Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Elin Ekberg

25 Registrerad: 8 jun 2008 21:02 Senaste besök: I dag 05:49 Online: Nej

Båstad

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Loadingkalendern 2016 - lucka 23

Elin Ekberg23 dec 2016 08:32823 visningarKommentera: 13 !


LUCKA 23 – LOADINGKALENDERN
Bloggen som aldrig …

Jag var bara tretton år gammal, där mitt liv borde ha fått vara så som alla andra ungdomars, fylld av trygghet, lycka och sådant som nu trettonåriga ungdomar fyller sina liv med så bestämde jag mig för att mitt var slut. Jag minns den känslan, än idag. Jag minns var jag hade den, exakt var i backen på vägen hem som jag slogs av att jag faktiskt inte behövde vara jag längre. Det var inte en sorgsen känsla. Jag var inte något vidare ledsen. Tvärtom, det jag kände, det var lättnad. En solig eftermiddag på väg hem, en eftermiddag med en sådan där värme som brände en om knäna, kanske bara någon månad innan sommarlovet bestämde jag mig för att dö. Den hårda knuten i magen, försvinna. Det är kanske en märklig sak att säga, men jag kände mig glad över det. Att det fanns något, bara som en sådan liten sak som att jag fick själv bestämma om det skulle få fortsätta eller inte, som jag kunde få vara med och påverka om.

Mitt liv kantades av våld, död och alkohol. Vad kunde jag ha för framtidsutsikter? Jag var dessutom dum i huvudet, enligt alla. Jag kunde ju inte ett skit. Det fanns liksom ingenting som kunde ta mig därifrån. Andra hade planer. Andra hade betyg i högstadiet, senare. Men jag? Som aldrig kunde räkna matte i huvudet, aldrig fick in multiplikationstabellen, som tog en väldigt lång tid på mig att läsa klart sidorna i böckerna. Om jag ens bemödade mig att läsa. Varför skulle jag? Alla andra blev ju alltid klara så mycket snabbare än jag. Så hur skulle jag klara mig undan ett liv av våld, död och alkohol?

Den ständiga besvikelsen. För alla. Men mest för mig själv. Orkade inte titta på mig själv i spegeln, tyckte att jag var ful. På bilder nu ser jag att det var fel, jag var riktigt söt men jag kunde verkligen inte se den personen då. Pappa ville ha den perfekta dottern att visa upp för vännerna. Jag försökte att vara honom till lags. Mitt fel, liksom. Att farfar tog livet av sig. Pappa klarade inte att bära skulden själv, särskilt inte efter att han började dricka, så han lade över den på mig. Sade att det var mitt fel att farfar hade blivit så ensam. Så det var väl klart, att jag försökte. Vara honom till lags då.

Finns nog inte en bollsport i världen som pappa inte tog med mig på. För när andra släktingar visade sina betyg under familjesammankomsterna, då fick han alltid gömma undan mig. Men kanske kunde jag vara duktig på någonting annat? Det mest jobbiga minnet jag har är när jag skulle prova på ishockey. Bara killar som spelade. Pappa trodde att det ingick att man fick lära sig att åka skridskor, någonting som jag aldrig hade gjort tidigare. Efter tio minuter av att trilla omkull på isen skickade tränaren hem mig. Med skratten ekandes i bakhuvudet.

2016 är på väg mot sitt slut och jag sitter och tänker på att det hade kunnat finnas en alternativ verklighet där jag inte hade funnits. En annan vardag där jag inte hade mött änglar längs vägen. Som sett mig. Stärkt den trasiga person som man funnit och till och med tyckt att det har varit värt tiden som man har lagt ner. Varför nu någon skulle ha velat det, jag har än idag svårt för när personer i min närhet visar att man bryr sig. Älskar mig. Jag sitter ju inte på verktygen där, för hur man ska göra eller bete sig, när andra är snälla mot mig. Men jag arbetar på det. Jag har tid på mig.

Solen vägrar att gå upp nu under morgonen när jag sitter och skriver det här och det är överlag svårt att hitta dem inre orden, sådana som jag alltid har haft väldigt lätt för att hitta. För om det är en sak som är sanning år 2016 så är det att ilskan, den finns inte kvar. Knuten, den finns inte kvar. Jag har alltid skrivit. Det är en sak som har räddat mig. Skrivandet. Att få skriva för er. Att få ett litet utrymme på internet att lägga upp alla känslor och att sedan få gå ifrån dem. För det är vad som händer när man lägger upp för stora tankar på internet, de blir någon annans, någon som kan hjälpa till att bära dem. Loading har under åren sedan jag började skriva här fått fungera som en stöttepelare i vardagen.

Tack, för att ni har låtit mig få finnas.

För att ni, likt alla andra änglar som jag har stött på här i världen, har hjälpt mig att växa.

Jag har, på grund av mina erfarenheter kring att vara ett maskrosbarn, ett särskilt arv att förvalta. Mitt svar på livet kan inte vara andras, man måste hitta det själv, men jag har under dem senaste åren gjort vad jag har kunnat för att hjälpa till längs vägen. Jag föreläser om unga som lever med vuxna som tar till spriten, vad man kan göra när man ser tecknen på att någonting är fel. Jag forskar om diagnoser där det kan förekomma nedstämdhet/depression. Jag är med och anordnar träffar där jag bland annat pratar om hur man kan göra det lättare för barn med dyslexi. Samarbetar med fritidsgårdar för att ge en naturlig tillflykt att vistas på efter skolan. Träffar unga med självmordstankar, både sådana som har försökt och sådana som funderar på det. Barn som har det tufft av olika anledningar.

