Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Samma gamla nya Mario. Igen.

"Varför ändra på ett vinnande koncept?" undrar somliga. Ja, precis som med just den meningen och andra klyschor med den finns det trots allt en god anledning till att spelidén har återanvänts så pass många gånger som den faktiskt har gjort. Det kommer alltid att finnas de som tycker att vissa klichéer är lika kärnfulla varje gång de upprepas, liksom det alltid kommer att finnas de som himlar med ögonen åt desamma. Dock finns det en sak som båda dessa läger borde kunna enas om: att kalla spelet för "New" är ungefär lika motsägelsefullt som att uttala orden "Ingen kan göra allt men alla kan göra något" som vore det en för mänskligheten helt ny insikt.

Med det sagt ska vi inte frånta spelet de innovationer som trots allt står att finna. Det räcker med en titt på det gula, pengafyllda omslaget (och det faktum att de som förhandsbokade spelet fick ett litet fodral i form av ett guldmynt till kassetten) för att förstå att det den här gången handlar om att samla alla slantar i sin väg. Ett välkommet påfund i min mening (speciellt då det ger upphov till en löjligt tillfredsställande power-up i form av en guldblomma som gör att Marios eldbollar kan spränga block och generera pengar för varje fiende de träffar), men när det kommer till kritan är det dessvärre så att marknadsföringen har lyckats blåsa upp spelidén till något mer än vad den egentligen är. När man väl startar upp sitt spel är det inte mer dramatiskt än att en liten ruta dyker upp som säger att i det här spelet är målet att samla en miljon mynt. Prinsessan kidnappas på vanligt manér och Mario och Luigi sätter efter förövarna. Ingen logisk koppling att finna. Inte ens något så simpelt som att kidnapparna utkräver en lösensumma. Istället för att utgöra spelets huvudsakliga syfte (som allt runtomkring själva spelet ger sken av) blir guldsamlandet därmed inte mycket mer än en bisyssla. En i grund och botten tillfredsställande sådan, men likväl bara en parantes under räddningsuppdragets vanliga förlopp.

Och det kan vi ju vid det här laget.

Med andra ord: upprepning. Jag säger det igen, eftersom det egentligen är vad hela New-konceptet har kommit att handla om. Det återanvänder sin traditionella formula och varma estetik i lika hög grad som det anspelar på spelarens nostalgiska minnen av 2D-plattformarnas storhetstid. Hyser man en längtan efter mer av detta är det med andra ord precis här man bör leta, samtidigt som en initial skeptiker till ännu en del i serien inte kommer att omvändas av det som New Super Mario Bros. 2 har att erbjuda.

För oavsett hur mysig stämningen ter sig och oavsett hur briljanta plattformsmomenten så gott som alltid är kommer det, liksom i fallet med ovan nämnda klichéer, alltid att finnas de som tycker att allt detta har upprepats både en och två gånger för mycket. Och i viss mån kan jag faktiskt instämma. Världarna, var och en med ett eget tema som gräs, öken, snö, vatten eller dylikt känns alltför väl igen, likaså bossarna som huserar i varje världs slott (ja, det är Koopalings den här gången också) och musiken som tonsätter allt man gör. Vad jag kan dra mig till minnes har jag inte fått lyssna till en enda ny melodi under genomspelningen av denna uppföljare. Jag är dock inte helt säker, vilket för oss in på ännu ett problem som New-serien har medfört: allt känns så pass familjärt och passande att det rentav är svårt att skilja det nya från det gamla. Spindelnäten har jag klättrat i förr, men brukar de verkligen försvinna om jag inte hoppar vidare direkt? Och fanns det en snövärld i det första spelet i serien eller bara i Wii-versionen och nu i det här? Även om det bara krävs lite efterforskning för att ta reda på hur det egentligen ligger till är det i spelande stund svårt att inte känna sig besviken över att även de purfärska inslagen känns bekanta redan från första stund. Det tog mig exempelvis en bra stund att inse att tvättbjörnsdräkten var ny för New-spelen och att man dessutom kunde ta sats och flyga uppåt med den (till skillnad från i Super Mario 3D Land). Känslan av bekantskap är med andra ord konstant överhängande, men för mig är det mestadels trots allt en kär sådan. Min förhoppning är dock att Nintendo nu gör slag av sin nya DLC-giv så att vi istället får se mer (och kanske rentav mer experimentellt) innehåll i form av nedladdningsbara banpaket istället för fullskaliga spel framöver när nu både 3DS och, förhoppningsvis, Wii U får var sitt stadigt grundspel att stå på. Om New-spelen ska göra skäl för sitt namn igen är det den vägen Nintendo behöver gå. Grundkonceptet är trots allt på tok för bra för att överge fullständigt. Så till er som om möjligt ännu inte har tagit er an något spel i New-serien ber jag att få framföra ännu en klyscha: jag avundas att ni får uppleva det här för första gången.

Taggar: New Super Mario Bros 2, Nintendo 3DS, recension, icke-numeriskt betygssystem