Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Nu när sommarsäsongen av anime börjar dra igång finns det väl inget mer passande än att gå igenom de serier jag sett under vårsäsongen, inte sant? Det är totalt nio stycken jag följt, varav en, Gosick, följde med från vintersäsongen. Två av serierna, Hanasaku Iroha och Nichijou, är ännu inte avslutade och jag har bara sett drygt hälften av alla avsnitt, men jag lär försöka skriva om dem igen när de är avslutade.

För det visade sig faktiskt vara ganska jobbigt att skriva det här, vilket gör att jag förstår vilket slit alla animebloggar har då de oftast skriver om VARJE AVSNITT. Det är en tuff bransch, det där.
Dessutom gillar jag inte att tvinga mig själv till att skriva, för det känns väldigt stelt då. I vanliga fall brukar jag oftast skriva om det känns helt rätt, vilket det bara gör ibland. Försök att gissa vilken serie som kändes mest bekväm att skriva om i detta fall, för det vore inte helt konstigt om det märks i mitt skrivsätt.

I vilket fall har det varit en intressant säsong att följa. Höstsäsongen från ifjol var den första jag började följa på riktigt, vilket gör att detta var min tredje.

Några saker jag märkt genom dessa säsonger är att det oftast finns en serie som sticker ut (Panty & Stocking, Madoka Magica, Nichijou), medan flera serier har liknande premisser (tvungen att flytta, något plötsligt hemskt i ens liv, träffar en person). Det är såklart saker jag vetat sedan tidigare då det är svårt att undvika, men det är först nu jag verkligen märkt det. Det blir lite övertydligt när man följer flera serier samtidigt, ni vet. Bara bland de få serier jag sett finns det hela tre stycken som handlar om att flytta, för att nämna något.

Ännu en sak jag märkt är att den främsta anledningen till att många serier i slutändan blir dåliga/halvdana beror på längden. Det är precis som att man skrivit serien för att vara längre än vad den blev, vilket gjorde att man var tvungen att utelämna massor av material och försöka klippa och klistra ihop resultatet så gott det gick. Något som sällan blir bra.
Jag har inget jättebra exempel på någon nuvarande serie, men Angel Beats! från ifjol blev i slutändan en cour (cour = animesäsong (12/13 avsnitt), typ), 13 avsnitt. Resultatet blev hipp som happ med övertydliga brister, även om jag gillade den starkt. Men om jag ska tro en person, som jag för det mesta litar på då mycket har visat sig stämma i efterhand, ska serien ursprungligen har varit skapad för sex cours, alltså runt 72-78 avsnitt. Jag tycker själv att det låter bisarrt, men samtidigt skulle det inte förvåna mig. Många serier som lider av tempo- och berättarproblem känns helt enkelt onaturliga. Istället för att man känner att det helt enkelt är dåligt, känns det snarare hopklämt, precis som om det vore en bakomliggande orsak till det hela. Det är svårt att förklara på ett bra sätt och det är lättast om man själv har upplevt det.

Annars är också vanligt problem att serien i fråga helt enkelt byter fokus efter ett antal avsnitt. Den gör det på ett sätt som oftast är för drastiskt och plötsligt, något som kanske beror på den ovan nämnda längden, som då gör att man inte har tid att göra vändningen långsammare. Men vem vet. Oftast är det längden som är källan till det onda i min värld.

Och så finns det såklart alltid rötäggen som helt enkelt bara är dåliga och inte har någon chans att bli bra oavsett vad de gör.

Nåja, nog med struntpratet.

Här kommer mina åsikter om några av vårsäsongens serier!



#9 Deadman Wonderland - 2/10
12 avsnitt | Action, Shounen | Manga | Manglobe | 2011

Vad? Under en vanlig skoldag så går allting helt fel för vår huvudperson Igarashi Ganta. Hela hans klass blir brutalt slaktade framför hans ögon och han själv, som den enda överlevande, får någon form av röd kristall instoppad i sig. Och inte bara det, han blir även dömd för det hela och blir skickad till Deadman Wonderland, det privata fängelset som även fungerar som ett nöjesfält.
Nu måste han försöka överleva denna håla och samtidigt försöka ta reda på vem det var som förstörde hela hans liv.

