Under Steam-rean i vintras köpte jag, som alltid när det är superrea på Steam, en hel drös med spel. Totalt är det 20 stycken spel, främst mindre titlar, som inhandlats och jag har idag klarat 14 av dem. Tanken är att jag tänkte skriva lite korta texter om de jag klarat istället för att skriva långa recensioner (men om ni skulle vilja ha en längre text om något spel är det bara att hojta!).

Håller ni med eller inte? Berätta!

(då jag är för lat för att korrekturläsa mitt i natten ursäktar jag eventuella språkfel)

Avklarade spel


inMomentum – 2/10
Ett racingspel i förstapersonsperspektiv. Tänk dig Mirror’s Edge fast med ett friare upplägg med fokus på bunny hopping och rocket jumping. Inte helt lyckat, då spelet aldrig förklarar dessa, trots att de är nödvändiga om du inte vill falla ned i banornas miljontals avgrunder. Utan dessa kunskaper är inte ett racingspel, utan ett spel där du försiktigt tar dig fram genom dåligt designade hinderbanor och en lika dålig kontroll.

Men även om du känner till ”rätt” sätt att spela är det svårt att påstå att det blir roligare, med tanke på hur avskalat spelet är. Du har två lägen: time trial och ett annat där du ska hitta gömda bollar på banorna. Kanske inte världens smartaste grej att fokusera på kurragömma i ett racingspel, eller hur?


Prince of Persia (2008) – 3/10
Underbar grafisk stil, trevlig musik och ett, oftast, trevligt flyt är det bästa jag kan säga. Spelmässigt kan du klara spelet i vilken ordning du än vill, vilket bidrar till att varken handlingen eller prinsen och Elika blir särskilt utvecklade. Det handlar om att rädda dagen, men mycket roligare än så blir det inte, inte ens om du dödar tempot genom att stanna upp och lyssna på olika frivilliga samtal mellan våra huvudpersoner. Samtal som består att dryga one-liners.

Lägg till det faktum att det spelmässigt är Quick Time Event: The Game och Backtracking: The Game och det är uppenbart att Prince of Persia (2008) inte har någon aning om vad det försöker göra. Du tar dig fram igenom linjära korridorer genom att trycka på rätt knapp vid rätt tillfälle (med stor marginal), spammar combos och knappar i repetitiva strider mot exakt samma fiender och måste sedan samla på ljusklot innan du kan ta dig vidare genom att återigen ta sig igenom de linjära korridorerna.

Det är lövtunt och ärligt talat riktigt tråkigt. Flera gånger frågar jag mig själv varför jag ens fortsätter spela. Hur tänkte man när man utvecklade detta? Omöjligt att säga.


Little Inferno – 4/10
Ett försök att kritisera konsumtion, spelmediet, mognad, livet, universum eller vad du nu vill applicera Little Inferno på. Det är svårt att säga av det vill förmedla, när spelets poäng drunknar i en dubbelmoral vilken är spelet i sig. Och det är väl ungefär allt jag kan säga utan att spoila något. Intressant, men missar helt chansen att göra någonting stort.


The Basement Collection – 4/10
En samling av sju spel gjorda av Edmund McMillen (Team Meat) tillsammans med godsaker som filmer och bilder ifrån Edmunds liv. Problemet är bara det att flera av spelen lider av lagg. Ja, du läste rätt: lagg. Ett spel (Triachnid) är till och med ospelbart. Detta gör också att du inte kan låsa upp alla bonussaker.

Fantastiskt.

De spel som fungerar är skojiga för stunden, även om de inte är perfekta. Att man inte kan hoppa i video- och ljudklippen inuti spelet är ett riktigt dumt drag, dock. En småtrevlig samling som kunde ha varit mycket bättre, enkelt sagt.


Thirty Flights of Loving – 5/10
En trevlig idé.
(Gravity Bone, som följer med, har en malplacerad plattformssektion som förstör allt)


Spec Ops: The Line – 5/10
Varje gång Spec Ops: The Line hyllas är det endast den fantastiska och mästerfulla handlingen det talas om. Det ger en ganska missvisande bild då det är ett sömnpiller i övrigt. Du mejar ned fiende efter fiender i en typisk s.k. cover-based shooter med bitvis stundtals tveksamma kontroller (cover-mekaniken fungerar inte alltid som den ska). När spelet är slut har du skördat hundratals, om inte tusen, liv.

Det är synd, för detta gör att jag inte uppskattar handlingen så mycket som jag borde, inte ens när jag sänker svårighetsgraden till Easy. Tempot är ojämnt och det hamnar snart i ett förutsägbart mönster när du tar fem steg, skjuter ett tiotal fiender i meningslösa strider, kommer till ett nytt område och gör om exakt samma sak igen. Att dina AI-kamrater är dumma och gärna ställer sig i skottlinjen hjälper inte heller.

Men handlingen då? Jo, den är okej. Det är ett seriöst försök att göra något nytt, att kritisera krig (… om vi bortser ifrån alla lik spelaren lämnar efter sig). Men den blommar aldrig ut. Tyvärr. Jag bryr mig inte om karaktärerna och det vi får reda på under spelets gång är egentligen inget upprörande. Nej, inte ens den sekvensen som var så pass påtvingad att jag fick lust att sluta spela.

Om det är handling i likhet med detta som får spelvärlden att gråta tårar och skrika mästerverk har vi verkligen en lång väg att gå, för det här når knappt upp till Hollywood blockbuster-”standard”.


