Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Någon gång för mycket länge sedan, var det någon som yttrade meningen "Lika bra att den här bilden skulle bli säsongens officiella logo" angående bilden ni kan se här ovanför.

Helt rätt.

För nu är slutsnacket om sommarsäsongen 2011 här! I jämförelse med mina tidigare inlägg kommer det här att bli mycket kortare, mycket då jag funnit andra som formulerar mina tankar och meningar kring rådande serier mycket bättre än mig, men också för att jag inte har särskilt mycket att berätta om serierna utöver det jag sagt innan.

(Nu i efterhand tar jag tillbaka det där, okej?)

Ni kommer att få längre poster i framtiden, eller åtminstone oftare! Det är garanterat!

Men nu var det sommarsäsongen det handlade om. Men först börjar vi med resterna som blev över från vårsäsongen...



Vill du läsa mina åsikter om Hanasaku Iroha och Nichijou när de hade nått halvvägs?
Läs då: Anime: Vårsäsongen 2011





Hanasaku Iroha - 5/10
26 avsnitt | Comedy, Coming of Age, Drama, Slice of Life | Anime Original | P.A. Works | 2011

Vad? Storstadsflickan Ohana blir ivägskickad till sin mormor på landet efter att hennes mor strulat till det. Hon måste nu arbeta på hennes mormors "hot springs inn" (nej, jag har ingen aning om hur man ska översätta detta till svenska på ett bra sätt. "Het-källa värdshus/hotell"?) och bli bekant med sin nya främmande miljö.

Då: Även om P.A. Works som vanligt briljerar rent visuellt, har de alltid haft problem med att berätta en historia. Nu har man dock helt fria tyglar med Hanasaku Iroha, som är deras sätt att fira tio år på. Jag hoppas att den fortsätter att hålla sig på en jämn nivå bara. Det är P.A. Works värda.

Nu: Återigen visar P.A. Works prov på, utöver det superba visuella, att man fortfarande inte riktigt behärskar det här med att berätta en historia fullt ut. Början är fantastisk, för att följas upp av dynga, för att sedan bli godkänd ungefär halvvägs, bara för att efter det vara både bra och dålig på samma gång, för att till sist avslutas godkänt.

Men vad är det som då är så dåligt? Först av allt är det för att ingenting av direkt värde händer, utöver just början, mitten och slutet, som i mina ögon är de starkaste delarna, då man då faktiskt visar prov på ett smart berättande.

Man låter Minko, en av de unga tjejerna, agera dramautlösare och få raseriutbrott utan någon vettig anledning. Man har ett kärleksdrama som aldrig riktigt utnyttjas utan tas mest upp när det behövs drama. Man slänger också in lite andra saker för att skapa drama, som ett visst filmskapande som får mig att vilja banka huvudet i väggen.

Och när man dränks i urusla och mediokra avsnitt som inte tillför något utöver att rubba den verkliga bilden (allvarligt, snuskförfattaren, filmskapandet och hobbymilitärerna förstör) som först målades upp i Hanasaku Iroha, är det svårt att inte bli besviken.

För anledningen till min besvikelse är att jag vet att P.A. Works kan när de vill. Det finns flera riktigt finurliga och vackra stunder i Hansaku Iroha i flertalet av avsnitten, även om de just bara är små och korta stunder. Vilket inte räddar serien alls. För efter ett tag har man slutat bry sig om karaktärerna, handlingen och allt.

Efter seriens slut var jag tvungen att gå tillbaka till det första avsnittet som enligt minnet var fantastiskt. I efterhand är det precis lika fantastiskt och en helt annan serie. Stämningen är helt annorlunda och särskilt karaktärerna har en annan sida. Ko och Enishi framstår som självsäkrare istället för sina osäkra jag de regresserade till. Ohana var aldrig dum, hon var bara typisk storstadsbo.

- Men vänta nu, det där kallas ju karaktärsutveckling!

Nej, det gör det inte. Inte när denna "karaktärsutveckling" skedde runt avsnitt tre, samma avsnitt som var början på slutet för Hanasaku Iroha.

Medioker, men galet vacker, serie med spridda guldstunder.



Nichijou - 9/10
26 avsnitt | Comedy | Manga | Kyoto Animation | 2011

Vad? Humor. Galen humor. Vi får följa ett flertal karaktärer i olika situationer som alla är speciella på något sätt, där det oftast är någon vardagssak där man skruvat upp galenskapen till max. Huvudsakligen får vi följa antingen tjejtrion Mai (troll), Yuuko (energisk) och Mio (hyfsat normal) eller "vardagstrion" Hakase (genibarn), Nano (robot) och Sakamoto (katt).