Vad jag tycker: Deadman Wonderland är, milt uttryckt, en ologisk härva skit. Det som börjar smått lovande, där fokuset var att överleva, blir snart en generisk shounen vars enda behållning är våld. Eller nej, stryk det. Faktum är att serien lider av censur, så t.ex. avhuggna huvuden är helsvarta. Lägg till att det finns många ovanligt mörkt ljussatta scener (frågan är om detta beror på censur, eller bara dåligt färgval), så finns det inte mycket kvar.
Handlingen är ett skämt och vet inte vad den vill göra, där speciellt det sista avsnittet är som ett stort "FU" upp i logikens ansikte. Tillsammans med (massvis av) karaktärer som vi inte får lära oss att känna, som agerar galet korkade för att vara i helvetets fängelse och en huvudperson som enbart skriker och velar blir det bara skrattretande. Om sanningen ska fram så kunde inte hålla mig för skratt mot de senare avsnitten.

Och det är illa.

Manglobe lever inte heller riktigt upp till det som krävs för en sådan här serie. Visst, serien är långt ifrån ful och så, men den saknar den kraft och råhet som krävs. Jag har bara bläddrat i mangan, men den är bättre på den här punkten. Dessutom är den inte censurerad.

Nej. Deadman Wonderland tror antagligen att den är jättehäftig då den är våldsam. Å andra sidan brukar det oftast vara de mest korkade som tycker att de är coola. Deadman Wonderland är en av dem.



#8 Hidan no Aria - 2/10
12 avsnitt | Action, Comedy, Ecchi | Light Novel | J.C. Staff | 2011

Vad? En "Butei" är en sorts detektivsprisjägarliknande (långt ord?) person som är utbildad till att utföra olika uppdrag med vapen till sin hjälp. Under en incident stöter vår huvudperson Kinji Tooyama ihop med tsundere loli:n Aria H. Kanzaki och de börjar samarbeta, nåja, som Butei-partners.

Vad jag tycker: Till att börja med: Wow J.C. Staff, för första gången på länge har ni faktiskt gjort en serie där karaktärerna inte ser helt deformerade ut i var och varannan sekund! Synd bara att ni var tvungen att animera ännu en dålig serie.
Istället för att dra det mer ingående som med Deadman Wonderland, kan jag kort säga att serien är korkad, det visar den redan i första avsnittet. Som tur är försöker aldrig Hidan no Aria att bli blodigt allvarlig som tidigare nämnd, utan den håller sig relativt lätt på ämnena i fråga och slänger in ecchi ibland för fanservice. Fast det förändrar inte faktumet att det inte finns någon grund att stå på och att det snarare framstår som ett försök att skapa blygsam ecchi.

Tur att serien är så dum att den blir underhållande då. TROTSA GRAVITATIONEN, BLANDA IN HISTORISKA OCH FIKTIVA KARAKTÄRER FÖR ATT DET ÄR COOLT, HJÄLP FIENDEN SOM FÖRSÖKTE DÖDA DIG FÖR ETT AVSNITT SEDAN osv osv.

Fast i ärlighetens namn: Nej tack.



#7 [C] The Money of Soul and Possibility Control - 3/10
11 avsnitt | Action, Drama, Mystery | Anime Original | Tatsunoko Productions | 2011

Vad? Studenten Kimimaro Yoga lever ett behagligt, om än knapert, liv. Men en dag blir han erbjuden en stor summa pengar av en mystisk person som endast kräver Kimimaros framtid i gengäld. Dock visar det sig att det här är något större än vad Kimimaro först hade kunnat ana och plötsligt är han en tävlande i det mystiska stället "The Financial District". Väl där han måste slåss mot andra personer för att behålla sin nyblivna ekonomi, vilket han gör med hjälp av sin "Asset", den demonliknande flickan Msyu.

