Ibland blir jag bara lite trött.

Oftast blir jag mest irriterad.

Det här med spel som håller en i handen. Spel som jag, som van spelare, tröttnar på innan de hinner sätta igång med sina evighetslånga förklaringar till allt och misstro till att jag kan förstå något själv. Som om jag aldrig spelat något i hela mitt liv förut. Spel som ovana spelare och barn tröttnar på för att det är så långsamt och att “de pratar för mycket” och “kan vi inte göra något annat?”.

De pratar för mycket. Om ingenting. Om allt. Håller mig hårt i handen fast jag försöker rycka till mig den.

Nintendo har det här problemet, i alla fall i flera av sina senare spel. The Legend of Zelda: Skyward Sword, med Fi som ibland var så ivrig att lösa allt åt mig att hon ibland avslöjade lösningen på ett pussel innan jag knappt hunnit ta två steg in i ett nytt rum. Eller som i nya Luigi’s Mansion 2 där professorn ringer stup i kvarten över litet och smått. Att spelet har så lite tilltro till mig att Gast måste ringa när jag går in i ett nytt rum med en stor trappa och informera om att jag nog bör testa att gå upp för trappan.

Vad behöver då Nintendo? Mer tilltro för spelaren? Mindre instruktioner som förstör första timmen eller timmarna i spelet eller, i de värsta fallen, hela spelet? Mindre meningslöst snack?

Antagligen. Men framförallt behöver Nintendo svårighetsgrader i sina spel. En för dem som är vana spelare, som bara vill ut på äventyr och glömma vardagen ett tag, och en för de som faktiskt kräver den hjälp som de nu tvingar på alla.

Jag tror alla skulle vinna på det.Taggar: Nintendo

Tidigare i år var jag i Stockholm på ett event som EA stod för, där jag och andra fick en chans att spendera en dag med nya Sim City och en av dess producenter. Jag spelade i ungefär fem timmar, både själv och med andra spelare. Detta resulterade i en förhandstitt för Loadings räkning, där jag var försiktigt positiv till spelet. Det hade sina brister, helt klart, där just den omtalade storleken av städerna stod i fokus. Men jag var nyfiken och faktiskt rätt så sugen på mer. Så idag, på släppdagen, köpte jag spelet och tänkte – varför inte skriva ett andra första intryck?

Så jag installerade spelet. Först så körde Origin en säkert välbehövlig uppdatering (jag har inte rört tjänsten på ett tag), sedan så satte installationen igång! ... Eller? Först installerades spelet, stod det. Sedan installerade installationen sig (!) vilket tog precis lika lång tid. Efter det plingade det till! Spelet var redo att spelas, fick jag veta. Fast egentligen inte. Först ville spelet uppdatera sig. Sedan ett nytt pling. Nu minsann var det redo! Spelet startade. Och påbörjade genast en sökning efter uppdateringar. När det kände sig klart med det var det dags att testa de där redan ökända servrarna.

Tillgänglig server, stod det i en klargrön ruta. Trevligt! Jag duckade under uppmaningar om att skriva om mina ännu inte upplevda äventyr på Facebook och Twitter, och klickade på starta om, som spelet uppmanade mig till. Spelet stängde av sig. Öppnade sig igen. Började en långsam process med att uppdatera sig. Igen. Det tog längre tid än själva installationen och de andra uppdateringarna tillsammans. När den var klar uppmanades jag att klicka på starta om. Jag gjorde det. Spelet stängdes av återigen, och startades sedan upp.

Spelet letade på nytt efter uppdateringar, men hittade otroligt nog inga. Jag var klar för att spela... på den västra nordamerikanska servern. Okej? Med mitt svenskköpta spel som spelas på svenska? Men inga problem för min del, egentligen. Knappt hann jag blinka innan:



Okej. Shit happens. Försökte igen. Nätverksfel. Försökte igen. Nätverksfel. Nästa gång skyndade jag mig innan skylten hann dyka upp när jag laddade om, och lyckades ta mig in på val av server. Jag klickade hastigt på den västeuropeiska. Min vän varningsmeddelandet dök upp.