Puzzle Agent 2 – 5/10
Det här är Puzzle Agent, fast där man valt att besvara alla frågetecken som var kvar ifrån det första spelet. Med andra ord: dåliga pussel, charmig inramning och en handling som förlorat all mysteriekänsla. Jippi.


Thomas Was Alone – 5/10
Läs det MystiskBekantFigur skrev och applicera det här. Handlingen och spelandet går inte hand i hand. Det är två helt orelaterade saker som tvingats samman. Resultatet är, om än stämningsfullt, inte helt lyckat.


Snapshot – 6/10
Strunta i time trial, stjärn- och statysamlandet. De förstör endast spelet. I samma sekund jag slutar bry mig om detta känner jag mig fri. Jag tar mig snabbt igenom banorna och når slutet, samtidigt som jag har roligt. Vilket, tro det eller ej, visar sig vara ett problem.

Att endast fokusera på att klara banorna visar att de obligatoriska pusslen är väldigt lätta och, särskilt mot slutet, dåligt designade. Man tar inte riktigt tillvara på idén att fota banan för att flytta objekt. Samma sak repeteras om och om igen såvida du inte försöker göra något av de tidigare nämnda sidomålen. Men försöker du göra sidomålen blir man bara frustrerad över den precision som krävs av ett spel som saknar möjligheten till just det.

Lite galet.

Tur då att Snapshot är ganska roligt trots sina brister. Trevlig grafik och underbar musik gör mycket för stämningen. Även slutet, som i likhet med Braid berättar allt när du klarat sista banan, är småtrevligt (om än halvt omöjligt att läsa då texten är mikroskopisk). Synd att handlingen inte nystades upp allt eftersom, dock.


Fairy Bloom Freesia – 6/10
En två timmar kort, smidig och stabil upplevelse. Fairy Bloom Freesia är ett beat ’em up där du utför olika comboattacker för att besegra dina fiender. Ju mer fiender du besegrar desto mer erfarenhetspoäng får du, något som kan investeras i olika förmågor som bland annat låser upp nya combos eller förbättrar Freesias styrka. Du kan dock endast använda ett begränsat antal förmågor, så det gäller att du väljer det som passar din spelstil.

Under den korta speltiden finns det faktiskt inga större brister. Någon enstaka strid kan vara frustrerande då det helt enkelt är för många fiender på skärmen (vilket gör det svårt att ta sig fram), men det är knappast något som inte kan lösas av att du som spelare anpassar dig efter situationen och blir bättre. Fairy Bloom Freesia är ett spel du spelar, inser hur dålig du är, och efter en kort stund börjar lära dig taktiker för att sedan växa som spelare. Det är tillfredsställande, minst sagt.

Nackdelen med Fairy Bloom Freesia är att det är så simpelt, tyvärr. Fiendefaunan är ful och består av slemmonster. Att fienderna, med få undantag, är likadana under spelets gång där den enda skillnaden är en ny färg hjälper inte. Combos går att variera, men i slutändan repeterar man ungefär samma om och om igen pga. effektivitet. Handlingen är en enkel feel-good berättelse om en skogsfé som måste försvara skogen hon älskar.

När man klarat spelet låser man upp Endless Mode, men det är inte något som är intressant. Du har även möjligheten att spela om handlingen med de förmågor du tidigare låst upp, om du nu vill låsa upp alla (det lär dryga ut tiden några timmar). Det hade varit betydligt mer lockande om det hade varit möjligt att spela med en annan karaktär, vilket inte borde vara omöjligt med tanke på handlingen.

Fairy Bloom Freesia är något man tar för vad det är och har roligt med. Den mysiga inramningen är också en bonus.


Cherry Tree High Comedy Club – 6/10
Idén med att under tidspress samla ihop medlemmar för att kunna starta en ståuppkomikklubb är riktigt bra. Sorgligt nog utnyttjas inte potentialen fullt ut. Det är omöjligt att missa specifika händelser för att du inte besökte en viss plats en viss dag, karaktärerna ändrar inte dialog dagligen och så vidare. Det är småsaker, men de förstör helhetsupplevelsen.

Lägg till att spelets andra hälft saknar charmiga skriptade händelser som utvecklar karaktärerna och minskar tiden att rekrytera medlemmar, så lägger Cherry Tree Highs idé krokben över sitt utförande.

Men trots dessa problem måste jag erkänna att jag antagligen log rätt igenom de tre timmarna spelet tar att klara (och sedan de ytterligare två när jag spelade om det för att få det bästa slutet). Spelet må inte direkt ha humor, vilket titeln kan antyda, men det har charm. Medryckande hissmusik och bisarra karaktärer en bra kombination. Även om det inte räcker fullt ut.


The Walking Dead – 7/10
Vänta! Stopp! Ta det lugnt!

Missförstå mig inte.

Jag gillar The Walking Dead. Det gör något nytt med berättande spel och lyckas med det. Det är en engagerande upplevelse som fångar din uppmärksamhet. Att det är ett peka-och-klicka-spel fungerar även det.

Men när jag kom till tredje episoden kände jag en mättnad. The Walking Dead slängde allt fler klichéer i mitt ansikte och förväntade mig att jag skulle acceptera varenda en. Dessutom började jag inse att de val jag gör inte spelar någon roll. Jovisst, du kanske fördröjer något eller får en annan dialog, men det är allt. Du kan inte undvika händelser. Och detta blir i synnerhet pinsamt uppenbart i de två sista episoderna.