Vad jag tycker: Yu-Gi-Oh!/Pokémon med kreditkort, typ. Trots sina ringa 11 avsnitt lyckas serien bygga upp en väldigt intressant idé, som tyvärr är väldigt dåligt utförd. Väldigt mycket förblir oförklarat efter att det sista avsnittet flummigt avslutats och jag tror inte ens att skaparna bakom [C] hade någon aning om vad som skedde eller varför.
Något som är en skam, för detta hade en enorm potential, en potential som tyvärr hade behövt minst det dubbla antalet avsnitt för att realiseras perfekt. Med 11 avsnitt hinner man inte göra någon storslagen och maffig serie, något som [C] försöker vara, men där resultatet bara blir taffligt och halvhjärtat.
Även animationen är halvhjärtad, där många karaktärer stundtals ser deformerade ut. Man har även, speciellt i de tidigare avsnitten, varit lata och använt sig mycket av CGI, vilket både ser livlöst ut och skär sig mycket mot resten.

I slutändan har ändå inte [C] misslyckas helt. Konceptet är på tok för intressant för att lämnas orört i framtiden, så jag önskar att man någon gång bestämmer sig för att göra en nyversion (som aldrig kommer att hända...). Därför är det synd att det bara blev en härva som trasslade in i sig själv.



#6 Gosick - 5/10
24 avsnitt | Mystery | Light Novel | Bones | 2011

Vad? Året är 1924 och Kuzuya Kujo flyttar till landet Sauville, ett fiktivt land i Europa, för att studera. I ett högt torn fyllt med böcker så långt ögat kan nå möter han den dockliknande flickan Victorique. Det visar sig att hon har ett sinne för mysterier och inom kort är de båda indragna i flera olika fall som måste lösas.

Vad jag tycker: För att vara en berättelse som kretsar kring mysterier är Gosick förhållandevis pinsam. Vi får aldrig riktigt engagera oss i dem och inte heller någon möjlighet till att spekulera, då endast Victorique på något magiskt sätt vet hur allt hänger ihop utan att vi, som publik, får se de viktiga ledtrådarna. Lösningarna som sådana är också väldigt flummiga, så det är förvånansvärt att Victorique löser dem galant.

I början infinner sig en känsla av att Bones valt att stressa igenom Gosick då saker bara händer och man inte får någon andningspaus. Men omkring tio avsnitt in sänks tempot och blir precis lagom. Tyvärr är slutet sönderstressat då man försökt klämma in en bok i två avsnitt. Varför man gjort på detta vis är omöjligt att förstå, men det kan bero på den nya trenden som sakta vuxit på sistone: att avsluta animen och mangan/Light Noveln ungefär samtidigt. Fullmetal Alchemist: Brotherhood, också av Bones, är ett annat exempel på detta. Det är en oroande trend ifall serier kommer att bli lika ojämna och stressade som Gosick blev i slutändan.

Som resultat av denna framstressning, alternativt att böckerna aldrig tar upp detta, får man ingen bakgrundshistoria, ingen karaktärsfördjupning och ingen större förståelse för de senare händelserna i serien, när den faktiskt får en övergripande handling. Helt plötsligt är det olika fraktioner med i spelet som man inte förstår något om. Och huvudskurken har till synes inget motiv alls utöver att vara ond. Det är mycket småsaker som gärna hade fått byggas ut och Gosick blir som intressantast när den faktiskt kort berör dessa punkter, speciellt en av dem som gäller själva landet Sauville. Dessvärre blir detta sällan långvarigt, utan Gosick fortsätter att ha bitvis flummiga mysterier.