Efter ett par tryck verkade meddelandet ha försvunnit eller tröttnat på mig. Jag valde den västeuropeiska servern. Nu då? Inget hände. Det fanns en knapp med en grön pil som nästan skrek “klicka på mig för att spela”, men den gick inte att trycka på. Däremot gick det utmärkt att trycka sig in på deras officiella sida, Facebook och Twitter. Tur det, vad annars skulle jag ha hittat på?

Jag bytte server igen, till den norra nordamerikanska. Spelet laddade och laddade och laddade sedan klart. Spela-knappen var fortfarande inte ifylld, och gick inte att trycka på. Försökte några andra servrar, men inget fick spelet att gå igång. Till slut dök ett meddelande upp om att jag inte kan ansluta mig till servern. Någon av dem.



Och det, gott folk, är mitt andra första intryck av Sim City efter en timme av det nu släppta spelet. Jag spelade inte en minut. Men eftersom det här skulle handla om just mitt andra första intryck av spelet så är det precis det texten handlar om. Och vet ni vad? Jag har hört att första intrycket (och säkert andra också) är rätt så viktigt.Taggar: Sim City

Jag köpte inte ett enda nytt spel som släpptes i januari. Inte heller nu i februari blev det något nytt. Visserligen har det varit lite trist att inte ha något snart kommande spel att se fram emot och sukta efter, men min plånbok har mått bra och jag har hunnit beta av lite spel i min backlogg. Vilket alltid är trevligt.

Så jag har inte köpt ett enda spel som är släppt i år. Men nu i mars kommer käftsmällen som jag så ovetandes inte förberett mig för alls. Helt plötsligt kommer det hela fyra nya fullprisspel som alla pockar på min uppmärksamhet. Nämligen Tomb Raider, Luigi’s Mansion, Sim City och LEGO City: Undercover. Med hur min spelbudget ser ut just nu har jag råd med två stycken när de släpps, max. Jag har alltid gillat att skaffa spel när de släpps, i alla fall när jag suktat efter det under en längre tid. Och det här är alla spel jag sett fram emot, spel jag vill ha.

Men vad är det med mars egentligen? Varför ha alla bra spel så de krockar med varandra istället för att fylla klena januari och februari, eller den ibland rent pinsamma sommaren (Den här sommaren kommer dock vara långt ifrån dålig om man ser till spel då Animal Crossing: New Leaf äntligen dimper ner här)? Eller är det bara min spelsmak som får alla släpp att krocka?

Men den viktigaste frågan är utan tvekan: vilka spel ska jag köpa, och vilka får vänta?

Vad tycker ni?Taggar: Mars, Spel, Luigi's Mansion, LEGO: City Undercover, Tomb Raider, Sim City

Min tanke innan: Det här kan bli hur dåligt som helst.

På premiären förra veckan var jag och ett gäng med vänner och såg den nya TV-spelsfilmen Wreck-it Ralph.

Jag var lätt tveksam innan.

Det är då inte en TV-spelsfilm som vi är vana att se dem, alltså att den är baserad på ett specifikt TV-spel, utan stället handlar filmen helt enkelt om TV-spel.

Vi får följa Wreck-it Ralph, en onding i ett arkadspel som just har som uppgift att vara allmänt elak och riva saker. Och det gör han, men han är trött på att bara spela ond, han vill mer än så med livet. Vi får följa honom när han beslutar sig för att lämna sitt eget spel och ge sig in i arkadhallens andra spel i jakt på lite hjältestatus. Förutom det hyfsat unika temat följer filmen de flesta klyschor som den här typen av film brukar göra gällande karaktärer, handling och slut.

Men det är något tillfredställande att sitta och leta referenser. För det är det den här filmen lever på – alla dessa referenser. Sonic som gör reklam, Bowser som sitter med på mötet för anonyma ondingar, Pacman som lånar ut sin klassiska bana för mötena i fråga och så vidare. Och så vidare. Och så vidare. Men en film behöver mer än så för att bli en fantastiskt film. Så Wreck-it Ralph får tyvärr nöja sig med att bara vara en bra film, helt klart värd att se.