Och det är synd. För detta gör att jag känner mig likgiltig. Jag ville fortfarande spela vidare, men jag kände inte längre någon fascination och glädje i mina val. Att man aldrig riktigt får bekanta sig med karaktärerna är också synd. Istället för att hoppa i tiden, varför inte spendera några minuter på att endast låta vara karaktärer prata med varandra?

Särskilt Clem, den lilla flickan spelet envisas med att du ska ta hand om, lider av detta. Du integrerar inte alltför ofta med henne och därför är det svårt att knyta några band till henne utöver det att hon är just ett barn. Kalla mig kall, men jag förstår inte varför hela internet kändes närhet till henne.

Att sista episoden är relativt bisarr hjälper inte heller. Det enda jag kan säga är att karaktärerna ändrar personlighet för att passa handlingen. Eller, en sak till: en del i episoden fick mig att skratta rakt ut över hur dåligt skrivet det var.

Alla dessa brister i handlingen tär på illusionen och förstör ett annat riktigt bra spel. För rent spelmässigt är det tajt. Möjligtvis är dialogvalen lite för vaga för sitt eget bästa ibland, men det är inget större problem.

The Walking Dead är ett bra spel. Men det kunde ha varit mycket bättre.


Home – 8/10
Jag hade tur när jag spelade Home. Handlingen blir vad du gör den till, nämligen. Det gäller att du letar och utforskar för att kunna skapa sig en förståelse för vad som egentligen har hänt. Varför vaknade du upp bredvid en död person i ett hus som inte är ditt?

Utforskar du inte noga kommer Home inte att ge dig något annat än en kusligt atmosfärisk stämning där du letar efter ditt hem. Men om du utforskar känner du obehag för varje ny detalj du nystar upp. Du tänker, du analyserar, du drar slutsatser. ”Det här verkar vettigt!” kanske du tänker i ena sekunden, för att i andra slå teorin.

Det här är dock ett väldigt riskfyllt val skaparen av Home tar tagit. Jag lyckades själv pussla ihop större delar av handlingen, men jag kunde inte lösa hela. Och skulle jag spela om det skulle jag antagligen få en helt ny bild av den. Detta här fungerar så länge du spelar, men i samma sekund du är klar är det svårt att inte känna sig smått besviken. Det är som att man blivit rånad på handlingen.

Men tack vare att jag hade en sådan tur var min besvikelse endast liten. Upplevelsen väger upp detta något så enormt. Det är sällan jag varit så pass absorberad i ett spel, vilket till stor del beror på den fantastiska ljudbilden. Underskatta aldrig ljudet!


Dishonored – 8/10
I ärlighetens namn vill jag bara skriva ”Jag älskar stealth!” och inget mer. Det är nämligen just i det min spelglädje ligger i när det gäller Dishonored. Handlingen är platt som en pannkaka och även om de dagböcker du hittar titt som tätt bygger upp en intressant värld så är det inget som spelar någon roll i slutändan. Det blir inte djupare än att drottningen är död och du anklagas för att vara den skyldige. Lägg till lite hokus pokus och det är svårt att tänka sig att handlingen inte är något annat än en ursäkt för att leka lönnmördare (vilket är tråkigt, då spelet har minnesvärda karaktärer).

Att smyga runt är superskoj och det är en enorm adrenalinkick när man är nära att bli upptäckt. Det är möjligt att vara offensiv om man så vill, men glädjen ligger i smygandet. På gott och ont utgår dock smygandet ifrån att AI:n är korkad. De kollar aldrig uppåt. De kan inte se under ett bord (trots att jag uppenbart är synlig!) såvida de inte aktivt letar under det. Det är ett dumt val, då känslan av att vara bäst bitvis uteblir.

Men annars?

Stealth äger!Taggar: Spelvikingen, Prince of Persia, Little Inferno, The Basement Collection, Thirty Flights of Loving, Gravity Bone, Spec Ops: The Line, Puzzle Agent 2, Thomas was alone, Snapshot, Fairy Bloom Freesia, Cherry Tree High Comedy Club, The Walking Dead, Dishonored

När det kommer till spel finns det en evig diskussion om när man egentligen har klarat ett spel. Är det när man klarat huvudberättelsen? När man utforskat spelets alla hörn? När spelet klart och tydligt säger ”100% avklarat”? Eller är det, något som är nytt i och med den nuvarande konsolgenerationen, när man tagit alla achievements?

För egen del är detta helt likgiltigt för mig. Ogillar jag spelet spelar jag inte mer än jag behöver, vilket vanligtvis brukar vara när man klarat huvudberättelsen. Gillar jag spelet? Då kör jag hårt och gör allt som finns att göra, förutsatt att det är roligt.

Eller rättare sagt, detta är vad jag önskar att jag tyckte.

Jag lider nämligen lite av ett kompletteringssyndrom när det gäller spel. ”Klart du ska klara allt!” brukar jag oftast tänka, även om det inte är världens roligaste grej. Oftast brukar detta fungera bra, då jag på något konstigt vis känner tillfredsställelse i att klara spel till 100%. Att se allt spelutvecklarna lagt ned tid på är underhållande i sig. Det är inte alltid jag orkar med detta, men ofta så utsätter jag mig för denna slitgöra.

Tills nyligen.

Det är svårt att sätta fingret på vilken förvandling som skett, men helt plötsligt är intresset att klara spel till 100% lika med noll såvida spelet inte är fantastiskt. Förmodligen handlar det om tidsbrist. Och att jag lärt mig se vad som är värt, och inte värt, att lägga tid på.

