Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Linus Lekander

Registrerad: 22 nov 2009 10:57 Senaste besök: I går 23:27 Online: Nej

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Om att skriva

Linus Lekander15 jan 2015 21:38807 visningarKommentera: 10 !

Jag ser mig själv som författare. Kanske framstår det som en aning poserande, kanske rentav påträngande, med tanke på att jag under mer än tio års tid ännu inte har publicerat någonting. Självutnämnanden är svåra för andra att hantera. Men i mitt eget huvud är det mest av allt ett faktum. Jag ägnar alldeles för mycket vaken tid åt att skriva på sådant som inte går att kategorisera som så mycket annat än ”skönlitteratur”. Vad är man för något då, annars?

Under hösten har jag mest av allt väntat. Det tar mer energi än vad man kan tro. Perioden då du sätter din tilltro till att ”svarar vanligen inom tre månader” kan infalla vilken dag som helst. Refuseringsbreven och -mejlen som du nästan kan se redan genom kuvertet och i ämnesraden att de innehåller ordet ”tyvärr”.

Det är inte utan en viss uppgivenhet som man förpassar sin skapelse till byrålådan igen, utskriven eller som en säkerhetskopia på en extern hårddisk, utan att veta när eller om den någonsin kommer att letas fram på nytt.

Just nu skriver jag på min andra roman. En väg tillbaka upp till något nytt. Under långa perioder tänker jag bara, innan jag börjar att söka efter orden. Jag kan ha hittat fram till det rätta språket nu. Jag har en känsla av att den här blir mindre statisk. Det är trots allt inte syftet med den, som det var då. Min förra fick läsaren att känna sig instängd, enligt ett av förlagen som faktiskt kommenterade den.

Med tanke på vad den var tänkt att skildra, neuroser och destruktiva beteendemönster, har jag valt att se det som en bra sak.

Parallellt med den nya romanen skriver jag också på min tredje novellsamling. En som jag för stunden kallar för ”Skål”. Min andra är det ännu ingen som har läst, men den kommer antagligen att gå iväg till olika förlag under våren.

Novellerna utgör vanligen bara små ögonblick i människors liv. En inzoomning, om man så vill. Fragment, eller ”Korn”, som jag kallade min första samling. Inte helt sällan stryker de omkring i de oförklarliga delarna av det högst ordinära. I enstaka detaljer med oproportionerligt stor betydelse. Detaljer som att se runt ett hörn av verkligheten och upptäcka något annat där bakom, alldeles intill men undangömt för de allra flesta.

I detta är det antagligen oundvikligt att jag har påverkats av författare som jag själv uppskattar. Namn som Torgny Lindgren, Jonas Karlsson, Franz Kafka, Nikolaj Gogol, Haruki Murakami, Kim Thúy med flera kommer upp i mitt huvud. Åtminstone när det kommer till tematik och språk. Jag vet att de är alldeles för framstående för att jämföra mig med på annat vis.

Mitt nuvarande romanprojekt, ”Tid till annat”, som jag kallar det, är desto mer inspirerat av fantastiska Merethe Lindström, och då främst av hennes förmåga att sätta ord på de mest ordlösa tillfällen. På stunder då människor i själva verket bara är. När orden mest blir till inkräktare på ett tillstånd där inget är i behov av att formuleras. Tillstånd som bara håller för det minsta möjliga.

Jag möter ofta liknande utmaningar när jag ska skriva om ett spel.

Vilket leder oss in på mitt andra skrivande liv.

Under julledigheterna har jag lekt med tanken på att nyttja bloggen mer som en dagbok, en mer uppdaterad logg över de spelintryck jag får. Det kräver både tid och energi att eftersträva de där kravfyllda och finslipade texterna som som mest kan liknas vid färdiga produkter, snarare än som personliga betraktelser.

För vad är egentligen en blogg? Har begreppet vattnats ur av att alltfler bloggar tar över drag från tryckta texter, från faktiska krönikor, artiklar och recensioner? Kanske är en vettig beskrivning av dagens (spel)bloggar att de utgör den otryckta andelen av en hel uppsjö av publicerbara texter. Är det så mycket som skiljer de digitala och de analoga åt, utöver att de sistnämnda av någon anledning fortfarande räknas lite mer?

En speltext i tryck är en av de antagna romanerna.

Jag kallar mig ändå spelkritiker.

