Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Det var klart att jag skulle ta mig an ”Duke nukem forever” för att leta, och hitta något där som alla andra har missat. Att, om du vill, gå på spaning efter den Duke som flytt. Planen var emellertid inte att två månader senare fortfarande stå där, utan fynd. Att leta efter en större mening i ”Duke nukem forever” visade sig vara lika lönlöst som att diskutera tysk expressionism på ett kegparty. Lika lätt som att hitta en nål i en höstack, eller ännu värre: ett höstrå i en nål…stack? Faktum är att det fanns inget kvar som ingen redan hade funnit. Faktum är att det fanns ingenting alls.

Jag hade det klart för mig redan från början. I takt med att spel blivit en grundläggande del av det basala medieutbudet har industrin blivit än mer mjäkigare. Kanter har sandpapprats, tänder dragits ut och färger tonats ned till en brungrå smet. Allt för att få fram den minsta gemensamma nämnaren. När 3D Realms för första gången släppte lös Duke i djupled var det med osviklig fingertoppskänsla. ”Duke nukem 3D” plockade upp stafettpinnen där ”Doom” lämnade den men adderade strippklubbar, grispoliser och gjorde actionfilmsstölderna till sina egna. Men framförallt var Duke en skitstövel. Något som i en tid där alla spelhjältar var så generiskt blekgrå att de knappt gick att utskilja från de lika blekgrå bakgrunderna kändes rent av uppfriskande. Idag, 15 år senare, har den opportunistiske douchebagen försvunnit i ett självgott hav av altruister.

Hur mycket du än letar i dagens kommersiella spelutbud är det svårt att hitta en karaktär som beger sig ut på en våldsodyssé enbart for the kicks. Även om ”God of wars” Kratos försöker axla en postmodern Duke-mantel i ett frosseri av sex och övervåld så står han i slutet av God of War 3 vid ett moraliskt vägskäl. Och väljer martyrdöden. Duke skulle under inga omständigheter välja martyrdöden.

”They live” är en John Carpenter-rulle från 1988 som inte hade kunnat göras senare än så. Den handlar om lösdrivaren George Nada (hjälpligt spelad av wrestlaren Roddy Piper) som kommer över ett par solglasögon som visar sanningen. Och sanningen är att världen har tagits över av skelettliknande utomjordingar som hjärntvättar oss med reklambudskap och kommersiell propaganda. Det enda sättet att lösa situationen är att gå på en samvetslös mördarturné. Det är också från ”They live” som Duke snodde sin episka replik ”It’s time to kick ass and chew bubble gum. And I’m all out of gum” som idag är mer förknippad med 3D Realms spel än Carpenters film. På samma sätt som They Live är ett barn av sin tid är Duke Nukem ett av sin. Att Duke beter sig som ett svin är inte så mycket ett ställningstagande som det är ett attitydproblem. Och när jag spelar ”Duke nukem forever” inser jag att det utsträckta långfingret mot allt och alla inte bara har gått förlorat – det kanske aldrig fanns där till att börja med.Taggar: Duke Nukem Forever