Varför slösa timmar på att samla alla dessa föremål som inte ger mig något, när jag kan börja med ett annat spel och uppleva något nytt?

Detta har varit en befrielse för mig.

Helt plötsligt har jag börjat njuta av spel på ett helt nytt sätt. Borta är tvånget att utforska spelvärldens alla hörn efter hemligheter.



Snapshot, vilket jag klarade alldeles nyligen, blev ungefär hundra gånger bättre av detta. Inte längre brydde jag mig om att samla banornas alla stjärnor, gömda bonusstatyer eller klara dess gudsförgätna time trial. Dessa är endast påtvingade element som snarare stjälper än hjälper spelet. Särskilt time trial är helt malplacerat, då spelet kräver en sådan precision att endast galningar bemödar sig klara de stränga tiderna.

Samma sak gäller för en massa andra spel. inMomentum var förfärligt, så det brydde jag mig inte ens om att klara alla banor på. I Spec Ops: The Line letade jag inte aktivt efter bonusföremål. Psychonauts? Strunt samma om jag inte hittar alla hemligheter, det är ju berättelsen jag vill åt! Listan kan göras lång.

Givetvis finns det spel där vissa delmoment till 100% förstärker spelupplevelsen. Exempelvis så blev Dishonored mycket roligare när jag letade efter alla uppgraderingar då jag personligen älskar stealth. Att fortsätta med Super Mario Galaxy betyder mer fantastisk bandesign.

Men alltför ofta undrar jag varför spelutvecklarna brytt sig om att dryga ut speltiden med dessa oftast upplevelseförstörande moment. Idag har achievements dessutom nästan blivit som en drog för vissa personer. Och må den spelutvecklare som gömt ytterligare banor eller godheter bakom någon form av malplacerad kompletteringsspärr grillas länge där nere i underjorden.

Att strunta i 100% är helt fantastiskt.

Testa du med.

Att spela kanske blir lite roligare.Taggar: Spelvikingen, Snapshot, Spel, achievements, 100%, Befrielse

YO VIDEOGAMES! av Ryu-Spirit.

Efter en längre tid av tvekan är det nu dags att återigen kliva in i den svenska bloggosfären. Jag vet inte om ni kommer ihåg mig, men jag bloggade tidigare här på Loading om lite allt möjligt innan jag till slut nischade in mig på anime för att sedan starta min helt egna animeblogg Anime Viking.

Jag har nu bloggat om anime i över ett år och det har varit en underbar tid där jag träffat nytt och roligt internetfolk, samtidigt som jag fått möjligheten att ventilera åsikter och tankar kring något jag älskar. Att det dessutom varit ett bra sätt att behålla mina kunskaper inom engelska har bara varit en trevlig bonus.

Men på sistone har jag haft en allt större lust att även börja blogga om spel och då helst på svenska med orsaken av att det kan se bra ut på pappret ifall jag bestämmer mig för att studera journalistik i framtiden. Allra främst handlar det dock helt enkelt om att jag vill kunna lätta mina tankar även när det gäller spel.

Vidare har jag märkt att min formella svenska blivit allt sämre sedan jag slutade gymnasiet på grund av att jag numera inte är tvungen att skriva längre texter, vilket är något som ärligt talat skrämmer mig. För varje dag som går blir jag allt mer omgiven av engelska (spel, anime, Internet, kurslitteratur osv.) medan svenskan kommer i andra hand. Jag vill inte en dag märka att jag helt förlorat förmågan att skriva en längre text inom det språk man är beroende av!

I vilket fall.

Det är av de här anledningarna jag nu tänker starta den svenska spelbloggen Spelvikingen.

Vad kommer Spelvikingen att handla om? Allt som rör spel, helt enkelt. Är det något inom spelindustrin som får mig att tänka till så skriver jag om det. Är det något med ett spel som gör mig besviken skriver jag om det. Och så vidare. Det blir vad det blir för stunden.

Hur ofta kommer Spelvikingen att uppdateras? Det här är svårt att svara på då jag själv endast ser detta som ett litet sidoprojekt. Jag kommer att ha fullt upp med anime, spel, studier och Anime Viking inom kort. Att blogga på svenska tar dock väldigt kort tid och därför hoppas jag att åtminstone kunna få ut något varannan vecka, även om det inte är något jag kan garantera. Jag vill inte göra några löften jag inte kan hålla.

Så… vem är du nu igen? Jag är Marow och har varit medlem här på Loading i drygt tre år. Även om jag tittar in här dagligen och läser i alla trådar är det mest Anime- och mangatipsråden jag håller till i. Ni kan kalla mig för den där okända lilla animenörden som känner till er, men som ni själva inte känner till.

Har ni några frågor eller tankar är det bara att skriva det nere i kommentarsfältet. Hoppas att ni välkomnar Spelvikingen!Taggar: Spelvikingen, Spel, Anime, språk, blogga

Någon gång för mycket länge sedan, var det någon som yttrade meningen "Lika bra att den här bilden skulle bli säsongens officiella logo" angående bilden ni kan se här ovanför.

Helt rätt.

För nu är slutsnacket om sommarsäsongen 2011 här! I jämförelse med mina tidigare inlägg kommer det här att bli mycket kortare, mycket då jag funnit andra som formulerar mina tankar och meningar kring rådande serier mycket bättre än mig, men också för att jag inte har särskilt mycket att berätta om serierna utöver det jag sagt innan.