Saker som Gosick lyckats med är däremot det visuella, något som man nästan alltid kan förvänta sig av Bones. Här är det fint och lent, speciellt Victorique och hennes små fasoner som att rulla runt eller vara allmänt bäst.
Sedan måste jag göra en sak som jag sällan gör. Det är att ge beröm till en röstskådespelare. Aoi Yuuki har gjort ett minst sagt fantastiskt jobb när hon spelat Victorique, för rösten sitter helt perfekt. Hon har lätt att ändra röstläge och den lite "skrovliga" rösten fungerar superbt till att porträttera Victorique. Det blir väldigt tydligt när man lyssnar på en Character Song från serien, där en version är sjungen av Yuuki när hon är Victorique som kan sjunga och en när hon är Victorique som inte kan sjunga (precis som i serien). Fantastiskt är vad det är.
Och även om serien lider av väldigt mycket problem som tidigare nämnt, är den faktiskt underhållande att titta på. Man kan inte låta bli att fascineras över vad som händer och Victoriques högmod och egoism är alltid roligt att se på. Synd bara att hennes partner, Kujo, förblir korkad genom hela serien (frågan är om han inte blev dummare efter första arcen).

Gosick är en serie med brister, speciellt när det gäller mysterierna, tempot och avsaknad av djup. Förmodligen hade serien mått bra av ytterligare en cour, alltså ca 12 avsnitt.
Men trots detta jag har ändå roligt när jag tittar på den och jag kan inte låta bli att dras med, även om det bara är för stunden. För efteråt, när man sett klart Gosick, då minns man bara bristerna. Och någon sorts mystisk känsla av belåtenhet.



#5 Ano Hi Mita Hana no Namae wo Bokutachi wa Mada Shiranai - 6/10
11 avsnitt | Drama | Anime Original | A-1 Pictures | 2011

Vad? Efter att en grupp barndomsvänner mist kontakten efter en olycka bestämmer sig en av dem, Menma, att försöka föra ihop dem igen efter flera års tystnad. Hennes första anhalt är Jintan, som nu är en hikikomori.

Vad jag tycker: Jag har svårt att bestämma mig för vad jag tycker om Ano Hana. Det är inte så att jag ogillar den, men det är inte riktigt så att jag älskar den heller. Troligen är det för att ju längre serien pågick, desto mindre engagerad blev jag och desto mer störde jag mig på saker och ting.
Första avsnittet var fantastiskt, jag älskade allt och störde mig på inget. Andra avsnittet var nästan lika bra, men där kom en första törn jag störde mig på. Sedan kom tredje avsnittet, och det var även det något sämre och innehöll ytterligare någon törn. Och så fortsatte det. Till slut var det nästan fler törnar än stunder av ren uppskattning.

Det är svårt att skriva om Ano Hana utan att spoila, men jag ska göra mitt bästa. Vi kan säga att serien ganska snabbt blev smått meningslös då flera av sakerna skulle ha kunnat ske tidigare, innehöll delvis tveksam logik, samt att några händelser kändes långsökta, något som blir lite av en kontrast till en i övrigt välskriven serie. Det är lite som att man sagt "det här ska vara med", utan att riktigt ha fått det att platsa särskilt bra med resten av serien.

Vidare så byter Ano Hana riktning från drama till en mer kärleksbetonad berättelse ungefär halvvägs. Drama är fortfarande dess drivkraft, men den tar betydligt mindre plats jämfört med kärleken. Och här är en väldigt tydlig törn: det känns för otroligt. Låt mig säga att vissa saker som stannar kvar hos dig som barn fungerar för drama, men inte för kärlek. Det blir helt enkelt inte lika verkligt som innan.
På grund av detta nya fokus, blir speciellt två av karaktärerna lidande då man aldrig riktigt får lära sig att känna dem. Och den karaktär som tar betydligt störst plats, Menma, hon råkar också vara den mest jobbiga av dem alla.

Men låt dig inte luras av mina negativa ord. Ano Hana är en välskriven serie som, för det mesta, gör det bästa utifrån vad den bestämt sig för att göra. Och produktionslaget (som till stor del består av skaparna bakom min favoritserie Toradora) har gjort flera saker väldigt tajta. Musiken sitter, tempot sitter, det visuella sitter och scenerna och scenövergångarna sitter. Allt är tajt, utom just berättelsen, som har flera törnar.

