Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Thomas was alone handlar om artificiell intelligens som får eget liv. Tänker egna tankar och utför egna handlingar. Inuti ett misslyckat datorprogram som gör allt för att stoppa AI-klossarnas framfart är det din uppgift att hjälpa dem ut. Thomas är nämligen inte helt ensam (det råkar bara vara hans allra första tanke i livet). Tids nog stiftar han bekantskap med andra klossar med helt andra egenskaper och, faktiskt, personligheter.

Och det är i dessa personligheter spelets främsta styrka ligger. I berättarröstens förtäljande om klossarnas tankar och relation till varandra. Thomas, som inte gillar att vara ensam, blir till exempel väldigt glad av att umgås med de andra fyrkantiga individerna. Han är också ganska duktig på att hoppa, till skillnad från den lille bittre kvadraten Chris som varken är särskilt spänstig eller förtjust i Thomas sällskap. John, den längsta rektangeln av alla, axlar rollen som den stora och snälla (och därtill ganska självgoda) beskyddaren som mest gillar att synas tillsammans med de andra figurerna eftersom det gynnar hans image. Och Claire, den stora blåa kvadraten som ...

Ja, under loppet av de tio kapitlen finns det kort sagt ingen hejd på hur väl uttänkta de olika klossarnas personligheter är och hur trovärdigt deras relationer till varandra utvecklas. Allt berättat med en humor och charm som bör tillskrivas röstskådespelaren och komikern Danny Wallace i lika stor utsträckning som spelets manusförfattare. Tillsammans med den föredömligt sparsamma designen och den ljuvligt minimalistiska musiken av David Housden blir resultatet en sällsynt välkomponerad upplevelse.

Vad som däremot inte är fullt lika väl avvägt är spelets svårighetsgrad, som trots den intressanta och underhållande pusseldesignen (som bygger på att spelaren drar nytta av klossarnas olika egenskaper för att ta allihop till deras individuellt avpassade portaler) inte bjuder på någon verklig utmaning för en van spelare. Äventyret är över efter en helkvälls spelande och lämnar en med en känsla av saknad snarare än triumf. Vilket inte nödvändigtvis är en dålig sak, när allt kommer omkring. För olikt många andra av dagens spel vet det helt enkelt när det är dags att sluta, det vill säga i ett skede då spelaren fortfarande hoppas på att det inte ska göra det riktigt än.

Thomas Was Alone är helt enkelt spelvärldens främsta exempel på hur mycket som kan åstadkommas med små medel – i termer av estetik såväl som utvecklingskostnader.



(Om du fortfarande inte är övertygad om det är värt att offra en fikakostnad för detta hittar du en demo av spelet här)Taggar: Thomas was alone, Mike Bithell, David Housden, Danny Wallace