(Nu i efterhand tar jag tillbaka det där, okej?)

Ni kommer att få längre poster i framtiden, eller åtminstone oftare! Det är garanterat!

Men nu var det sommarsäsongen det handlade om. Men först börjar vi med resterna som blev över från vårsäsongen...



Vill du läsa mina åsikter om Hanasaku Iroha och Nichijou när de hade nått halvvägs?
Läs då: Anime: Vårsäsongen 2011





Hanasaku Iroha - 5/10
26 avsnitt | Comedy, Coming of Age, Drama, Slice of Life | Anime Original | P.A. Works | 2011

Vad? Storstadsflickan Ohana blir ivägskickad till sin mormor på landet efter att hennes mor strulat till det. Hon måste nu arbeta på hennes mormors "hot springs inn" (nej, jag har ingen aning om hur man ska översätta detta till svenska på ett bra sätt. "Het-källa värdshus/hotell"?) och bli bekant med sin nya främmande miljö.

Då: Även om P.A. Works som vanligt briljerar rent visuellt, har de alltid haft problem med att berätta en historia. Nu har man dock helt fria tyglar med Hanasaku Iroha, som är deras sätt att fira tio år på. Jag hoppas att den fortsätter att hålla sig på en jämn nivå bara. Det är P.A. Works värda.

Nu: Återigen visar P.A. Works prov på, utöver det superba visuella, att man fortfarande inte riktigt behärskar det här med att berätta en historia fullt ut. Början är fantastisk, för att följas upp av dynga, för att sedan bli godkänd ungefär halvvägs, bara för att efter det vara både bra och dålig på samma gång, för att till sist avslutas godkänt.

Men vad är det som då är så dåligt? Först av allt är det för att ingenting av direkt värde händer, utöver just början, mitten och slutet, som i mina ögon är de starkaste delarna, då man då faktiskt visar prov på ett smart berättande.

Man låter Minko, en av de unga tjejerna, agera dramautlösare och få raseriutbrott utan någon vettig anledning. Man har ett kärleksdrama som aldrig riktigt utnyttjas utan tas mest upp när det behövs drama. Man slänger också in lite andra saker för att skapa drama, som ett visst filmskapande som får mig att vilja banka huvudet i väggen.

Och när man dränks i urusla och mediokra avsnitt som inte tillför något utöver att rubba den verkliga bilden (allvarligt, snuskförfattaren, filmskapandet och hobbymilitärerna förstör) som först målades upp i Hanasaku Iroha, är det svårt att inte bli besviken.

För anledningen till min besvikelse är att jag vet att P.A. Works kan när de vill. Det finns flera riktigt finurliga och vackra stunder i Hansaku Iroha i flertalet av avsnitten, även om de just bara är små och korta stunder. Vilket inte räddar serien alls. För efter ett tag har man slutat bry sig om karaktärerna, handlingen och allt.

Efter seriens slut var jag tvungen att gå tillbaka till det första avsnittet som enligt minnet var fantastiskt. I efterhand är det precis lika fantastiskt och en helt annan serie. Stämningen är helt annorlunda och särskilt karaktärerna har en annan sida. Ko och Enishi framstår som självsäkrare istället för sina osäkra jag de regresserade till. Ohana var aldrig dum, hon var bara typisk storstadsbo.

- Men vänta nu, det där kallas ju karaktärsutveckling!

Nej, det gör det inte. Inte när denna "karaktärsutveckling" skedde runt avsnitt tre, samma avsnitt som var början på slutet för Hanasaku Iroha.

Medioker, men galet vacker, serie med spridda guldstunder.



Nichijou - 9/10
26 avsnitt | Comedy | Manga | Kyoto Animation | 2011

Vad? Humor. Galen humor. Vi får följa ett flertal karaktärer i olika situationer som alla är speciella på något sätt, där det oftast är någon vardagssak där man skruvat upp galenskapen till max. Huvudsakligen får vi följa antingen tjejtrion Mai (troll), Yuuko (energisk) och Mio (hyfsat normal) eller "vardagstrion" Hakase (genibarn), Nano (robot) och Sakamoto (katt).

Då: Nichijou är guld. Nichijou är kärlek. NICHIJOU ÄR SÅ HIMLA UNDERBAR ATT JAG INTE VET VAD JAG SKA TA MIG TILL.

Lyckopiller numero ett.

Nu: Nichijou är guld. Nichijou är kärlek. NICHIJOU ÄR SÅ HIMLA UNDERBAR ATT JAG INTE VET VAD JAG SKA TA MIG TILL.

Lyckopiller numero ett.

Det finns nästan ingenting att tillägga utöver det jag skrev i "Vårsäsongen 2011". Nichijou är en löjligt välproducerad serie med gudalika animationer (en av de snyggaste serierna jag sett, eller?), absurd budget, både kända och nya röstskådespelare och... speciell humor.

Nichijou är en serie som knappast går att rekommendera till alla. Humorn är bisarr, galen, överdriven och saknar oftast någon form av poäng (till skillnad från samhällskritiska och parodiserande "Sayonara Zetsubou Sensei"), utan är istället bara rakt på full med sketcher.

Men om den är full av energi och charm. Mellan alla dessa galna scener har vi allt ifrån poesi till min allra favorit: "Like Love"




Ett kort segment i varje avsnitt som innehåller så mycket charm att det inte går att få ned i ord, skapat på bara några ynka sekunder. Det är som att man känner karaktärerna trots att vi inte vet något om dem alls. Det krävs mycket för att man ska lyckas skapa något sådant.