Det som räddade mig var att jag träffade rätt person, på rätt plats, under rätt tid i livet. Det var vad som gjorde skillnad. En lärare, en vuxen, som sade att jag inte alls var så dum i huvudet egentligen. När hon upptäckte mitt skrivande så fann hon tvärtemot att jag var en väldigt tänkande människa. En med mycket värme inom sig. Hon lyfte upp mig. Och kanske, bara kanske, kan jag vara en liknande person för någon annan. Just för att det är så viktigt. Många har tårarna varit som fallit framför datorskärmen, den här datorskärmen här hemma, medan jag har skrivit om jobbiga ämnen. Låtit er, få känna mig. Nu var det ett tag sedan jag bloggade. Den 22/7-2015 som sagt. Min minsting här hemma, som nyligen fyllde två, är förmodligen en av anledningarna. Hon har fyllt mitt hjärta med en sådan glädje och stolthet att jag inte vet vad jag ska säga om det. Pusselbiten som fattades. Snäll, rar och klok. Jag kan liksom inte riktigt förstå att jag har skapat en person som är så fin och godhjärtad. Inger hopp, om mig. Eller vad tror ni? Kanske var jag aldrig riktigt så trasig som jag en gång trodde?

Den 22/7-2015 var senaste gången jag bloggade. Jag har försökt att sätta mig ner, flera gånger, och skriva något efter det. Det har kommit brev i inkorgen som har bett mig att börja blogga igen. För att man saknar mig. För att det jag skrev fyllt en funktion i deras vardag. Så jag har försökt, men det har inte kommit några ord. Faktum är att jag sitter och kämpar med den här. För en gång i tiden satt jag och skrev om stora känslor som behövde komma ut. Loading har varit som terapi för själen. För att det fanns en brunn av ilska att hämta mitt mörker ur. Men idag, när inga av dessa känslor finns kvar? Jag har inget behov att sätta ord på för svåra tankar. Det finns ingen knut i magen längre. Bloggen som jag började att skriva på i huvudet för mer än ett år sedan, det har därför fått bli bloggen som aldrig blev av. Anledningen? Smärtan är borta och jag är något som mitt trettonåriga jag aldrig trodde att jag skulle kunna bli.

Jag är lycklig.

Jag är älskad.

Och jag kan älska.

Tänk om jag hade fått känna det den där sommardagen i backen, istället för oron att vad som helst kunde hända när jag kom hem. Men just för att kom jag ifrån en värld som var mörk, behövde jag en person som kunde utmana mig om att vara god. Om ska jag gå tillbaka till grunden för mitt livs historia, så får jag säga att det kanske har varit syftet. Varje människa är fantastisk. Varje människa är värd att räddas. Och jag har gjorts stark, så att jag kan göra skillnaden för så många barn och ungdomar som det är möjligt. Ge människor möjligheten att ta sig till den plats i livet där jag befinner mig just nu.

Så till dig, vem du än är som läser, vill jag bara säga tack för att du har gett mig möjligheten.

Och givetvis, en riktigt God Jul.

« Till bloggen

Kommentarer

prositen23 dec 2016q

<3

Sprockhead23 dec 2016q

Ville bara säga att du skriver hemskt bra. Helt klart en av höjdpunkterna med loading. Hoppas att du fortsätter att skriva här och recensera. Och mest av allt, God Jul!

ibk_ille23 dec 2016q

Riktigt bra skrivet! <3

God Jul!

Simon Liljedahl23 dec 2016q

Fantastiskt skrivet som alltid!

Oregondanne23 dec 2016q

Fantastiskt starkt av dig att ta dig igenom allt du verkar ha genomlidit. Framför allt att du inte lyssnade på alla de som sa att du inte dög någonting till. De måste ha satt i halsen allihopa för länge sedan... God jul!

BizzyMoose23 dec 2016q

<3

Nakroler23 dec 2016q

Väldigt strong av dig att berätta detta!
I mina ögon så är du en klenod för att ha fortsatt trots alla hinder.
Du har all min respekt!

Elin Ekberg24 dec 2016q

Tack snälla för alla era väldigt fina ord <3

Patrik Rickemo24 dec 2016q

Väldigt fint skrivet Elin! Älskar dina texter och älskar att ditt liv tog en så fin vändning och önskar dig allt gott i framtiden.

God Jul!

Cait Sith24 dec 2016q

Tack för att du skriver, och hoppas du får en riktigt fin jul!

Thomas_8727 dec 2016q

Fantastiskt skrivet som alltid!

Känner igen mig i en del, även om jag aldrig kände mig så nere att jag funderade på att avsluta allt. Men i att vara ett maskrosbarn och inte känna sig älskad. I mitt fall fanns det dock alltid åtminstone en person att ty sig till.

God fortsättning får jag väl säga, då jag inte hunnit kolla Loading under helgen. Hoppas se fler texter av dig under kommande år.

Elin Ekberg29 dec 2016q

God fortsättning till er alla <3

Mongroovy13 jan 2017q

Hoppas du fortsätter skrivande i någon form, jag vill läsa mer!

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.