Mario har Bowser. Link har Ganondorf. Sonic har Eggman (förlåt, Dr. Robotnik menar jag ju). Cloud har Sephiroth. Och så vidare. Och så vidare. Alla hjältar behöver en ärkefiende. Den där jävla typen som bara vägrar dö vad du än gör. Som alltid kommer tillbaka. Om man inte har en sådan är man bara en nobody. Och inte en cool sådan med svart kåpa och häftiga krafter. Man är ingen, helt enkelt. Inte viktig nog för att någon ska lägga märke till just dig för att sedan spendera resten av sitt liv med att försöka förstöra just ditt liv.
En ärkefiende säger ofta mer om dig som person än vad ditt val av vänner gör. En ärkefiende är en viktig del av ditt liv. Och ibland omtyckt och behövd, bevisligen eftersom till exempel både Bowser och Eggman verkar få inbjudningar till diverse tillställningar från sina “significant others”. Det är lite som det där med familjen – det är inget man väljer. Det är bara att acceptera det man får.
Jag kanske inte direkt är en hjälte, men även jag har en ärkefiende. Vi möttes i min barndom, och han har plågat både mig och min familj. Låter det bekant? Ja, det är oftast så man får en ärkefiende.
Jag pratar om snögubben i Super Mario 64. Han som finns på banan Cool Cool Mountain, och som saknar sitt huvud (eller kropp, beroende på vilken del av honom man snackar med). Åh, vad jag hatar honom!
Berättelsen började för många år sedan. Jag var fem, kanske sex år gammal, och totalt förälskad i Super Mario 64. Liksom mina två äldre syskon och min mamma var.
Vi spelade, spelade och spelade det. Alla hade varsin “gubbe” som de arbetade flitigt på. Och jag kan stolt säga att jag, trots min medelmåttighet i spel och min ringa ålder, tog nästan alla stjärnor, till och med slutbossen. Nästan alla. Nästan. Nästan.
För det var den där snögubben. Ingen i familjen förstod hur man skulle klara just den stjärnan. Vi testade, försökte och sprang omkring som huvudlösa höns och letade. Om och om igen. Men ingenting fungerade. Kroppen som vi ville få till huvudet åkte sin egen väg och försvann ned i avgrunden. Sedan fick man vackert trycka på reset-knappen och testa igen eller klicka på Start och gå ut och in i banan. Eller iallafall efter att man lugnat ned sig från sitt oundvikliga raserianfall. För rasande blev vi - den jäveln hånade oss! Gång på gång!
“Ooooo Nooooo! Talk about out-of-body experiences--my body has melted away! Have you run in to any headhunters lately?? I could sure use a new body! Brrr! My face might freeze like this!”Hör ni hur sarkasmen dryper från hans kommentarer?
Ooooo Nooooo!Det är värt att notera att detta var innan Internet revolutionerade oss. Eller nja, Internet fanns ju. Bara inte i min familj. Hjälpen fanns där. Men det visste ju inte vi. Mamma hade i sin egen okunskap och rädsla för Internet tutat i mig att det var något farligt, något att frukta. Därför tog det ett bra tag innan jag gjorde debut på Internet. Jag var helt enkelt för skräckslagen över det okända för att ens våga försöka. Men det är en annan historia.
Så det fanns ingen hjälp att få för oss. Vi är helt utlämnade att själva försöka hitta lösningen.
Sedan, chocken när min syster lyckades ta just den stjärnan. Jag kan än idag minnas min mammas min, min storebrors glädje och min egen stora beundran. Sedan, ilskan och frustrationen när det visade sig att hon minsann inte mindes hur hon gjorde. Alla var upprörda, till och med mamma. Men syrran mindes inget, visste inget, kunde inget. Dumma dig, väste jag ilsken, och min bror nickade instämmande med avsmalnade ögon. Dumma dig! Men framför allt - dumma snögubbe! Återigen hade han hånat oss.
Så den stjärnan förblev icke tagen, och jag nådde aldrig 120 stjärnor i Super Mario 64 som barn. Drömmen var utom mitt räckhåll. Snögubben blev min ärkefiende, han som stod i vägen för mitt mål och gång på gång förstörde för mig. Förstörde min upplevelse med spelet jag älskade så mycket.
Självklart är inte historien slut där. Jag blev äldre. 64:an såldes till min stora sorg. Började skolan. Bekantade mig med Internet. Skaffade Gamecube. Växte upp. Skaffade Wii, så småningom.
Men fortfarande fanns den där förnedrade känslan kvar. Hatet mot den där snögubben som konstant motarbetade mig. Jag ville inget annat än att slå honom, och ta hans stjärna! Nå de där svindlande 120 stjärnorna som retat mig som barn. Dock gick ju uppdraget ut på att hjälpa honom, men så tänkte inte jag. Han var min fiende, och han skulle övervinnas. Men, så småningom, försvann han långsamt ut ur mitt medvetande tills han bara en avlägsen tanke i mitt bakhuvud under flera år.
Tills den dag fick den snilleblixt att jag skulle köpa Super Mario 64 till Wii åt min mamma i julklapp. Sagt och gjort, snart var det nedladdat. Mamma suckade lite men började snart spela det. Och det gjorde jag också.
Jag sprang, lycklig, över ängarna i första banan. Tävlade mot sköldpaddan, sprängde bomber för fullt, jagade röda mynt och bara njöt av livet. Sedan... Cool Cool Mountain. Jag kisade med ögonen och försökte se hotfull ut i min blommiga blus och fluffiga tofflor. Osäkert om jag lyckades.
Hatet blossade upp redan innan tavlan darrat klart och jag är inne i bilden, på banan. Banan var likadan som jag mindes. Snö, is, det lilla huset och den skrikande pingvinen. Jag gick vidare. Snart stod jag framför honom, min ärkefiende. Och han skulle få stryk. Min värdighet stod på spel. Jag ignorerade till och med mitt favoritoffer pingvinungen för detta ödesdigra möte.
Och sedan, en obeskrivlig känsla när han utan något som helst bråk gjorde precis som jag ville. Lite så där störande, duktigt snällt rullade han ned för backarna och satte ihop sig för att sedan slänga en guldskimrande stjärna till mig.
“Perfect! What a great new body! Here--this is a present for you. It's sure to warm you up.”Jag borde ha varit glad. Jag borde ha varit lycklig. Jag var inte det. Jag slog honom (eller snarare hjälpte honom) men segerns sötma hade surnat och lämnat en bitter eftersmak. På något avlägset, udda sätt kändes det som något lagt ut mig barndom på golvet och trampat på den som en gammal trasmatta. Min ärkefiende, mitt hatobjekt, var bara en snäll gubbe gjord av snö som glatt gjorde som han skulle. Som jag förstod mig på. Som ju inte var ett dugg svår. Trots allt.
Ibland är det nog bättre att låta vissa saker vara ifred. Att inte backa bandet. För du kan, och kommer, bli besviken. Du kanske till och med förlorar din ärkefiende. Och vem är du då?
Ingen.
Taggar: Sara Bergman, ärkefiende, Super Mario 64
Nirvasher • 27 aug 2012 0q