Då: Nichijou är guld. Nichijou är kärlek. NICHIJOU ÄR SÅ HIMLA UNDERBAR ATT JAG INTE VET VAD JAG SKA TA MIG TILL.

Lyckopiller numero ett.

Nu: Nichijou är guld. Nichijou är kärlek. NICHIJOU ÄR SÅ HIMLA UNDERBAR ATT JAG INTE VET VAD JAG SKA TA MIG TILL.

Lyckopiller numero ett.

Det finns nästan ingenting att tillägga utöver det jag skrev i "Vårsäsongen 2011". Nichijou är en löjligt välproducerad serie med gudalika animationer (en av de snyggaste serierna jag sett, eller?), absurd budget, både kända och nya röstskådespelare och... speciell humor.

Nichijou är en serie som knappast går att rekommendera till alla. Humorn är bisarr, galen, överdriven och saknar oftast någon form av poäng (till skillnad från samhällskritiska och parodiserande "Sayonara Zetsubou Sensei"), utan är istället bara rakt på full med sketcher.

Men om den är full av energi och charm. Mellan alla dessa galna scener har vi allt ifrån poesi till min allra favorit: "Like Love"




Ett kort segment i varje avsnitt som innehåller så mycket charm att det inte går att få ned i ord, skapat på bara några ynka sekunder. Det är som att man känner karaktärerna trots att vi inte vet något om dem alls. Det krävs mycket för att man ska lyckas skapa något sådant.

Sammanfattningsvis är Nichijou inte för alla. Även för mig flög lite för många scener och skämt förbi utan att jag någonsin förstod vad det handlade om, vilket puttar ned den från maxpoäng. Å andra sidan. Jag tror aldrig jag haft så här roligt med anime på länge.

Se första avsnittet så vet du om det är något för dig. För Nichijou håller samma stil rätt igenom. Gillar du det har du en fantastisk resa framför dig.

Bonus: Jag tror att det andra introt sjunger om min relation till Nichijou. Tar några exempel, även om jag kan göra hela texten senare om nu någon känner att den vill ha det.




"Being together 24 hours a day isn't a problem."
26 avsnitt och jag är inte trött. Fortsätt förevigt!

"When I'm with you time goes 100 times faster!"
Avsnittet tar slut direkt.

"It's better than I imagined, the absolute best!
Even if I say this and that, we're still friends. (Hooray!)
Amazing friendship, the absolute best!"
Med tanke på OVA:n som släpptes innan var sådär, tog mig tv-serien mig med storm. Och även om serien har sina tråkigare stunder, så kommer jag alltid att älska den.
Fantastisk serie, utan tvekan. Kyoto Animation:s bästa.



Nu är det dags för sommarsäsongen 2011!
Precis som tidigare kommer det att stå #[siffra] som berättar vilken ordning jag placerat serierna i. Det som är inom parentesen är den plats serien hade i: Anime: Sommarsäsongen 2011 - Intryck.






#5 (#5) Kami-sama Dolls - 2/10
13 avsnitt | Action, Comedy, Supernatural | Manga | Brain's Base | 2011

Vad? Kyouhei flyttar till Tokyo för att glömma bort sitt förflutna i sin mystiska lilla hemby. Men allt går inte som planerat och snart uppenbarar sig ett mord, en gammal vän och en lillasyster tillsammans med "Gudsdockan" Kukuri. Saker händer.

Då: När Kamisama Dolls faktiskt visar att den kan, vilket den gjorde i det fjärde avsnittet, då kan den verkligen. Lägg till att Brain's Base som alltid är stabila, även om Kamisama Dolls klart lider av att de animerar hela tre serier denna säsong (speciellt ansiktena kan se... udda ut), och att den till synes (?) onda personen är ball. Låt oss hoppas att den tar fart handlingsmässigt bara.

Nu: Nu i efterhand måste jag erkänna att jag framstod som lite positivare inställd till Kamisama Dolls än vad jag egentligen var. De riktigt bra stunderna var egentligen bara det första avsnittet och jaktscenen ur avsnitt fyra. Utöver det var den ganska blaha blaha.

