Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Eftersom min Loading-aktivitet minst sagt går på sparlåga tänkte jag helt skamlöst publicera något jag skrev för en annan, nu nedlagd, sida för ett tag sen:

Fem spel du borde spela

Ibland känns spelbranschen som en veritabel öken, med perioder då det är långt mellan de intressanta släppen. Okej, öken kanske var att ta i, men då det mesta i spelväg bara känns tråkigt och repetitivt så är inte liknelsen helt långsökt. Sommaren exempelvis, är vanligtvis inte den hetaste tiden på året, åtminstone inte när det gäller spelsläpp. Ett faktum som nästan blir lite ironiskt när man tänker på att sommartider i Sverige för de flesta innebär semestertider, vilket i sin tur innebär att man har mer tid till att spela.
Faktumet att det inte alltid släpps intressanta spel behöver dock inte vara negativt, istället kan det vara ett perfekt tillfälle att istället ta tag i de där spelen som bara står och samlar plats i hyllan men som man aldrig kommit sig för att spela igenom. Själv har jag drivor med spel som jag köpt när jag stött på något bra erbjudande men som jag ännu inte brutit plasten på förpackningen på. Har du, till skillnad från mig, ingen backlog med spel som du borde ha spelat så finns ju även möjligheten att passa på att uppleva gamla klassiker som oftast kan köpas för en billig peng från t.ex. någon nedladdninstjänst på nätet. Jag kommer nedan att presentera fem (egentligen är det sex) spel som jag anser antingen inte fått den uppmärksamhet de förtjänar eller också har de några år på nacken och kanske helt enkelt glömts bort. Eller båda. Hursomhelst spelvärda är de.


Nier

Nier är ett förhållandevis nytt spel, det släpptes i april 2010 av SquareEnix. Till skillnad från de alster SquareEnix vanligtvis producerar får karaktärsdesignen i Nier mig inte att kräkas lite i munnen vid varje mellansekvens (ja Final Fantasy XIII, jag tittar på dig). Istället blir jag berörd av historien om en pappa som försöker hitta ett botemedel till sin sjuka dotter och få vardagen att gå runt. Kanske är det för att jag själv är pappa som jag blir berörd, det går inte att utesluta att det åtminstone påverkar mig lite. Nier utspelar sig i en postapokalyptisk värld som mest påminner om traditionell fantasy även om vissa kvarlämningar från den tidigare civilisationen då och då påminner om banden till vår värld. Det är inget snack om att Nier har vissa brister, avsaknaden av funktionen att kunna låsa på en fiende gör att saker och ting ibland blir rörigare än vad de hade behövt vara (jag har ett fåtal timmar in i spelet inte hittat något ännu) och fiskeminispelet känns rätt tråkigt. Fördelarna väger dock över och övergången mellan 3D och 2D, både sidoscrollande och från fågelperspektiv, är helt briljant. Att beställa Nier från någon utländsk nätbutik kostar ofta inte mer än någon hundralapp, och jag kan lova att det är mycket spelkvalitet för pengarna. Bara soundtracket i sig gör det nästan värt att köpa.


Divine Divinity

Divine Divinity är ett Diablo med betydligt mer betonade rollspelsinslag. På ytan kan det verka som att de båda spelen är mer eller mindre identiska, och visst är likheterna många. Men där man i Diablo är nere i katakomberna och slår ihjäl skelett inom några få minuter har DD ett betydligt lugnare tempo, både vad gäller sättet handlingen förs fram (i den mån man kan påstå att det finns en riktig handling i Diablo) och hur man spelar. I DD gäller det att ta tid på sig, försöka klara av lätta uppdrag först och tjäna erfarenhetspoäng så att man överhuvudtaget har en chans när man väl försöker sig på att slåss. När man slåss gäller det dessutom att vara taktisk och se till att man inte blir omringad av fler fiender än vad man kan hantera, några av de starkare varelserna kommer att göra slarvsylta av dig på nolltid. DD är definitivt inget spel som håller dig i handen, tvärtom är det upp till dig att upptäcka det mesta, både vad som ska göras och hur du ska göra det, och det är verkligen inget lätt spel. Men det är absolut värt din uppmärksamhet om du gillar genren, och eftersom DD släpptes 2002 är ju systemkraven skrattretande låga.


System Shock 1 och 2

”Ni kommer antagligen inte att tro mig, men de senaste nätterna har jag tillbringat på jakt efter Abe Ghirons huvud. När jag i efterhand ser det i skrift inser jag hur bisarrt det låter.”

