Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Det märks att det är en ny konsol i luften. Folk debatterar, argumenterar, skäller, hotar, bråkar, tar ställning, förblir neutrala, hatar, älskar eller letar bara efter skydd när granaterna börjar fall omkring oss alla.

Jag tillhör nog den senare kategorin.

Mitt i alla dramatik har jag börjat rota i lite lådor här hemma. Och nu, när många spelar de absolut senaste storspelen eller kanske väntar på det som komma skall, så har jag börjat gräva lite i min Gameboy-låda. Jag skulle inte kalla mig själv en bakåtsträvare; jag trivs överlag bättre med nyare spel. Men det är något speciellt med att blicka tillbaka när man rör sig mot något nytt. Att minnas, men även hitta något oupptäckt.

Det här kommer bli en liten bloggserie om lådrotande, upptäckter, nostalgi och små kassetter.



Välkommen till en helt ny värld! Det finns så mycket att se, så mycket att upptäcka.

Men oroa dig inte;

Du är inte ensam.

Vem väljer du?



Spel nummer två att lämna lådan är Pokémon Blue.

Till skillnad från många andra älskare av Nintendos små monster började jag inte från början av serien. Det första Pokémon jag någonsin testade att spela (innan var det korten, TV-serien och små plastfigurer som gällde) var Pokémon Silver, för många år sedan. Jag spelade det med en väninna, på hennes spel och konsol. Vi startade spelet ihop, startade om flera gånger och länkade med hennes systers spel så båda fick den starter de ville ha. Sedan spelade vi. Vi hade ett ganska finurligt schema för det där. Man hade spelet en vecka var, och då fick man spela fram till ett gym och slå den ledaren. Men sedan var det stop! Man fick leka runt i dem området vi redan upptäckt, och vackert vänta på sin tur igen.

Det var roligt att köra så. På det där sättet bara barn kan uppnå var det kravlöst och jag kände mig inte ett dugg frustrerad över att missa halva äventyret. Något jag inte tror att jag skulle klara idag.

Men då var det kul.

Flera år senare, med denna trevliga upplevelse i bakhuvudet, skaffade jag till slut ett eget Pokémon. Det blev Pokémon Pearl till Nintendo DS. 200 timmar och några år senare blev det Pokémon Heart Gold till DS. 100 timmar och något år senare bestämde jag mig för att backa bandet. Gå tillbaka till början.

Så under ett svettigt, trångt men ändå mycket trevligt Retro Gathering införskaffade jag ett Pokémon Blue tillsammans med ett turkost Gameboy (eller något åt det hållet, jag suger tydligen på att bedöma färger enligt folk). Nu var det dags att gå tillbaka till rötterna i denna serie som var älskad av världen, och av mig.

Jag förväntade mig inte så mycket, inte efter att ha spelat de senare delarna. Men jag ville ändå testa, i alla fall. Tänkte mig att det kanske skulle vara ungefär som de senare delarna, men lite simplare och mer gammaldags grafik.

Och det stämde ju.

Men att spela Pokémon-spelens början är så mycket mer än bara en att blicka tillbaka på det med förlåtande ögon, vilket är det sättet jag oftast spelar äldre spel på. Faktiskt så fungerar spelet fortfarande. Faktiskt.

Det är ganska roligt och charmigt, men framför allt stabilt. Det är ett stabilt spel med en bra grund. Efter att ha spelat de senare delarna finner jag få överraskningar, få saker att upptäcka och förvånas över. Men samtidigt, trots att jag kört flera senare delar i serien, är det inte tråkigt.

Vad gör man i Pokémon Blue då? Du vaknar upp i en stad som överraskande nog är den minsta, som dessutom saknar gym. Du har en mamma, men din pappa vet ingen om. Men du är inte ledsen för det. En äldre, manlig professor ger dig ett monster. Hans dryga barnbarn hatar dig av någon outgrundlig anledning, och han väljer monstret som är som mest effektivt mot ditt. Tack, liksom. Efter en något seg, tradig start börjar ditt äventyr. Världen ligger framför dina fötter. Det är bara att gå ut i den, slåss, utforska, upptäcka och skaffa nya små monster att ha vid din sida. Och spöa up Team Rocket, såklart.

Kul.

När jag slutar spela, strax efter Elite Four, står min klock på 21:02 och mitt Pokédex på 56 upptäckta Pokémon. I mitt team har jag Venusaur (lv. 42), Ninetales (lv. 42), Kadabra (lv. 42), Pidgeot (lv. 42), Clefable (lv. 43) och Gyarados (lv. 45).

Jag är en sådan där Pokémon-tränare som aldrig tänker med hjärnan när jag väljer monster.

Jag följer mitt hjärta.

Eller något sådant.

Jag förstår ju själv att det finns mycket mer att upptäcka och mycket mer att göra i spelet. Men efter mina 21 timmar känner jag mig nöjd, liksom mätt på spelet. Det var kul. Men nu är det lagom. Nu räcker det.

Pokémon Blue är ett bra spel, och jag kan tänka mig att det var ett alldeles fantastiskt spel när det släpptes. Och det håller än idag. Men... De senare delarna är bättre. Det bara är så. Anser jag då. Jag hade roligare med Pearl och Heart Gold. Och roligare med White som jag spelade efter Blue. Pokémon Blue är en stabil grund för serien att stå på, och jag måste erkänna att inget särskilt dramatiskt har gjorts med serien sedan detta spel, men jag anser att serien bara blir bättre och bättre. Ett litet steg i taget. Vad baserar jag då denna åsikt på? Jo. Jag har, helt enkelt, haft roligare med de senare delarna och faktiskt velat spendera mer tid med dem. Och det måste väl ändå räknas som ett ganska starkt argument?

Och då kommer vi ganska naturligt till det här med alla Pokémon, gamla som nya. Generationskriget som aldrig verkar ta slut. Jag gillar den första generationen, det gör jag verkligen. Men är den min favorit? Jag vet inte. Det är svårt att svara på för vem som helst tror jag, eftersom jag själv inser att jag ser tillbaka på generation ett och två med väldigt nostalgiska glasögon. Och jag misstänker att andra också gör det.

Så den frågan lämnar jag öppen.

Nästan öppen. Jag lämnar den öppen med kommentaren att jag inte direkt tycker Pokémons utseende blir värre och värre. Men blir de då bättre? Mer eller mindre orginella? Det är frågan.

Och i slutändan, spelar det någon roll? Pokémon är kul. Det passar människor som mig, som gillar att samla på saker och som gillar taktik. Som gillar att leka med söta (och mindre söta) monster, träna dessa och döda (jag trodde att de dog när jag var liten och har aldrig lyckats vänja mig av med det uttrycket) andras monster och ta deras pengar. What more is there to life?

Pokémon är avslappnande och kul, men samtidigt djupare än det först verkar. Inte för att jag ännu lärt mig vad IV och EV (och vad det nu heter) är ännu, MEN ÄNDÅ!!

Men ändå. Jag gillar Pokémon och jag gillar Pokémon Blue. Så om du av något anledning, liksom jag, missat denna inledande del av Pokémon-serien när den var aktuell rekommenderas en tillbakablick. Det är värt det.

Hello! Welcome to the world of POKéMON!



Så. Nu har Wario (som väl får räknas som ett Mario-spel ändå, även om det knappast tillhör huvudserien så är det samma universum, tror jag) lämnat lådan, liksom Pokémon. Kan någon gissa vilken serie som kommer härnäst?Taggar: Små kassetter: Mina monster, gameboy, Pokémon Blue, Sara Bergman