Ungefär så kan man sammanfatta Ano Hana. En serie som var så nära att lyckas och har väldigt många bra saker att luta sig tillbaka på. Men när det gäller berättelsen, det viktigaste i drama, då fick den sig en törn.



#4 Denpa Onna to Seishun Otoko - 6/10
12 avsnitt | Comedy, Sci-Fi, Slice of life | Light Novel | Shaft | 2011

Vad? Niwa Makoto blir illa tvungen att flytta till sin faster på landet när hans föräldrar drar iväg på en resa. Vad han inte hade väntat sig på plats är att finna en talande futon som hävdar att den är en alien, äter pizza och dessutom talar om radiovågor.

Vad jag tycker: De tre första avsnitten är fantastiska och så är det bara. Det visuella sitter, de långa dialogerna är fyndiga och intressanta, handlingen och karaktärerna är även dem intressanta. Men när avsnitt fyra börjar blir en sak snabbt väldigt tydlig: serien har ingenstans att ta vägen. Istället för att spendera alltför mycket tid på att förklara detta, hänvisar jag till det välskrivna inlägget på The Cart Driver. För er som inte vill läsa det, så är här min egna kortfattade version:

Handlingen tog slut efter tredje avsnittet. Visst, man hade kunnat spinna vidare efter detta, något Denpa Onna först ser ut att göra, men i slutändan aldrig gör.
Karaktärerna blir platta, där exempelvis Niwa är ett skal av sitt forna bitvis självmedvetna jag (hur ofta ser man en anime där det första huvudpersonen gör i sin nya klass är att titta efter snygga/söta tjejer?).
Dialogerna förlorar sin skärpa och framstår som en lite-version av Bakemonogatari, om ens det.
Humorn dör.
Allt dör.

Lägg till att Shaft som vanligt sjönk som en sten rent visuellt efter dessa tre avsnitt och du har en serie som helt enkelt drastiskt stannar upp.

Men för den delen är Denpa Onna aldrig riktigt dålig. Starten är fantastisk. Mittenpartiet är tråkigt nog bekräftelsen på att serien stannat upp och aldrig rör sig framåt. Slutet är däremot ett lyft och är närmare början än mittenpartiet i kvalité, även om det rent visuellt fortfarande är dåligt och att slutet kommer lite väl abrupt (avsnitt 13 kommer på BD/DVD). Det kändes som att handlingen sakta började komma i rull igen.

Det är egentligen svårt för mig att förklara varför jag gillar Denpa Onna, då förmodligen många kommer att titta på den och undra varför jag uppskattade den mer än den fina dramaserien "Ano Hana".

Och ärligt talat.

Jag vet inte.

Det kanske är för att det är min favoritstudio Shaft som skapat den. Eller så är det något annat. Jag och Denpa Onna hamnade helt enkelt på samma våglängd, även om vi förlorade kommunikationen runt mittenpartiet. Och ibland räcker det med det.



#3 Hanasaku Iroha - 7?/10
15/26 avsnitt | Comedy, Coming of Age, Drama, Slice of Life | Anime Original | P.A. Works | 2011

Vad? Storstadsflickan Ohana blir ivägskickad till sin mormor på landet efter att hennes mor strulat till det. Hon måste nu arbeta på hennes mormors "hot springs inn" (nej, jag har ingen aning om hur man ska översätta detta till svenska på ett bra sätt. "Het-källa värdshus/hotell"?) och bli bekant med sin nya främmande miljö.

Vad jag tycker: Det enklaste sättet att beskriva Hanasaku Iroha än så länge är med detta ord: splittrad. Den vet helt enkelt inte riktigt vad den vill vara; slice of life och humor eller coming of age och drama? Det är nästan varandras motsatser, där den ena fokuserar på vardagshändelser utan någon egentlig mening, medan den andra fokuserar på att växa upp och utveckla. Detta har man inte balanserat bra.

