Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Det nya Animal Crossing till 3DS kommer 8 november. I Japan alltså. Inte här. Flera uttrycker sin längtan efter spelet i den senaste nyhetstråden om spelet, och jag kan inget annat än instämma. Och som jag skrev där i kommentarsfältet känner jag mig både glad och ledsen över nyheten.

Animal Crossing är ett spel som väcker känslor.

Jag mötte serien Animal Crossing för första gången i en speltidning som för länge sedan försvunnit i en flytt och vars namn är glömt. Tidningen var tjock, sidorna glansiga och hela det numret handlade bara om Gamecube-spel. En dröm för mig som på den tiden bara ägde ett fåtal titlar och gillade att drömma mig bort om de spel som fanns bortom mitt eget vardagsrum. Tidningen fick jag gratis i någon spelbutik jag besökte, trots att den egentligen kostade. Den var ganska gammal och tummad vid det laget, och de ville antagligen bara bli av med den. Men den kändes menad för mig. Jag fascinerades något otroligt över spelet Animal Crossing som jag hittade någonstans nära mittenuppslaget. Jag läste texten om och om igen. Jag förstod inte riktigt vad det gick ut på, men det såg underbart ut. Magiskt, nästan. Jag suktade efter det, läste texten en gång till. Stirrade mig blind på bilden av en rosahårig liten karaktär med spetsig hatt som fiskade i en flod. Strök under titeln med en bläckpenna.

Suktade.

Det var alltså mitt första möte med Animal Crossing. Tiden gick, och successivt glömde jag bort det där spelet jag längtat efter att äga. Tills en person jag känner skaffade spelet Animal Crossing: Wild World. Jag fick se det hemma hos henne, och min begravda längtan väcktes till liv igen. Det där ville jag ha. Nu.

Så jag köpte Animal Crossing: Wild World till DS.

När man pratar om spelberoende brukar WoW dyka upp i majoriteten av fallen. Inte för mig. Jag var beroende av Animal Crossing. Jag spelade Wild World mellan 30 minuter till 3 timmar varje dag i över två år. Jag mådde dåligt om jag mot all förmodan missade någon dag. Jag var rädd att allt mitt hårda arbete skulle förstöras om jag inte nitiskt tog hand om min älskade stad. Jag tror att det är bra att det inte finns någon tidsräknare inbyggd i spelet. Jag vill inte veta hur mycket tid jag lagt på det. Otäckt mycket, iallafall. Jag fick skavsår på insidan av mina händer av min klumpiga orginal-DS. Spelade vidare ändå. Bytte till DS Lite så småningom, mest på grund av detta spel. Såren försvann. Spelade vidare.

Jag har så mycket minnen från Animal Crossing: Wild World.

Jag behöll min första fisk. Det var en Sea Bass. Han var min vän och jag döpte honom till Lasse, och än idag bor han i mitt rum med nästan komplett inredning av den mycket rosa serien “Lovely”.

En annan vän i spelet var Moe, den blåa katten som var min bästa vän i staden. Även han samlade på serien “Lovely”. Han älskade att skriva brev till alla andra killar i staden, och jag brukade leverera presenter från honom till hans manliga förälskelser. Det var alltid kläder alternativt någon enstaka möbel. Han gav en pissoar till en av sina manliga vänner en gång. Han var lite konstig han Moe, men jag älskade honom ändå. Moe bodde i min stad från första början, och han lämnade den aldrig. Han hotade inte ens att göra det. Jag tog bra han om honom. Jag tog bra hand om min stad, eftersom den betydde mycket för mig. Det var en verklighetsflykt till ett enklare liv när det riktiga inte alltid var så kul.

Hursomhelst.

Man bygger känslomässiga band till spel som Animal Crossing. Man blir glad, man blir ledsen. Man bryr sig.

Men till slut var det andra spel som lockade och jag började spela mindre och mindre Wild World. Tills den dag jag slutade. Det gick en tid. Let’s Go to the City släpptes till Wii. En vän gav det till mig när jag fyllde år. Jag bestämde mig för att testa. Jag var mest orolig över att återigen bli beroende - jag hade betyg att tänka på nu.

Jag hade inte behövt oroa mig. Det var en enorm besvikelse för mig. Och antagligen för andra också. Wild World sålde i 10,79 miljoner exemplar. Let’s Go to the City i 3,30 miljoner exemplar. Någonting hände mellan dessa två spel, någonting som fick magin att börja dö och spelarna att svika. Någonting hände. Eller snarare - ingenting hände. Nästan ingenting, iallafall. Att spela Let’s Go to the City är som att spela om ett grafiskt snyggare Wild World fast med en påklistrad stad lite så där på sidan om. Som är jobbig att åka till och som inte bidrar med någonting. Och dessutom var spelet osmidigare då det inte var till en bärbar konsol. Det kändes avlägsnare, mindre personligt. De hade chansen att göra något stort med serien. Det gjorde de inte. Försäljningssiffrorna blev därefter.

Animal Crossing: Let’s Go to the City är faktiskt ett av de fåtal spel till Nintendos konsoler som jag sett inte går att byta in på ett flertal spelbutiker. De ger inte ens en tia för det. De vill inte veta av det. De exemplar som redan finns inne blir inte sålda.

Besviken försökte jag återvända till Wild World för lite tröst efter ett par timmar med Let’s Go to the City. Det gick inte. Grafiken som jag tidigare avgudat var kornig och ful efter den betydligt snyggare Wii-versionen, och jag kände mig bara mätt. Jag hade spelat Wild World till dess absoluta bristningsgräns. Jag ville inte mer, inte då och inte nu. Jag ville ha något nytt.

Nintendo of America twittrade att vi kan vänta oss Animal Crossing till 3DS i USA under första halvan av 2013. Man får anta att vi får det under ungefär samma period.



Jag kommer köpa spelet dag ett. Men nu är det upp till bevis. Det är upp till bevis för Nintendo vad man egentligen vill med Animal Crossing. Jag älskar fortfarande den serien, även om den kärleken fått sig en törn i och med Wii-spelet. Jag känner suget att bli beroende igen, att förlora mig i en simpel värld och glömma mina världsliga bekymmer och sorger. Jag tror fler känner som jag. Det är nu det gäller. Spelet till 3DS kommer totalt avgöra framtiden för Animal Crossing.

Än så länge ser det lovande ut. Kanske är de lite skrämda av den, i jämförelse, dåliga försäljningen av Animal Crossing till Wii, kanske har det kommit in lite nya människor. Jag vet inte. Men den här gången verkar de ha tänkt till. Men det är svårt att veta säkert förrän man har det i sin hand, i sitt 3DS.

De måste tänka om, tänka nytt och tänka tillbaka på samma gång. Det är ingen lätt uppgift. Men än så länge har jag förtroende att de kan lyckas med det. Men nu gäller det. Det är upp till bevis.

Snälla, Nintendo, ge mig mitt enkla liv tillbaka. Snälla, Nintendo, rädda Animal Crossing från döden.


Jumanji Crossing by travestyalpha, on FlickrTaggar: Animal Crossing 3DS, Wild World, Let's Go to the City, Nintendo