Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Det märks att det är en ny konsol i luften. Folk debatterar, argumenterar, skäller, hotar, bråkar, tar ställning, förblir neutrala, hatar, älskar eller letar bara efter skydd när granaterna börjar fall omkring oss alla.

Jag tillhör nog den senare kategorin.

Mitt i alla dramatik har jag börjat rota i lite lådor här hemma. Och nu, när många spelar de absolut senaste storspelen eller kanske väntar på det som komma skall, så har jag börjat gräva lite i min Gameboy-låda. Jag skulle inte kalla mig själv en bakåtsträvare; jag trivs överlag bättre med nyare spel. Men det är något speciellt med att blicka tillbaka när man rör sig mot något nytt. Att minnas, men även hitta något oupptäckt.

Det här kommer bli en liten bloggserie om lådrotande, upptäckter, nostalgi och små kassetter.



Jag sover djupt, med vetskapen att mina surt förvärvade (hrm) pengasäckar är säkra i min källare. Klockan ringer, och jag vaknar.

Jag har blivit bestulen.



Först ut är Wario Land II.

Ett av mina allra första spel var spelet med den onödigt långa titeln Wario Land: Super Mario Land 3. Jag hade för en tjugolapp köpt en svart Gameboy Pocket (som jag självklart ännu har kvar; se den i kassetter begravda svarta klumpen på bilden ovan) tillsammans med det totalt intetsägande men frustrerande spelet Hugo. Min första egna spelkonsol och mitt första egna spel. Vilken enorm känsla det var.

Men det är en annan historia.

Min storebror hade en nära vän som mot ytterligare en tjuga sålde två spel till mig; Wario Land: Super Mario Land 3 och Wario II. Jag startade det förstnämnda och blev helt fast. Tagen. Förälskad.

För Wario var allt det Mario aldrig varit. Han tog inte töntarnas väg och hoppade saker till döds med ett käckt utrop. Nej, han tacklade dem med ett brett hånflin. Och så hade han ju ingen irriterande brud att rädda. Nej, han var inte så äckligt osjälvisk som en viss annan mustaschpryd man. Nej, Wario, han tog för sig av det han ville ha och han visste vad han ville ha. Sedan att han var girig och ful som stryk var en helt annan sak. Jag gillade mitt första möte med en hjälte som inte alls var en hjälte. Det var avslappnande. Befriande.

Och så är det ett jäkligt bra spel.

Jag blev så förtjust i det att Wario Land II glömdes bort. Jag startade aldrig spelet, och den grå kassetten lades undan. Hamnade så snart i en hög med andra kassetter i lådan. Bortglömt.

Fram tills för tre dagar sedan.

Tja, vad ska man då tänka om uppföljaren till ett av mina absoluta favoritspel?

Det känns ju ganska tråkigt att börja denna lilla mysiga serie med en besvikelse. Men så blir det nu. För Wario Land II är, i skuggan av sin föregångare, en besvikelse för mig. Spelet lider av två problem som i vissa fall hindrar upplevelsen från att blomma ut; att stora delar av banorna handlar om meningslöst samlande av pengar och att det inte går att dö.

Vi börjar med pengarna. Wario Land II lider, precis som New Super Mario Bros. 2, av otroligt överdrivet pengasamlande. I båda spelen finns det visserligen mer eller mindre välgrundade anledningar att göra så, men det känns ändå så meningslöst. De kan helt enkelt inte motivera varför jag ska ta en omväg för att samla ett hundratal extra mynt. Jag kanske får något roligt slut om jag gör det. Men just nu kunde jag inte bry mig mindre. Nintendo, inför kommande spel som på något sätt involverar att samla på mynt, kom ihåg att “less is more”. Eller ge oss bara en jäkligt fin belöning för mödan.


Varför?

Problem nummer två då. Du, Wario, är odödlig. Det finns ingenting som dödar dig. Absolut ingenting. Inga hål att falla till döds i, inga fiender som kan slå ihjäl dig, du kan inte mosas, krossas, klämmas eller skjutas till döds. Du är odödlig.

Det finns inga konsekvenser. Eller, jo, det finns det ju. Men inte några konsekvenser som är kännbara. För det mesta förlorar du lite av dina hundratals värdelösa mynt eller så kanske du, i allra värsta fall, få gå om en liten bit av banan för att du föll ned en våning eller så. Det är det absolut värsta som kan hända dig. Så du kan, till exempel, hoppa in i samma taggiga fiende och se Wario rygga tillbaka av smärta precis hur många gånger du vill. Du kan göra dig illa en miljon gånger på rad om du så önskar. Det finns inga konsekvenser.

Och brist på död gör att spelet har svårt att leva. Jag slarvar, hoppar lite hur som helst, har TV:n på i bakgrunden när jag spelar och sneglar då och då på den. Det spelar ingen roll. Det finns inga konsekvenser.

Det finns såklart även positiva saker att säga om spelet ifråga. Som det för det mesta finns. Spelet håller en lättsam, humoristisk ton. Warios olika gestalter är roliga att spela som; nedbankad och platt, superfet efter en tårtbit, tänd på eld av en eldblåsande fiende och så vidare. Oftast utnyttjas dessa till att lösa pussel, vilket är småmysigt.

Men spelet blir inte mer än småmysigt på sin höjd. Tyvärr, för detta är ett spel jag verkligen vill gilla.

Men Wario väger upp det, lite grann i alla fall. Han är ju ganska osympatisk och jag tycker inte direkt om honom, men samtidigt beundrar jag honom lite motvilligt. Tillräckligt för att åtminstone hjälpa honom få tillbaka sina pengasäckar.



Så resan börjar ganska trist. Men jag känner att min lilla resa är långt ifrån över, och den har nu bara potential att bli bättre. Vilken kassett kommer härnäst lämna lådan, måntro?Taggar: Små kassetter: Pengar och döden, gameboy, Wario Land II