Scenen där Booker DeWitt malde ned en poliskonstapels ansikte till benmjöl satte igång debatten igen. Våldsdebatten. Kanske var det för att Bioshock Infinite var så lysande i övrigt att det plötsliga och sensationslystna våldet fick särskilt mycket kritik. När allt annat var så smart framstod det dumma som ännu dummare än vad det kanske var.

Det är sunt att diskutera våld i spel. Men samvetet som kritikerna odlade som över en natt visade sig vara lite väl selektivt. De glömde nämligen alla andra spel som gick ut på att hacka hål i fiendens huvuden med det enda motivet att hjältarna är goda och fienderna är onda.

Kanske, bara kanske, finns det fler sätt att lösa en konflikt än att starta ytterligare en konflikt. Vad vet jag? Inget antagligen. Men det hindrade mig inte från att skriva lite om det.Taggar: våld, Blog 'em up

På Blog 'em up listade vi 2012 års bästa spel. Det här var min personliga favorit:

Slutet på ”The Night of The Living Dead” är något av det mest obehagliga jag har sett. Efter att ha överlevt en natt av zombieattacker ska hjälten Ben titta ut för att se om det är säkert. Men när han blickar ut genom fönstret blir han misstagen för en zombie och skjuten i huvudet. Han överlever zombiehorderna bara för att mördas – av misstag – av en människa.

Det som gör George Romeros ”The Night of the Living Dead” till en klassiker är att den flyttade fokus från zombien till människan. Det här var inte en historia om människor som slogs mot zombier, det handlade om människornas desperata kamp mot sina inre monster. För det var paniken, osäkerheten, stressen, desperationen som tog död på fler än zombierna. Idag är det tydligt att filmen handlade mer om rasism än något annat. Det jag inte kan skaka av mig är hur lynchmobben drar ut Ben med en köttkrok och lägger hans sargade kropp på ett berg av kött och tänder eld. Scenen säger en del om den tidens rasmotsättningar, gruppmentalitetens oundvikliga psykos och om hela jävla mänskligheten.

Det kom att dröja in på nollnolltalet innan zombierna blev lika relevanta igen. Det var Robert Kirkmans serietidning ”The Walking Dead” och Max Brooks bok ”World War Z” som gav zombien en röst igen. Och den hade mer att säga än ”braaaaaiiins”.

Max Brooks zoomade ut perspektivet och målade upp en värld som höll på att återhämta sig efter zombievärldskriget. ”World War Z: An Oral History of the Zombie War” som den hette var en litterär lek med ”The Oral History of the World War II”-böckerna. Och som en litterär lek betraktad var den långt mer överlägsen än magplasket ”Stolthet och Fördom och Zombier”. Max Brooks insåg nämligen att zombier var bättre lämpade att berätta historier om människor än att bara äta dem. För vad är zombier om inte metaforer för den inneboende ondskan i alla människor? Ett latent hot som ligger djupt begravet i oss alla och som bara väntar på att frigöras.

Serietidningen ”The Walking Dead” utgick från samma punkt men valde en annan väg, istället zoomade den in perspektivet och lät oss följa en liten grupp överlevande som befann sig mitt i helvetet på jorden. Serien heter ”The Walking Dead” men namnet har inte med zombierna att göra, utan människorna. I ett ögonblick av insikt vänder sig serietidningens moraliska kompassnål, Rick Grimes, till gruppen:

”Fattar ni inte? Det är vi som är de vandrande döda!”

I ”The Walking Dead” är det det uppenbart att zombieapokalypsen har utplånat om inte alla människor så definitivt allas mänsklighet. Att alla är infekterade och blir zombier bara några minuter efter döden gör det ännu tydligare att vi alla är monster. Det finns ett mörker i oss. Även om vissa behöver gräva djupare än andra för att finna det. Titta bara på Michael Gills lucka om Day Z, i det spelet är det inte zombierna som är det största hotet – utan människorna man spelar med. Det är de, deras girighet och deras laster som dödar dig. Det är den mänskliga matematiken.

När Telltale släppte första delen i den episodbaserade speladaptionen av ”The Walking Dead” hade zombievågen redan börjat ebba ut. AMC:s tv-serie av ”The Walking Dead” var bedrövlig (även om jag var ganska förlåtande i min recension). Där serietidningen skalade ned karaktärsgalleriet till benen, ofta bokstavligt, vågade tv-serien döda vare sig darlings eller karaktärer. Och Brad Pitts filmatisering av ”World War Z” ser ännu värre ut. Vad som var en spännande krigsdokumentation utan hjältar i bokform verkar av trailern att döma bli en brölande actionfars till film. Som om inte det vore nog ska även Activision göra ett spel baserat på ”The Walking Dead” – fast baserat på tv-serien. Förstapersonsskjutare.