De två första avsnitten, i synnerhet det första, är starka och fokuserar mer på coming of age och drama, även om det inkluderar lättsammare stunder. Sedan släpper man bomben med avsnitt tre och jag vet inte riktigt hur man tänkt. Långt ifrån faktiskt. Det är helt enkelt förfärligt illa och det går inte att beskriva med ord. Avsnittet existerar inte. Okej? Bra.
Vad som följer efter detta bottennapp är en serie som sakta kämpar sig upp från situationen den själv försatt sig i, för att försöka hitta tillbaka till sina forna glansdagar, det vill säga början. Nu blev dock fokus istället nästan enbart slice of life och humor, något som inte klickar alltför väl, mycket då det sällan är roligt och händelserna oftast blir för överdrivna för sitt eget bästa.
Men runt avsnitt tio har Hanasaku Iroha börjar hitta tillbaka till balansen mellan dessa svårigheter och vad som sänds i skrivande stund är återigen väldigt bra. Vi får också bekanta oss smått med karaktärerna, något som är välbehövligt och inte en sekund försent.

Även om P.A. Works som vanligt briljerar rent visuellt, har de alltid haft problem med att berätta en historia. Nu har man dock helt fria tyglar med Hanasaku Iroha, som är deras sätt att fira tio år på. Jag hoppas att den fortsätter att hålla sig på en jämn nivå bara. Det är P.A. Works värda.



#2 The World God Only Knows II - 8/10
12 avsnitt | Comedy, Godly Dating Sim Skills, Romance | Manga | Manglobe | 2011

Vad? Den andra säsongen av The World God Only Knows, serien där dejtingspelsguden Katsuragi Keima måste förföra riktiga flickor för att undvika att bli av med huvudet.

Vad jag tycker: Jag tycker synd om Manglobe. Det spelar ingen roll vad de skapar för något, för det kommer ändå alltid att sälja dåligt. Vilket är förbaskat synd med tanke på att man tog sig i kragen efter den första säsongen och nu levererat en helt annan upplevelse.

Den första säsongens problem var helt enkelt dessa två: humorn och berättandet. Skämten var aldrig bra utförda och skratten uteblev ofta. Berättandet var hackigt och fragmentariskt, där avsnitten som inte fokuserade på att förföra flickor kändes extremt malplacerade.

Och jag har bra nyheter.

Allting är fixat och lite till.

Eller ja, de två första avsnitten skulle lika gärna kunna vara från första säsongen, men resten är helt annorlunda. Humorn sitter och även berättandet, som nu flyter väl samman. Men det är inte bara det man har gjort. Man ska även ha lyckats göra mangans SÄMSTA arc till den BÄSTA i animen. Galet, inte sant?

Den sak som tilltalade mig allra mest var att man blandat in musik på ett väldigt fint sätt. Det är flera scener som bara innehåller några få, om ens några, ord tillsammans med vacker och lugnande musik. Resultatet är så smått genialiskt att jag hoppas att fler studios tar tillvara på detta. Istället för att kännas pretentiöst, som det så ofta kan göra, känns det istället helt rätt.

Vi får dessutom små hintar om orsakerna till händelserna i TWGOK och att Keima faktiskt kanske inte hatar den riktiga världen trots allt. Småsaker enligt många, men viktiga för en serie som annars är väldigt repetitiv (förför flicka, sidogrej, förför flicka).
Tur det att de arcs man kommit till i denna säsong är mer variationsrika än dem i den föregående, där vägen mot målet nu inte är lika rak på sak. Men frågan är hur länge man klarar av detta, för det märks att nyhetens behag har lagt sig och det är inte lika nytt och fräscht som innan.

Men det är helt enkelt förbaskat synd om Manglobe. När man väl gör något riktigt bra så får det ingen fortsättning, för saken är den att teamet bakom TWGOK nu är upplöst. Vi får en OVA till hösten, men det är allt. Sedan är det slut, såvida inget magiskt sker och försäljningssiffrorna skjuter i höjden.

Som om det skulle hända.