Och det fortsatte den att vara. Handlingen tar aldrig fart (vad handlar den ens om?), den blir bara fulare, den är inte spännande, humorn är urusel (ja, jag lade till taggen "Comedy" som ni kanske såg) och den dödar även situationer som ska framstå som farliga, den innehåller en lillasyster som bara är dryg och har storebrorskomplex, den innehåller melonbröst, den innehåller dåliga karaktärer som man inte bryr sig om, den innehåller en vädjan om en andra säsong som man inte vill ha, den innehåller dåligt allt.

Utom introt som råkar vara trevligt. Och till viss del Aki. Men han får bara en passiv roll bland all skit.



#4 (#3) No.6 - 3/10
11 avsnitt | Action, Drama, Sci-Fi | Light Novel | Bones | 2011

Vad? Utspelar sig i framtidsparadiset No.6 där allting är frid och fröjd. Givetvis är det bara sett till ytan, något som geniet Shion snabbt märker när han stiftar bekantskap med "råttpojken" Nezumi.

Då: Min största farhåga är att No.6 tillhör Noitamina-blocket och därför bara har 11 avsnitt, något som med stor risk är på tok för lite med tanke på konceptets storlek (se tidigare Noitamina-serier: Fractale och [C]). Antingen blir det för stressat eller så vill man ha mer då serien bygger upp allting långsamt.

Nu: Tillåt mig att länka till tre skämtsamma bilder som Japanator så underbart skapade. De innehåller spoilers om handlingen, om det nu är så att du råkar vilja se serien.
Bild 1 (avsnitt 1-3). Bild 2 (avsnitt 4-9). Bild 3 (avsnitt 9-11).

Inledningen på No.6 är lite trevande, men byggs snabbt upp och blir väldigt intressant i och med avsnitt två och tre. Vi har en framtidsstad där allt inte står rätt till och en slum som hatar staden. Det finns även en form av sjukdom som sakta sprider sig...

Potentialen är enorm. Så vad händer? Ingenting.

Just det.

Ingenting.

Handlingen avtar nästan helt och varje gång pratas det om att "staden är så hemsk buhuhu" utan att vi får någon förklaring förrän under de två sista avsnitten, vid den tid då man slutat bry sig. Dialogerna är löjligt överdrivna och karaktärerna står kvar som tråkiga stereotyper utan djup. När en av dem får en helomvändning i de två sista avsnitten är det visserligen underbart då även handlingen tar fart, men samtidigt förfärligt då förändringen och reaktionerna kommer helt utan förvarning och förlorar all kraft. Det blir en axelryckning.

Handlingen går från jordnära och intressant Sci-Fi för att bli hokus pokus med magi och ologiska händelser. Varför har inte en stad som No.6 avlyssningsapparater, om de nu är så övervakande? Varför vet inte de andra städerna något om det som sker? VARFÖR SKER DET ENS DÅ DET INTE GES NÅGON FÖRKLARING TILL DET SOM HÄNDER UTAN SLÄNGS I DITT ANSIKTE I DE TVÅ SISTA AVSNITTEN SOM OM DET VORE LOGISKT HERREGUD.

Jäkla Bones. Jäkla Noitamina. Jäkla författare som inte kan skriva en bra berättelse. Magiska skogstomtar. Herregud.



#3 (#4) Kami-sama no Memo-chou - 5/10
12 avsnitt | Mystery | Light Novel | J.C. Staff | 2011

Vad? Ett gäng NEET:s leker detektiver där de löser olika fall, med hikikomorin Alice som ledare. Vi får följa Narumi, som nyligen blivit indragen i spektaklet.

Då: Än så länge finns det ingen övergripande handling, utan vi har fått se två stycken fall lösas (ett i avsnitt 1 (dubbelavsnitt!) och ett i avsnitt 2 och 3). Oavsett om vi får det eller inte hungrar jag efter mer, för det känns som att det här kan utvecklas till något intressant ifall ursprungsmaterialet är starkt. Och med tanke på den förmodade visuella satsningen, så vågar jag hoppas.

Nu: Ny lärdom: Visuella satsningar betyder inte alltid kvalité. Inte för att Kamisama Memochou var dålig, utan för att den aldrig var riktigt bra heller.

Saker som togs upp tidigare, såsom det ständiga pratet vilket tröttade ut mig samt tråkiga visuella aspekter, fortsatte att vara kvar. Det går att leva med, även om det kunde ha varit bättre.