Sammanfattningsvis är Nichijou inte för alla. Även för mig flög lite för många scener och skämt förbi utan att jag någonsin förstod vad det handlade om, vilket puttar ned den från maxpoäng. Å andra sidan. Jag tror aldrig jag haft så här roligt med anime på länge.

Se första avsnittet så vet du om det är något för dig. För Nichijou håller samma stil rätt igenom. Gillar du det har du en fantastisk resa framför dig.

Bonus: Jag tror att det andra introt sjunger om min relation till Nichijou. Tar några exempel, även om jag kan göra hela texten senare om nu någon känner att den vill ha det.




"Being together 24 hours a day isn't a problem."
26 avsnitt och jag är inte trött. Fortsätt förevigt!

"When I'm with you time goes 100 times faster!"
Avsnittet tar slut direkt.

"It's better than I imagined, the absolute best!
Even if I say this and that, we're still friends. (Hooray!)
Amazing friendship, the absolute best!"
Med tanke på OVA:n som släpptes innan var sådär, tog mig tv-serien mig med storm. Och även om serien har sina tråkigare stunder, så kommer jag alltid att älska den.
Fantastisk serie, utan tvekan. Kyoto Animation:s bästa.



Nu är det dags för sommarsäsongen 2011!
Precis som tidigare kommer det att stå #[siffra] som berättar vilken ordning jag placerat serierna i. Det som är inom parentesen är den plats serien hade i: Anime: Sommarsäsongen 2011 - Intryck.






#5 (#5) Kami-sama Dolls - 2/10
13 avsnitt | Action, Comedy, Supernatural | Manga | Brain's Base | 2011

Vad? Kyouhei flyttar till Tokyo för att glömma bort sitt förflutna i sin mystiska lilla hemby. Men allt går inte som planerat och snart uppenbarar sig ett mord, en gammal vän och en lillasyster tillsammans med "Gudsdockan" Kukuri. Saker händer.

Då: När Kamisama Dolls faktiskt visar att den kan, vilket den gjorde i det fjärde avsnittet, då kan den verkligen. Lägg till att Brain's Base som alltid är stabila, även om Kamisama Dolls klart lider av att de animerar hela tre serier denna säsong (speciellt ansiktena kan se... udda ut), och att den till synes (?) onda personen är ball. Låt oss hoppas att den tar fart handlingsmässigt bara.

Nu: Nu i efterhand måste jag erkänna att jag framstod som lite positivare inställd till Kamisama Dolls än vad jag egentligen var. De riktigt bra stunderna var egentligen bara det första avsnittet och jaktscenen ur avsnitt fyra. Utöver det var den ganska blaha blaha.

Och det fortsatte den att vara. Handlingen tar aldrig fart (vad handlar den ens om?), den blir bara fulare, den är inte spännande, humorn är urusel (ja, jag lade till taggen "Comedy" som ni kanske såg) och den dödar även situationer som ska framstå som farliga, den innehåller en lillasyster som bara är dryg och har storebrorskomplex, den innehåller melonbröst, den innehåller dåliga karaktärer som man inte bryr sig om, den innehåller en vädjan om en andra säsong som man inte vill ha, den innehåller dåligt allt.

Utom introt som råkar vara trevligt. Och till viss del Aki. Men han får bara en passiv roll bland all skit.



#4 (#3) No.6 - 3/10
11 avsnitt | Action, Drama, Sci-Fi | Light Novel | Bones | 2011

Vad? Utspelar sig i framtidsparadiset No.6 där allting är frid och fröjd. Givetvis är det bara sett till ytan, något som geniet Shion snabbt märker när han stiftar bekantskap med "råttpojken" Nezumi.

Då: Min största farhåga är att No.6 tillhör Noitamina-blocket och därför bara har 11 avsnitt, något som med stor risk är på tok för lite med tanke på konceptets storlek (se tidigare Noitamina-serier: Fractale och [C]). Antingen blir det för stressat eller så vill man ha mer då serien bygger upp allting långsamt.

Nu: Tillåt mig att länka till tre skämtsamma bilder som Japanator så underbart skapade. De innehåller spoilers om handlingen, om det nu är så att du råkar vilja se serien.
Bild 1 (avsnitt 1-3). Bild 2 (avsnitt 4-9). Bild 3 (avsnitt 9-11).

Inledningen på No.6 är lite trevande, men byggs snabbt upp och blir väldigt intressant i och med avsnitt två och tre. Vi har en framtidsstad där allt inte står rätt till och en slum som hatar staden. Det finns även en form av sjukdom som sakta sprider sig...

Potentialen är enorm. Så vad händer? Ingenting.

Just det.

Ingenting.

Handlingen avtar nästan helt och varje gång pratas det om att "staden är så hemsk buhuhu" utan att vi får någon förklaring förrän under de två sista avsnitten, vid den tid då man slutat bry sig. Dialogerna är löjligt överdrivna och karaktärerna står kvar som tråkiga stereotyper utan djup. När en av dem får en helomvändning i de två sista avsnitten är det visserligen underbart då även handlingen tar fart, men samtidigt förfärligt då förändringen och reaktionerna kommer helt utan förvarning och förlorar all kraft. Det blir en axelryckning.