#1 Nichijou - 9/10 alt. 10/10
15/26 avsnitt | Comedy | Manga | Kyoto Animation | 2011

Vad? Humor. Galen humor. Vi får följa ett flertal karaktärer i olika situationer som alla är speciella på något sätt, där det oftast är någon vardagssak där man skruvat upp galenskapen till max. Huvudsakligen får vi följa antingen tjejtrion Mai (troll), Yuuko (energisk) och Mio (hyfsat normal) eller "vardagstrion" Hakase (genibarn), Nano (robot) och Sakamoto (katt).

Vad jag tycker: Nichijou är guld. Nichijou är kärlek. NICHIJOU ÄR SÅ HIMLA UNDERBAR ATT JAG INTE VET VAD JAG SKA TA MIG TILL.

Det här är ett lyckopiller som jag får en gång i veckan. Ett lyckopiller som jag, likt ett barn, älskar varje sekund av. I samma sekund ett avsnitt börjar sitter jag där och fullständigt längtar samtidigt som jag flinar för mig själv. Sedan kommer openingen och jag dras med fullständigt och rör mig i takt till den galna och medryckande musiken signerad internetkända Hyadain. Och så fortsätter det rätt igenom hela avsnittet, eller hela serien för den delen. Jag längtar, jag flinar, jag skrattar, jag ler och mår alldeles fantastiskt. En vecka utan Nichijou är en dålig vecka.

Och jag vet inte hur det fungerar som. Jag menar, galen humor utan handling och ibland även utan en poäng, det måste bli tröttsamt efter ett tag, eller hur? Det trodde jag med. Men i hela femton avsnitt har Kyoto Animation hållit samma höga klass sedan starten och jag är inte längre en tvivlare. Jag är ett fan.

Förutom att man som tidigare nämnt tagit in Hyadain, borde man förmodligen ha sprängt budgeten många gånger om. Här är allting silkeslent och det finns inte en enda sekund där en karaktär ser konstig ut. Det är galen kvalité, skulle nästan vilja säga att det är filmklass på den. Och det fungerar perfekt till att ge energi till de vrickade och överdrivna scener som Nichijou presenterar.

Ytterligare en sak jag måste jag beröm till är alla röstskådespelare. Flertalet av dem har bara haft en handfull roller sedan tidigare och många har sin debut i Nichijou. Om man sedan lägger till det faktum att man i slutet av varje avsnitt bjudit in en större och mer känd röstskådespelare som bara säger någon enstaka mening, har man något fantastiskt. Alla, gröngölingar såsom veteraner, gör ett fantastiskt jobb i sina roller. De är livfulla, galna och allt vad som behövs.

Men, kanske ni undrar, är allting verkligen perfekt? Nej, säger jag, allt är inte perfekt, men än så länga är det fasligt nära. Det är endast två saker som jag kan klaga på och det är enbart för att ha något att klaga på. Med andra ord är det småsaker i sammanhanget.

Det första är att några skämt far en över huvudet. Ibland blir det så galet att man först inte förstår vad det handlar om och i någon annan stund kan det vara något skämt baserat på t.ex. det japanska språket som gör att man missar själva skämtet.
Det andra är att man lägger in några "avbrottsscener" i avsnitten, förmodligen för att sänka tempot. Problemet är att de ibland kan bli något för långa. Okej, det är trevligt att se en trafikkorsning på morgonen, dagen och på kvällen, men det räcker med någon enstaka sekund istället för sju-åtta. Lite fånigt att klaga på, men ibland är de något för frekventa.

Men i övrigt?

Nichijou är guld. Nichijou är kärlek. NICHIJOU ÄR SÅ HIMLA UNDERBAR ATT JAG INTE VET VAD JAG SKA TA MIG TILL.

Lyckopiller numero ett.Taggar: Anime, Deadman Wonderland, Hidan no Aria, [C] The Money of Soul and Possibility Control, Gosick, Ano Hi Mita Hana no Namae wo Bokutachi wa Mada Shiranai, Denpa Onna to Seishun Otoko, Hanasaku Iroha, The World God Only Knows II, Nichijou