Annars är problemet att det aldrig blir riktigt intressant. De olika fallen som dyker upp, som på sitt sätt inte är mysterium utan snarare "händelser", blir aldrig mer än okej. Det beror antagligen på att vi aldrig får stifta bekantskap med karaktärerna. Faktum är att vi inte vet något alls om dem, med undantag för några sidokaraktärer ingen bryr sig om. Vår huvudperson, Narumi, förblir den typiska manliga huvudpersonen som är tveksam och personlighetslös. Ett skal där vi som tittare ska applicera oss själva i. Skönt då att Narumi faktiskt tar initiativ och blir intressantare i seriens sista arc, där han gör något jag faktiskt inte sett i anime förut. Drogrelaterat. Respekt.

I jämförelse med bottennappen Kamisama Dolls och No.6 håller Kamisama Memochou en jämn nivå. Den är aldrig dålig, men tyvärr aldrig bra. Likväl måste jag erkänna att en del av mig säger att jag vill ha mer, då denna säsong kändes som ett smakprov. Förhoppningsvis förhåller sig J.C. Staff bättre till ursprungsmaterialet i så fall, som inte sägs framstå lika generiskt, vilket kan stämma om vi ska utgå ifrån sista arcen.

Kanske efter Shakugan no Shana III och Zero no Tsukaima 4. Snälla?



#2 (#2) Usagi Drop - 8/10
11 avsnitt | Slice of Life, Josei | Manga | Production I.G | 2011

Vad? Begravningar är aldrig roliga. Speciellt inte om man heter Rin och är sex år gammal där den enda nära anhörige är den som nu dött. Det är nämligen så att hon är ett utomäktenskapligt barn, vilket chockerar hela släkten som nu vägrar att ta hand om henne. Då stiger Daikichi fram och bestämmer sig för att låta henne bo hos sig. Nu börjar en vacker berättelse om hur det är att bo tillsammans med ett barn.

Då: Jag tror jag smälter...

Nu: Jag tror jag smälter...

När den reaktionen väl börjat avta, vilket tog halva serien, var det enbart en mysig och charmig serie kvar. Usagi Drop porträtterar föräldralivet på ett idylliskt vis vilket är trevligt, men även dess nackdel. Det blir lite för "safe".

Vi får följa Daikichi och Rin genom vardagens bekymmer som kan vara alltifrån att köpa nya kläder till att tappa mjölktänder. Men när det ibland ser ut att kunna bli en konflikt och potentiellt drama, då tar serien ett steg tillbaka. Rins föräldrar? "Vi låter det vara, det blir bäst så". Daikichis kärleksintresse? "Vi låter det vara, det blir bäst så". Släktingar med riktiga bekymmer? "Vi låter det vara, det blir bäst så".

Usagi Drop vågar inte ta hela steget ut, utan stannar kvar i bekvämlighetszonen där den trivs som bäst. Vilket känns lite schizofrent då den introducerar alla dessa moment som den sedan puttar bort med myspys.

Annars är Usagi Drop är supermysig serie som nästan får dig att vilja bli förälder själv. Du vill bara krama om allt och alla. Visa det här för någon mysig person och mys tillsammans. Så mysigt är det.



#1 (#1) Mawaru Penguindrum - 8?/10
12/24 avsnitt | ??? | Anime Original | Brain's Base | 2011

Vad? Kunihiko Ikuhara, skaparen bakom klassikern Revolutionary Girl Utena, gör comeback med en serie som "snurrar" kring pingviner, trummor, syskon och ödet.
Bröderna Kanba och Shouma måste rädda sin syster Himari från döden, vilket kräver att de hämtar "Penguindrum". Snart visar det sig att de inte är ensamma i det här mystiska spelet.

Då: Är det någon serie som just nu lyckas vara roande, men samtidigt aldrig oseriös, är det Mawaru Penguindrum. Vi får precis tillräckligt med information för att man ständigt ska fråga sig vad som ska komma härnäst utan att det känns som för lite. Allting fungerar och leker. Harmoni.

Nu: Jag har börjat uppleva ett problem bland allt det galna, bisarra och smarta berättande.

Det har börjat bli lite för mycket.

Nästan vad som helst ser ut att kunna hända i serien utan någon vidare förklaring. Inkarnation, heliga straff och annat skumt. Det finns liksom inte några "bestämda regler" som säger vad som är okej och inte. Det gör visserligen så att man aldrig vet vad som ska komma härnäst, men samtidigt gör det att du aldrig blir personligt knuten till serien. Händer det något som borde döda en karaktär alternativt kännas hotfullt? Jo, okej, men jag bryr mig inte, vad som helst kan hända.