Min tanke efter: Det här blev bättre än jag trodde.Taggar: Wreck-It Ralph, Film

Inspirerad av den Oskar Skogs inlägg “Jag använder min Wii U i alla fall” och “Den officiella tråden för Wii U”, där man kan läsa om andras användning av Wii U, har jag börjat fundera över min egen tid med konsolen.

Det var inget vidare givet köp för mig, åtminstone inte vid släppet eller ens nära det, men då en närstående till mig var mycket sugen på den nya konsolen kunde vi dela på priset. Så den 30 november kämpade jag mig igenom en halv snöstorm för att hämta hem den nya älsklingen – en Premium-utgåva med spelen Nintendoland, ZombiU och New Super Mario Bros. U. I efterhand har jag köpt Chasing Aurora och fått ett recensionsexemplar av Ninja Gaiden 3: Razor’s Edge.

Det enda jag har lagt ned mycket tid på och riktigt njutit av att spela är New Super Mario Bros. U. ZombiU skrämde skiten ur mig, Nintendoland var bara lite halvkul i en god väns sällskap (och så jag är en rätt så inbiten singelspelare), Chasing Aurora var urtrist som ensam spelare och Ninja Gaiden 3: Razor’s Edge kunde ha gjort en del saker betydligt bättre.

Och nu, ungefär två månader efter släppet och mitt köp av konsolen är det rätt så intressant att blicka tillbaka och fundera på hur mycket jag har använt Wii U egentligen.

Svaret är – inte mycket alls.

Tyvärr. För jag gillar själva konsolen och konceptet, men den lider, helt enkelt, av en stor brist på spel jag är intresserad av.

Notera att jag säger spel jag vill spela, för jag är säker på att den en hel del titlar annars. Men inget som gör mig vidare sugen varken att betala för eller lägga min tid på. Det handlar helt enkelt om ens personliga smak, och min verkar då inte alls sammanfalla med Nintendos vision av Wii U.

Till Wii äger jag just nu 24 titlar och har spelat betydligt fler, och medan många ser ned på Wii-biblioteket tycker jag att det finns mycket värt att spendera sina pengar och sin tid på där, trots allt. Mycket har jag också kvar att beta av innan jag känner mig helt klar med Wii. En stabil grund finns där, om man bara är villig att se den och den passar ens smak.

Wii U har bara haft två månader på sig, förvisso, men det är inte svårt att ana framtiden redan nu då så få titlar har avslöjats ännu, nu när Nintendo egentligen borde ägna sig åt att bygga ett stabilt grundbibliotek. En del har vi fått reda på, och en del riktigt bra, men även om kvalité alltid är viktigt behövs det även ett visst mått av kvantitet. I alla fall för att hålla mig intresserad av konsolen. Annars finns risken att den samlar damm mellan mina sessioner med New Super Mario Bros. U, som jag snart har tömt på innehåll.

För mig är spelen alltid viktigast. Visst, det är trevligt med ett utbud av andra tjänster, men i slutändan finner jag att jag inte bryr mig något vidare. Jag vill bara spela. Surfa, kolla på film, skicka meddelanden till vänner, skryta om mina spelprestationer med mera – allt det kan jag göra på datorn fast smidigare, enklare och roligare.

Jag kan räkna spelen jag tänker köpa till Wii U i år på en hands fingrar. Det finns helt enkelt inga fler jag vill ha, inte som vi vet om idag.

Och det kan innebära problem för Nintendo.

Jag äger redan konsolen – Nintendo behöver inte övertyga mig. Men de har allt att vinna på att övertyga andra, fortfarande velande, köpare. Och för att göra det tror jag att de behöver inse att de behöver en blandning av kvalité och kvantitet, och ett ordentligt grundat spelbibliotek, för att marknadsföra sig för alla smaker.Taggar: Sara Bergman, blogg, wii u