Handlingen går från jordnära och intressant Sci-Fi för att bli hokus pokus med magi och ologiska händelser. Varför har inte en stad som No.6 avlyssningsapparater, om de nu är så övervakande? Varför vet inte de andra städerna något om det som sker? VARFÖR SKER DET ENS DÅ DET INTE GES NÅGON FÖRKLARING TILL DET SOM HÄNDER UTAN SLÄNGS I DITT ANSIKTE I DE TVÅ SISTA AVSNITTEN SOM OM DET VORE LOGISKT HERREGUD.

Jäkla Bones. Jäkla Noitamina. Jäkla författare som inte kan skriva en bra berättelse. Magiska skogstomtar. Herregud.



#3 (#4) Kami-sama no Memo-chou - 5/10
12 avsnitt | Mystery | Light Novel | J.C. Staff | 2011

Vad? Ett gäng NEET:s leker detektiver där de löser olika fall, med hikikomorin Alice som ledare. Vi får följa Narumi, som nyligen blivit indragen i spektaklet.

Då: Än så länge finns det ingen övergripande handling, utan vi har fått se två stycken fall lösas (ett i avsnitt 1 (dubbelavsnitt!) och ett i avsnitt 2 och 3). Oavsett om vi får det eller inte hungrar jag efter mer, för det känns som att det här kan utvecklas till något intressant ifall ursprungsmaterialet är starkt. Och med tanke på den förmodade visuella satsningen, så vågar jag hoppas.

Nu: Ny lärdom: Visuella satsningar betyder inte alltid kvalité. Inte för att Kamisama Memochou var dålig, utan för att den aldrig var riktigt bra heller.

Saker som togs upp tidigare, såsom det ständiga pratet vilket tröttade ut mig samt tråkiga visuella aspekter, fortsatte att vara kvar. Det går att leva med, även om det kunde ha varit bättre.

Annars är problemet att det aldrig blir riktigt intressant. De olika fallen som dyker upp, som på sitt sätt inte är mysterium utan snarare "händelser", blir aldrig mer än okej. Det beror antagligen på att vi aldrig får stifta bekantskap med karaktärerna. Faktum är att vi inte vet något alls om dem, med undantag för några sidokaraktärer ingen bryr sig om. Vår huvudperson, Narumi, förblir den typiska manliga huvudpersonen som är tveksam och personlighetslös. Ett skal där vi som tittare ska applicera oss själva i. Skönt då att Narumi faktiskt tar initiativ och blir intressantare i seriens sista arc, där han gör något jag faktiskt inte sett i anime förut. Drogrelaterat. Respekt.

I jämförelse med bottennappen Kamisama Dolls och No.6 håller Kamisama Memochou en jämn nivå. Den är aldrig dålig, men tyvärr aldrig bra. Likväl måste jag erkänna att en del av mig säger att jag vill ha mer, då denna säsong kändes som ett smakprov. Förhoppningsvis förhåller sig J.C. Staff bättre till ursprungsmaterialet i så fall, som inte sägs framstå lika generiskt, vilket kan stämma om vi ska utgå ifrån sista arcen.

Kanske efter Shakugan no Shana III och Zero no Tsukaima 4. Snälla?



#2 (#2) Usagi Drop - 8/10
11 avsnitt | Slice of Life, Josei | Manga | Production I.G | 2011

Vad? Begravningar är aldrig roliga. Speciellt inte om man heter Rin och är sex år gammal där den enda nära anhörige är den som nu dött. Det är nämligen så att hon är ett utomäktenskapligt barn, vilket chockerar hela släkten som nu vägrar att ta hand om henne. Då stiger Daikichi fram och bestämmer sig för att låta henne bo hos sig. Nu börjar en vacker berättelse om hur det är att bo tillsammans med ett barn.

Då: Jag tror jag smälter...

Nu: Jag tror jag smälter...

När den reaktionen väl börjat avta, vilket tog halva serien, var det enbart en mysig och charmig serie kvar. Usagi Drop porträtterar föräldralivet på ett idylliskt vis vilket är trevligt, men även dess nackdel. Det blir lite för "safe".

Vi får följa Daikichi och Rin genom vardagens bekymmer som kan vara alltifrån att köpa nya kläder till att tappa mjölktänder. Men när det ibland ser ut att kunna bli en konflikt och potentiellt drama, då tar serien ett steg tillbaka. Rins föräldrar? "Vi låter det vara, det blir bäst så". Daikichis kärleksintresse? "Vi låter det vara, det blir bäst så". Släktingar med riktiga bekymmer? "Vi låter det vara, det blir bäst så".

Usagi Drop vågar inte ta hela steget ut, utan stannar kvar i bekvämlighetszonen där den trivs som bäst. Vilket känns lite schizofrent då den introducerar alla dessa moment som den sedan puttar bort med myspys.

Annars är Usagi Drop är supermysig serie som nästan får dig att vilja bli förälder själv. Du vill bara krama om allt och alla. Visa det här för någon mysig person och mys tillsammans. Så mysigt är det.



#1 (#1) Mawaru Penguindrum - 8?/10
12/24 avsnitt | ??? | Anime Original | Brain's Base | 2011

Vad? Kunihiko Ikuhara, skaparen bakom klassikern Revolutionary Girl Utena, gör comeback med en serie som "snurrar" kring pingviner, trummor, syskon och ödet.
Bröderna Kanba och Shouma måste rädda sin syster Himari från döden, vilket kräver att de hämtar "Penguindrum". Snart visar det sig att de inte är ensamma i det här mystiska spelet.