En stor faktor till detta är att knappt någon tid spenderats på själva karaktärerna, utan enbart deras ageranden, inte alltför olikt Madoka Magica från tidigare i år. Skillnaden här är dock att Pingudrum förlitar sig på karaktärerna, då hela handlingen utgår ifrån att våra huvudpersoner vill rädda sin syster. Men när man inte känner någon dragning till karaktärerna, då är det svårt att bli personligt påverkad.

Men annars dryper Mawaru Penguindrum av mystiska händelser och internet spekulerar så mycket det bara går. Varenda liten scen analyseras till döds och man kan inte låta bli att dras med. Vad är det som egentligen sker och varför? Man dras med och är intresserad som bara den. Det framstår som djupt.

Tyvärr finns det risk för att det i slutändan bara blir flummigt och pretentiöst. Låt oss hoppas för att det inte blir så.

Tanke: I Anime: Sommarsäsongen 2011 - Intryck har jag skrivit att Mawaru Penguindrum skulle vara 26 avsnitt. Nu i efterhand är det bara 24 avsnitt. Var det jag som klantade mig, eller blev den nedkortad?





Det här är den serie som jag väntade med att se klart tills den var avslutad. Vissa sorters serier gör sig som bäst när man ser dem i sträck.





Natsume Yuujinchou San - 8/10
13 avsnitt | Drama, Slice of Life, Supernatural | Manga | Brain's Base | 2011

Vad: Den tredje säsongen av Natsume Yuujinchou, där Natsume fortsätter att leva bland både människor och andar.

Vad jag tycker: Det jag skrev i min lilla "recension" om Natsume Yuujinchiu för lite över ett år sedan stämmer än idag:

"Serien må verka generisk med en huvudperson som kan se spöken och andar, men det spelar ingen roll; den har ett så enormt hjärta."

Den andra säsongen, Zoku, var dock inte lika himlalik, vilket enbart berodde på ett i överlag svagare utbud av berättelser. Detsamma går tyvärr också att säga om San, även om den innehåller några av hela seriens bästa avsnitt. Men det är inte just berättelserna som är San:s problem, utan vad serien i sig står för.

Säsong 1 handlar om ensamhet och Natsumes bekantskap med människor och andar.
Säsong 2 handlar om att Natsume är tvungen att växa upp och välja vad han värdesätter mest: människor eller andar?
Säsong 3 handlar om vänskap, familj och tilltro.

San har alltså tagit ett steg bort ifrån det smått deprimerande och ensamma som var ett genomgående tema förut. Istället har den en mycket gladare ton och Natsume i sig har även förlorat lite av det han lärde sig i Zoku. Istället blir han nu ständigt hjälpt av andra. Han har helt enkelt börjat lita på människor och andar. Något som det i ärlighetens namn inte är något större fel på, men en bit av seriens själ försvann i och med detta. Inte ens de "mindre goda" människorna vi först stötte på i Zoku framstår som särskilt farliga längre, utan faktiskt relativt snälla.

Tur då är att vi får några av de bästa, och mest svidande, avsnitten, vilket hjälper. Ett handlar om en ande från Natsumes barndom. Ett annat handlar om hur han kom i kontakt med sin nuvarande familj. Det finns även några avsnitt där Natsumes vänner är aktivt delaktiga för ovanlighetens skull. Det är den sortens avsnitt som gör Natsume Yuujinchou till sig själv igen. De som är relevanta. Allt annat framstår som utfyllnad, vilket nu inte har samma dragningskraft som de tidigare säsongerna.

Man använde faktiskt knappt namnboken "Book of Friends", som flitigt var en central del i handlingen förut, i San. Vilket också innebar att vi fick se mindre av Reiko, Natsumes bortglömda släkting.

Temat kring vänskap, familj och tillit visar däremot vilken lång väg Natsume har vandrat. Han är inte längre den ensamma och utstötta, utan den aktiva och glada. Han har lärt sig att acceptera livets svårigheter till viss del. Utveckling.

Redan till våren kommer den fjärde säsongen, kallad Natsume Yuujinchou Shi. Är den lika bra, eller kommer den framstå som överflödig? Vi får se. Men Natsume Yuujinchou San är fortfarande existensberättigad.Taggar: Anime, Hurvilo, Toradora, Hanasaku Iroha, Nichijou, Kamisama Dolls, No.6, Kamisama Memochou, It's the Only NEET Thing to Do, Usagi Drop, Bunny Drop, Mawaru Penguindrum, Natsume Yuujinchou, Natsume Yuujinchou San