Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Det här är varken en recension eller ett köptips, vilket innebär att jag inte kommer att dra mig för att spojla någonting. En analys handlar just om att bena i det som presenteras i verket för att försöka bilda sig en form av förståelse för det. Fundera på vad skaparen menar. Eller kanske snarare tvärtom: vad verket i fråga betyder för en själv. Om du väljer att börja med spelet eller min analys är dock helt och hållet upp till dig. Kom bara inte och säg att jag aldrig förvarnade.



Titelskärmen till They Breathe ser ut såhär. Den säger inte särskilt mycket, rentav ingenting förrän jag faktiskt försöker att göra någonting. Då hoppar grodan ner från stocken, dyker ner i vattnet och sjunker sakta nedåt. Jag kontrollerar grodan men kan för den sakens skull inte simma i förväg från kameran. Måste bida min tid. Samla luftbubblor på vägen så att jag inte drunknar. Jag simmar förbi några grodkompisar som inte verkar ha insett samma sak. De andas inte längre. Flyter uppåt istället för att sjunka.

Det uppdagas långsamt att jorden är översvämmad. De plantor som vajar nere i djupet är inte några vattenväxter. Det är träd. Höga tallar. Dessutom möts jag av några märkliga fiender. Djur som förvisso hör hemma i skogen men som egentligen borde befinna sig ovanför ytan. Simmande älgar. De jagar efter mig en stund tills de inte orkar längre och försvinner från skärmen. Allt står uppenbarligen inte rätt till där nere. Det enda jag kan göra för att få svar är att fortsätta.

Fiendefloran blir allt märkligare. Några av älgarna består bara av en kropp med fyra ben och ger inte med sig förrän jag kommer på hur jag ska besegra dem: genom att leda in dem i luftbubblor under tiden som de jagar mig. Med för mycket syre i kroppen exploderar de. De behövde det uppenbarligen inte från början. Andra älgar är gröna och förgiftar flera av de luftbubblor som stiger upp mot mig. Dessa kan både ha huvuden och inte. Somliga älgkroppar, oavsett färg, turas dessutom om med att bära ett huvud. Turas om med att inte behöva hålla andan.

När jag väl når ner till vad som verkar vara botten, den före detta marknivån, är det egentligen bara att fortsätta ner genom en pöl på marken och vidare under både förna och humus. Mer vatten. Allra längst ner i djup nummer två väntar en stor, hudfärgad blåsa på mig. Spelets första och sista boss. Med flera älghuvuden på sin märkliga kropp. Om jag ännu inte hade upptäckt twisten så hade jag förmodligen gjort det nu. Och då kan man inte längre ose det.



Älgarna existerar nämligen inte. Det som tidigare har gett sken av att vara ett älghuvud visar sig egentligen vara en groda. En groda fäst upp-och-ner på en manet. Som dittills har klarat sig utan syre men som drunknar så snart den har fått på sig ett "huvud". Med alla dessa fakta på bordet lämnas jag efter slutbossen ensam med frågan om vad allt det här egentligen betyder. Grodan flyter än en gång upp till ytan, där den vistas tillsammans med sina kusiner. Jag får känslan av att spelets hela procedur fortsätter att ha sin gilla gång även när jag inte har ett finger med i leken.

Maneterna klarar sig alltså, precis som i verkliga livet, alldeles utmärkt utan ett huvud. I det här spelet drabbas de däremot av ett ohejdbart ha-begär så snart de får syn på en lämplig kandidat till en sådan kroppsdel. Med grodans hjälp (tillsammans med en stor dos god vilja) kan de alltså förvandlas till älg. De får leva med huvud för blott ett ögonblick, för att bara minuter senare drunkna. Vad är det som driver dem till detta beteende? Och varför fortsätter de kompletta älgarna att attackera mig?

En teori är att maneterna inte vet vad det är de ger sig in på när de jagar mig. Det är först när huvudet sitter på plats som de till fullo inser vilka komplikationer det medför. Därav "älgarnas" vilja att attackera mig: de gör allt för att oskadliggöra det potentiella hotet för deras artfränder. Så att de ska slippa gå samma öde till mötes. De vet inte hur bekvämt de redan har det. Samtidigt kan de mycket väl känna till vilka risker det innebär att jaga fatt i ett huvud. Kanske tycker de att fördelarna väger upp för de komplikationer det medför.

Oavsett vilket kan huvudet i det här sammanhanget uppfattas som en form av parasit. Ett bihang som konstant kräver en massa extra av den manetkropp som dessförinnan klarade sig fint ändå. Utan både tankeförmåga och luftvägar. När den helt enkelt bara fick vara. Utan att behöva bekymra sig för att andas syre eftersom den ändå inte hade någonstans att göra av det. Ska man dra det till sin spets kan det sägas belysa frågeställningen om huruvida det är värt de där extra ansträngningarna man behöver göra för att koppla på sitt huvud istället för att bara driva omkring. Maneternas svar på den frågan är i They Breathe enhälligt. De tycker det är värt varenda liten sekund. Även om det leder till att de drunknar på kuppen.Taggar: They breathe, analys