Då: Är det någon serie som just nu lyckas vara roande, men samtidigt aldrig oseriös, är det Mawaru Penguindrum. Vi får precis tillräckligt med information för att man ständigt ska fråga sig vad som ska komma härnäst utan att det känns som för lite. Allting fungerar och leker. Harmoni.

Nu: Jag har börjat uppleva ett problem bland allt det galna, bisarra och smarta berättande.

Det har börjat bli lite för mycket.

Nästan vad som helst ser ut att kunna hända i serien utan någon vidare förklaring. Inkarnation, heliga straff och annat skumt. Det finns liksom inte några "bestämda regler" som säger vad som är okej och inte. Det gör visserligen så att man aldrig vet vad som ska komma härnäst, men samtidigt gör det att du aldrig blir personligt knuten till serien. Händer det något som borde döda en karaktär alternativt kännas hotfullt? Jo, okej, men jag bryr mig inte, vad som helst kan hända.

En stor faktor till detta är att knappt någon tid spenderats på själva karaktärerna, utan enbart deras ageranden, inte alltför olikt Madoka Magica från tidigare i år. Skillnaden här är dock att Pingudrum förlitar sig på karaktärerna, då hela handlingen utgår ifrån att våra huvudpersoner vill rädda sin syster. Men när man inte känner någon dragning till karaktärerna, då är det svårt att bli personligt påverkad.

Men annars dryper Mawaru Penguindrum av mystiska händelser och internet spekulerar så mycket det bara går. Varenda liten scen analyseras till döds och man kan inte låta bli att dras med. Vad är det som egentligen sker och varför? Man dras med och är intresserad som bara den. Det framstår som djupt.

Tyvärr finns det risk för att det i slutändan bara blir flummigt och pretentiöst. Låt oss hoppas för att det inte blir så.

Tanke: I Anime: Sommarsäsongen 2011 - Intryck har jag skrivit att Mawaru Penguindrum skulle vara 26 avsnitt. Nu i efterhand är det bara 24 avsnitt. Var det jag som klantade mig, eller blev den nedkortad?





Det här är den serie som jag väntade med att se klart tills den var avslutad. Vissa sorters serier gör sig som bäst när man ser dem i sträck.





Natsume Yuujinchou San - 8/10
13 avsnitt | Drama, Slice of Life, Supernatural | Manga | Brain's Base | 2011

Vad: Den tredje säsongen av Natsume Yuujinchou, där Natsume fortsätter att leva bland både människor och andar.

Vad jag tycker: Det jag skrev i min lilla "recension" om Natsume Yuujinchiu för lite över ett år sedan stämmer än idag:

"Serien må verka generisk med en huvudperson som kan se spöken och andar, men det spelar ingen roll; den har ett så enormt hjärta."

Den andra säsongen, Zoku, var dock inte lika himlalik, vilket enbart berodde på ett i överlag svagare utbud av berättelser. Detsamma går tyvärr också att säga om San, även om den innehåller några av hela seriens bästa avsnitt. Men det är inte just berättelserna som är San:s problem, utan vad serien i sig står för.

Säsong 1 handlar om ensamhet och Natsumes bekantskap med människor och andar.
Säsong 2 handlar om att Natsume är tvungen att växa upp och välja vad han värdesätter mest: människor eller andar?
Säsong 3 handlar om vänskap, familj och tilltro.

San har alltså tagit ett steg bort ifrån det smått deprimerande och ensamma som var ett genomgående tema förut. Istället har den en mycket gladare ton och Natsume i sig har även förlorat lite av det han lärde sig i Zoku. Istället blir han nu ständigt hjälpt av andra. Han har helt enkelt börjat lita på människor och andar. Något som det i ärlighetens namn inte är något större fel på, men en bit av seriens själ försvann i och med detta. Inte ens de "mindre goda" människorna vi först stötte på i Zoku framstår som särskilt farliga längre, utan faktiskt relativt snälla.

Tur då är att vi får några av de bästa, och mest svidande, avsnitten, vilket hjälper. Ett handlar om en ande från Natsumes barndom. Ett annat handlar om hur han kom i kontakt med sin nuvarande familj. Det finns även några avsnitt där Natsumes vänner är aktivt delaktiga för ovanlighetens skull. Det är den sortens avsnitt som gör Natsume Yuujinchou till sig själv igen. De som är relevanta. Allt annat framstår som utfyllnad, vilket nu inte har samma dragningskraft som de tidigare säsongerna.

Man använde faktiskt knappt namnboken "Book of Friends", som flitigt var en central del i handlingen förut, i San. Vilket också innebar att vi fick se mindre av Reiko, Natsumes bortglömda släkting.

Temat kring vänskap, familj och tillit visar däremot vilken lång väg Natsume har vandrat. Han är inte längre den ensamma och utstötta, utan den aktiva och glada. Han har lärt sig att acceptera livets svårigheter till viss del. Utveckling.

Redan till våren kommer den fjärde säsongen, kallad Natsume Yuujinchou Shi. Är den lika bra, eller kommer den framstå som överflödig? Vi får se. Men Natsume Yuujinchou San är fortfarande existensberättigad.Taggar: Anime, Hurvilo, Toradora, Hanasaku Iroha, Nichijou, Kamisama Dolls, No.6, Kamisama Memochou, It's the Only NEET Thing to Do, Usagi Drop, Bunny Drop, Mawaru Penguindrum, Natsume Yuujinchou, Natsume Yuujinchou San