Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Det här inlägget bottnar i besvikelsen och löjeväckelsen över Wii U:s releasetitel Nintendoland. Att spelet tilläts uppta så pass mycket utrymme från Nintendos E3-konferens var givetvis anmärkningsvärt, men samtidigt har jag förståelse för vad de hoppades på att få fram: det här är en samling spel som är värda att ge en rättvis chans, inte bara förkastas som ett nytt irrelevant Wii Sports bara för att det råkar innehålla Miis.

Folk är ju i regel ganska snabba med att välja att se det de vill se.

Och visst kan man välja att se Nintendoland som en tragikomisk liten nesa, "Jag ville ha ett nytt F-Zero och allt jag fick var Captain Falcon's Twister Race", men då gör man sig själv till onödigt mycket av en martyr. Att varumärket i fråga har inkluderats i en samling som denna bör snarare ses som en godartad hint. Franchisen lever, den är något som Nintendo vill försäkra sig om att gamla fans minns och att nya känner till. Ur ett krasst perspektiv: för att fler ska lockas att köpa nya delar i de serier som karaktärerna är hämtade ifrån. Nu säger jag inte att varje litet spel i Nintendoland är garanterat ett eget fristående sådant, utan snarare att det inte är någon slump att snarligen kommande spel som Pikmin, Animal Crossing och Luigi's Mansion finns representerade däri, och att det mycket väl kan ligga i företagets intresse att så många som möjligt känner till F-Zero innan de satsar på att lansera ett nytt spel i den huvudserien (liksom det kan vara lönsamt att uppmärksamma Octopus för att öka försäljningen av Game & Watch-titlar på eShop).

Jag väljer därför att inte dra förlöjligande-kortet när det kommer till Nintendoland. Dels för att jag tycker mig kunna se längre än "Var det här allt jag fick?", dels för att det trots allt ser ut att utgöra en högst potent samling spel. Jag har länge förespråkat förenkling inom spelbranschen, att utvecklare ska titta i backspegeln och minnas med hur små medel man kan åstadkomma kvalitativ underhållning. Svaret har kommit i form av små indie-skapelser som Terry Cavanaghs Hexagon, smartphone- och tabletspel som det mesta av Simogos och Orange Pixels alster samt Nintendos egna påhitt Pyoro och Mario vs Donkey Kong-spelen. Allt påminnande om hur roligt man kan ha det med så enkla premisser som i Balloon Fight, Donkey Kong och Octopus. I Nintendoland får vi inte mindre än tolv titlar som förmedlar detsamma.

Så, fans av bortglömda Nintendoserier: försmäkta inte (och de som bara är ute efter att förlöjliga: tygla hästarna lite till). Nintendoland är ingen tragisk illustration av vad det har blivit av företagets maskotar i modern tid. Det är snarare ett tecken på att sagda varumärken fortfarande finns i Nintendos medvetande (och att de vill att desamma ska finnas i vårt). Det är också en potentiellt riktigt rolig samling spel om man bara tillåter sig själv att se bortom Mii-"skiten", precis som i fallet med Pilotwings Resort.

Fundera på det. Och titta på denna trailer en gång till. Vem vet, kanske ser ni också det som jag ser nu?

Taggar: wii u, Nintendoland, Pikmin Adventure, Metroid Blast, Luigi's Ghost Mansion, Animal Crossing Sweet Day, Octopus Dance, Captain Falcon's Twister Race, Ballon Trip Breeze, Mii, Wii Sports