Ungefär så skrev Göran Fröjdh 1995 i sin recension av System Shock i tidningen High Score och dessa rader fick mig direkt att bli nyfiken på spelet. Gillade du Bioshock men tyckte att allt pretto-Ayn Rand-hokuspokus endast kändes som en ursäkt för vissa att försöka validera spelmediet? Då kommer du att gilla System Shock som inte är något mindre än Bioshocks andliga föregångare, det är geniet Ken Levine som ligger bakom de båda spelen. En galen AI har löpt amok på rymdstationen Citadel och som enda överlevande är det upp till dig att försöka dra ur kontakten innan den kan ställa till med ännu mer oreda. Mellan dig och det efterlängtade nätverksuttaget (om vi nu tänker att man faktiskt kunde fixa det hela genom att fysiskt dra ut kontakten) står horder av zombies, cyborger och diverse misslyckade genetiska experiment som släppts lösa. Till din hjälp har du förutom en väl tilltagen vapenarsenal även cybernetiska förbättringar som gör att du kan springa snabbare, hoppa högre och tåla mer stryk. Det gäller även att hacka datorterminaler, förstöra säkerhetskameror och genomsöka varje vrå av rymdstationen för att ha en chans att överleva och skicka Shodan till….ja, offlineläge, kanske?

Del två i serien bjuder på mer av samma sak, men med avsevärt förbättrad grafik och med kontroller som är mer i linje med dagens standard när det gäller FPS-spel. Tro dock inte att det är fråga om ett renodlat FPS, det gäller att spara på ammunitionen och t se till att dina vapen inte går sönder.

När man spelar Bioshock lyser arvet från System Shock verkligen igenom, de cybernetiska implantaten har bytts ut mot plasmider och rymdstationen har placerats under vattnet, men annars är saker och ting ungefär som vanligt. Vilket inte vill säga lite. För den som vill uppleva rötterna till ett av denna konsolgenerations största varumärken kan jag varmt rekommendera System Shock-serien.


Arcanum: of Steelworks and Magick Obscura

I min bok är Fallout-spelen några av spelhistoriens höjdpunkter. Åtminstone de första två delarna. Arcanum är Fallout (1 och/eller 2, det är ju mer eller mindre samma spel) i steampunkmiljö. Med den informationen borde du ganska lätt kunna räkna ut vad jag tycker om Arcanum. Dystopisk, skitig postapokalyps har ersatts av typiskt viktoriansk stil och den traditionella magin står i ständig konflikt med den nya teknologin. Förutom miljöombytet är det mesta sig likt, karaktärsutvecklingen ser ungefär likadan ut, perspektivet är isometriskt och striderna går till på ungefär samma sätt, även om man i Arcanum har valet att välja om striderna ska vara omgångsbaserade eller utspela sig i realtid.

Spelet är långt ifrån perfekt, grafiken var daterad redan när det släpptes 2001 och även om grafiken är av sekundär betydelse i denna typ av spel gränsar den i Arcanum på gränsen till det icke funktionella i vissa avseenden . Bristerna till trots, gillar du Fallout så kan jag nästan lova att du kommer att gilla Arcanum.


Rogue Trooper

Rogue Trooper är ungefär som Gears of War, men till skillnad från steroidkossorna i Gears har Rogue Trooper en riktig hårding till huvudperson. Locustarna i gears kan skatta sig lyckliga att de bara fick grabbarna i Delta emot sig och inte Rogue. För hur kan man vara annat än stenhård om man genomför sina uppdrag med bar överkropp? Rogue, som huvudpersonen heter, är en genetiskt framklonad soldat som i en väldigt avlägsen framtid krigar på en väldigt avlägsen planet. Efter att en förrädisk general lurat in Rogue och hans kompanjoner i ett bakhåll, som resulterat i att alla utom Rogue skjutits ner gäller det att ge igen och samtidigt vinna kriget. Observera att jag skrev att kompanjonerna skjutits ner, det är nämligen inte så att de är döda. Istället tar Rogue och installerar deras medvetanden i sitt vapen, sin ryggsäck och i sin hjälm (passande nog heter de Helm, Gunnar och Bagman, du får själv gissa vem som hamnar var).

Rogue Trooper är ursprungligen en serie, först publicerad i den brittiska SF-tidningen 2000 A.D (där även Judge Dredd dök upp för första gången), och är en tämligen linjär tredjepersonskjutare med de traditionella inslagen. Kontrollen gör vad den ska, det idag mer eller mindre standardiserade cover-systemet finns där och som helhet är det ett underhållande spel som helt klart är värt en genomspelning, även om det kanske stannar vid just det.Taggar: Arcanum, System Shock, Rogue Trooper, Divine Divinity, nier