Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Det 18 januari i år så hände det något som ingen alls kunde glädja sig åt. Något som bara skapade sorg och elände åt hela familjer, familjers vänner, släktingar och arbetskamrater. En väldigt nära vän blev påkörd av ett tåg.

Vid endast fjorton års ålder. Ganska precis en månad innan hans födelsedag.

Den dagen var det värsta jag varit med om.

Vi fick alla beskedet att Linus var död i matsalen. Innan rektorn sade någonting så hade jag o Calle satt sig ner bredvid varandra, lugna. Vi pratade lite allmänt om vadfansomhelst, och en grabb längre fram vänder sig om:
"Är det Linus?"

Han visste förstås att vi var nära vänner till honom, och den jäveln sitter och ler.
Sedan fick vi beskedet.

Jag grät inte i skolan, jag bara gick och stirrade ner i marken. Fick inte fram ett ord. Det var inte förrän jag ringde kära mor min som jag grät, när jag själv var tvungen att berätta vad som hade hänt. Hon hämtade mig och vi for hemåt.

Jag grät, hon grät, ett okänt antal människor gråter än, såsom jag gjorde igår kväll.

Vi pratade om alla sköna minnen vi haft tillsammans; jag o Linus.
Vi spelade in sköna filmer tillsammans, om Ivar den allsmäktige, Ninja Egot, Sagan om den försvinnande mackan.
Vi hade skit kul.

Jag, Calle, Jacke o Love träffades för att gå till Linus "minnes plats" samma dag som det hände. Vi alla kände honom väl. Han kände oss väl.
Det låg en bok på ett bord, vid ett foto utav honom. I boken skulle man skriva någonting om Linus, någonting som hans föräldrar, farföräldrar, morföräldrar, kusiner o två stora-systrar skulle få läsa.

Jag var tvungen att tänka länge, som vanligt. Men när jag väl kom på något så fyllde jag ungefär 2 sidor. Inte det vanliga tramset som: "Linus var snäll, kram".

Jag skrev om sanningen.

Alla tycker att någon är en skit. Jag tycker t.ex en störande grabb i klassen är en skit, fast ingen annan tycker det, troligen. Den störande grabben tycker jag är en skit.
Någon tyckte att Linus var en skit, såsom att han måste ha tyckt att någon annan var det. Denna skit var förstås den värsta skit man kan tänka sig. Spred en massa osanna rykten om Linus, utan anledning alls. Bara för att han störde sig på honom. Men Linus sket fullständigt i det, jag vet inte ens om han visste om det.

Han var snäll mot alla, var inte blyg för att prata med någon, lära känna nya människor. Många har lärt sig utav honom, speciellt jag.

I går kväll läste jag Martins (Linus pappas) blogg som han har, och allt han skrivit. Hur han har deppat ihop helt, men att folket som skickat brev, kommit på besök, skickat bilder/filmer har hjälpt honom. Han är en riktigt skön gubbe.

När jag läste alla hans tankar och funderingar så började jag gråta. Jag grät mer än vad jag någonsin gjort. (Jag börjar gråta nu också...)
Att tänka igenom hur jävla mycket skit något sånt här kan åstadkomma, bara det är förjävligt. Men att vara med om det själv, är obeskrivligt.

Här något från hans blogg som rörde mig rejält:

Kvällarna blir tyngre och tyngre tyvärr. Igår började hjärnan släppa in sekundsnabb information av vad som väntar när jag till slut begriper omfattningen av det här.

Att Linus aldrig blir äldre än 14 år till exempel. Att tiden stannat för honom, men inte för mig. Hur kommer jag att reagera när jag ser hans kompisar växa upp, skaffa jobb och familj? När mina kommande barnbarn fyller 14? När jag själv är 70 men har en son som fortfarande är 14?

Sådana tankar. Men bara en blixtsnabb glimt av dom, snabb svindel och ett djupt hugg i hjärtat, sedan försvinner dom fort, fort och jag kan andas igen. Som om hjärnan sa "bara så du vet". Riktigt jävla läskigt.

Sedan tänker jag på det Ida skrev tidigare, och som hennes mamma också skrivit i en kommentar. Calles brev, och allt som Henke berättar när han hälsar på.

Och så läser jag det här, och inser att jag kommer att klara precis vad som helst.

När jag är 70 så kommer jag ha en bästa vän som är 14. Jag har en son som är 30-40, men en bästa vän som är 14. Linus kommer inte komma längre.

Linus är död. Har varit det i snart 7 månader. Men det är nu jag gråter som mest.