Namnförbistringen ökar risken för att folk missar Telltales fina karaktärsdrama. Jag hoppas verkligen inte det. Berättelsen om den dömde mördaren Lee Everett är nämligen det vackraste och fasligaste som spelåret har att bjuda på.

På väg till fängelset åker polisbilen av vägen och föraren ut genom rutan. Sedan går det utför, för Lee liksom världen han plötsligt befinner sig i. Relationen mellan Lee och den lilla flickan Clementine som han stöter på bara några minuter in i katastrofen är ett av spelets största förtjänster. I förbifarten lyckas ”The Walking Dead” bättre med att etablera en trovärdig familjerelation än vad David Cage gjorde under hela ”Heavy Rain”. Faktum är att många av relationerna som knyts an och löses upp under spelets gång lämnar hål efter sig. Relationsbyggandet är viktigt eftersom de ger en känslomässig tyngd till de scener där du måste offra någon för att rädda en annan. Ibland får du tid att välja: vem har störst rätt att leva? Ibland måste valet ske ögonblickligen och du agerar på reflex. Det finns också scener där du ställs inför andra val som kan betyda liv och död för din grupp men som är moraliskt tveksamma. Tillåter du din grupp att plundra någon annans matförråd? Om du gör det så köper du extra tid samtidigt som du dömer någon annan till döden. Det finns också tillfällen där du kan be Clementine att utsätta sig för stor fara bara för att ge gruppen vissa fördelar.

”The Walking Dead” handlar om att göra val hela tiden. Men frågan det ställer är om du tänker överleva eller existera. För varje förkastligt beslut tappar du lite av det som skiljer dig från de vandrande döda. Zombier väljer inte. De bara gör. Valfriheten är människans lott; lika ofta lyx som förbannelse. Om du stjäl mat från en svältande familj, hur är du bättre än de monster du flyr ifrån? ”The Walking Dead” framstår som ett interaktivt prov. Hur långt skulle du gå, och över hur många lik? Och är det ens någon idé att fly ifrån monsterna när du redan är ett? Allt vi gör är att samla upp inför summeringen. Och mot slutet är det precis vad som händer.

För att rädda Clementine tvingas Lee Everett stå för sina handlingar. Utfrågad, naken, blottad, sargad och sönder ställs han inför facit. Men tro inget annat än att det är du och dina beslut som har fört honom hit. Det är nu du ska rättfärdiga det du gjort, eller ställa allt till rätta. Vad som följer är ett av de vackraste sluten jag någonsin har sett.

Tiden har tagit slut för Lee när han ger Clementine ett sista råd. ”Keep that hair short”. Och när allt är sagt och gjort tonar bilden ut för sista gången.

”Take us back, oh, take us back
Oh, take us, take us back”

Bönfaller Alela Diane i spelets outro. Men det går inte. Inget kan göras ogjort. Det och de vi har lämnat kvar begravs i eftertexterna. Och med det går vi vidare, bäst vi kan. Inte för att vi vill, men för att vi måste.

http://youtu.be/T-bXhI4AzNgTaggar: The Walking Dead, Blog 'em up

Så jag debuterade som samhällssatiriker i senaste Nöjesguiden.

Ej spelrelaterat, men när saker som sånt här händer går det inte att tiga ihjäl högerextremismen.

Fick idén när jag såg den här bilden.

Med anledning av Peter Molyneuxs utspel:

Spel är ett kraftfullt verktyg.

Det kan vara så mycket mer än att ”hoppa över en tunna”.

För Vander Caballero blev spelen den enda utvägen. Men efter att ha gjort karriär på Electronic Arts var han tvungen att lämna. Varför? Eftersom han “tröttnade på att göra krigsspel som går ut på att döda minoriteter”. Ja, det är ett faktiskt citat. Istället bildade han en egen studio för att göra spelet han alltid drömt om.

Papo & Yo.

Det var ett spel om Vander Caballeros Colombia. Det land han växte upp i och hur han upplevde det som barn, med spännande kåkstäder och kontrastrika sociala klasser. Men framför allt var det ett spel om att leva och växa upp med en missbrukande far.

Att göra ett spel om sin svåra uppväxt är inte att exploatera den. Det är att gå vidare. Plocka upp spillrorna av sitt liv och limma ihop dem.

Jag skrev en artikel om självbiografiska tv-spel, spel som självterapi, åt Dagens ETC. Tidningen går att köpa i affärer (gör det!). Artikeln går också att läsa på deras hemsida.

PS. Tack, Kilman, för faktahjälp.Taggar: Papo & Yo, Dagens Etc, Vander Caballero