkelt riskerna istället för att spela om 30 timmar två gånger. ”No Hope Left” väntar ju också, som sagt. Så vi står där, min partner och jag, utan för kyrkdörren och gör oss redo. ”Du står där, så står jag här.”

Vår plan är skottsäker (fienderna har ju inga skjutvapen. De är Zombies).

Först går vi till dörren, för tokigt vore det om den scriptade sekvensen skulle sätta igång innan. ”Är du redo”, frågar han? ”My body is ready”, svarar jag. Vi är redo. Jag är inte rädd. Vi har låst upp oändligt ammunition och Bear Commander. Åtminstone han. För när jag skulle spela så bestämde sig spelet att jag fick klara mig utan oändligt med ammunition och Bear Commander. Inbyggd autosparfunktion kan vara en riktig bitch, ibland. Första fienderna anfaller. Jag springer upp bakom och gör vad vi i branschen kallar för ”one shot kill:a”.

”Det här går ju bra”, säger jag självsäkert. Får inget svar. Fienderna fortsätter att välla in på kyrkogården. ”Är du kvar?” Upprepar frågan.

”Hallå?”

Inget svar.

”Vart tog du… vägen?”

”Hallå! Du kan ju inte lämna mig med… med… åh de är för många! AAAAAAAAaaaaa….”

Zombie: ”BBRRRRRRÖÖÖÖÖ”

Efteråt slår det mig. Varför har ingen tänkt på att bygga ett helt spel kring det här tidigare? Connection Failed? Tänk dig själv detta scenario, att när som helst och var som helst så rycks en av er två bort från spelet. Tanken går att leka med. Det oförutsedda kan ibland te sig mycket effektfullt. Idag är det väl knappast någon som är rädd för odöda, eller tycker att de är särskilt jobbiga. Connection Failed, däremot… tycker alla är skitirriterande. Jag tror, efter den här helgen, att Capcom är någonting alldeles särskilt på spåren. För nog satt vi, hur rädda som helst, och höll tummarna att vi skulle slippa spela om från senaste checkpoint på grund av allt internetstrul.

Spelare är inte särskilt lättskrämda idag. Men om det finns en sak, som skrämmer som ingenting annat, så är det att behöva spela om alldeles i onödan.