Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

I ett ögonblick av insikt konstaterade DN på Stan att "dataspelsrecensenter är så måna om att visa att det de gör är djupt och viktigt". Spelrecensenternas jakt på referenser bortom spelhyllan var under en period i mitten av nollnolltalet viktigare än det de för tillfället råkade skriva om. Samtidigt som analyser av spel börjat gräva sig djupare in i sin egen navel är referenser viktigt. Referenser är något handfast att gripa tag i när du har fått slut på halmstrån. Utan att veta vart nord- och sydpolen ligger är det svårt att rita en karta. När jag skulle kartlägga det danska indiespelet Limbo ville jag först koppla spelet till Heart of Darkness; både Joseph Conrads bok och Eric Chachis spel med samma namn. Det kändes logiskt till en början. Tills jag insåg vilket som låg närmare till hands: Hunter S. Thompsons Fear and Loathing in Las Vegas.

Ok, följ med här: På samma sätt som Fear and Loathing är en bitter uppgörelse med hippiesocialismen som aldrig överlevde sin liberala drogkultur, beatgenerationen som vek sig för 70-talsdiskon och yuppiematerialism, är Limbo en dödsruna för indieidealismen som drömmer om poetiska spel som vill mer än att hoppa från en plattform till en annan.

I Fear and Loathing rider Hunter S, Thompson ut den sista vågen av en decennielång ungdomsrevolt tillsammans med en psykotisk advokat och en väska full med knark. I Limbo är det svarta kartongutklippta figurer i en Bröderna Grimm-skog som representerar den där poesin i rörelse som indierörelsen strävat efter sedan urminnes (2005, typ) tider. Hippierevolutionen lyckades aldrig med sitt mål att fabriksåterställa samhället. Efter knarkdimman kom verkligheten och även de sista kaftanbärarna in sina haschpipor mot attachéväskor. Och i Limbo får den poetiska speldesignen ge vika för fint kalibrerade plattformshopp och klurigt avancerade lådpussel. Precis som hippiesocialismen aldrig lyckades välta omkull samhällstraditionerna krossas Limbos arty yta under plattformstraditionernas tyngd.