Mitt senaste inlägg om Nintendos förringande av sin egen kompetens i 3D-orientering var ett första försök av mig att skriva något mer omedelbart, om en detalj som jag noterat och ville formulera för er. Det var inte helt lätt. Jag gick fortfarande igenom inlägget alldeles för många gånger innan jag postade det och grämde mig över att inte själv ha spelat igenom hela spelet och tänkt igenom det ordentligt innan jag faktiskt kommenterade det.

Kanske är det universitetets fel.

Eller så är det bara en form som helt enkelt inte passar mig.

Samma ansats ledde nämligen också till att jag på väg till jobbet i morse publicerade ett inlägg där jag i förbifarten misstog Kaz Hirais parodikonto på Twitter för hans verkliga. Ett inlägg som jag raderade igen så snart jag hade uppmärksammats på det. Jag tyckte att det var onödigt att det stod kvar. En iakttagelse på så lösa grunder har ingen plats på startsidan. Däremot vill jag inte hymla med att jag faktiskt gjorde det misstaget, inte minst för att det belyser varför den här bloggen antagligen aldrig kommer att vara så frekvent uppdaterad som jag i vissa stunder hade önskat att den vore.

Kanske vore det en annan sak om detta var vad jag ägnade mig åt till vardags, så att tiden fanns till att även tänka över de mer ögonblickliga intrycken i större detalj, men så har det trots allt inte fallit sig. Jag jobbar som lärare på dagtid. Skriver gör jag i regel bara på kvällen och natten.

Även om det här ytterst kortvariga och för er knappt märkbara bloggexperimentet alltså redan är över ville jag bjuda er på en inblick i mitt skrivande och vad mina planer för den här bloggen är under 2015.

Den kommer kort sagt att fortsätta simulera ”riktiga” speltexter det här året också.

Hoppas att det är något som ni också kan uppskatta.Taggar: Att skriva, bloggar, Nåt, Korn, Skål, Tid till annat

« Till bloggen

Kommentarer

Emma Kujansuu15 jan 2015q

"Skriver gör jag i regel bara på kvällen och natten."

De bästa idéerna får en under sömnen, sa någon.

Och jag är ju inte helt vaken vid 02.34 när jag sitter och skriver, tänker jag.

Gottfrid Jansson15 jan 2015q

Texter om att skriva är nog det jag uppskattar mest att läsa. Och det här var ett föredömligt exempel! Mycket välformulerat och det kändes personligt, på ett sätt som får mig (ännu mer än innan) att önska dig all lycka som författare.

Jag har personligen aldrig skrivit något längre skönlitterärt. Alla försök har jag givit upp bara någon vecka efter att det påbörjats. Så det är nog inte min grej.

Min skrivprocess går i princip bara ut på att jag sitter förstelnad framför ett tomt dokument i tre-fyra timmar (ibland mer) utan att få ner ett tecken.

Sedan grips jag av panik. Jag blir arg på mig själv. Och försöker igen nästa dag. Då går det oftast bättre eftersom jag vet vad jag faktiskt vill skriva.

Sedan är jag missnöjd med texten under några timmar/dagar ytterligare. Jag försöker fixa till alla brister jag ser. Och det slutar med att jag inte ser något annat än brister.

Då publicerar jag det ändå (eftersom jag inte orkar mer) och hoppas på att det åtminstone är drägligt.

Varför jag ändå fortsätter skriva vet jag inte. Men det är väl för att till slut, någon gång, kunna känna mig riktigt nöjd med en text.

Konstigt det där.

Men, men.

Väldigt bra text och jag ser fram emot att följa bloggen och förhoppningsvis kunna läsa någon av romanerna eller novellsamlingarna någon gång [happy]

Linus Lekander15 jan 2015q

Emma Kujansuu:

De bästa idéerna får en under sömnen, sa någon.


Eller kort sagt alla tillfällen då man varken kan eller borde skriva.

Ordväxlade med Michael Gill om det här på Twitter en gång. Jag vill minnas att han sa att hans insikter och formuleringar oftast kommer till honom i duschen. Mina kommer vanligen när jag väl har lagt mig för att sova och jag vet att jag kommer att ha glömt det igen till morgonen därpå.

Så jag går upp.

Linus Lekander15 jan 2015q

Gottfrid Jansson:

Sedan grips jag av panik. Jag blir arg på mig själv. Och försöker igen nästa dag. Då går det oftast bättre eftersom jag vet vad jag faktiskt vill skriva.


Jag är inte säker på när det hände, men jag tror att det var nödvändigt för mig att just börja fokusera mer på vad jag ville skriva, på tjusningen med de litterära tankelekarna, än på att resultatet skulle bli så jäkla bra. Det var först då som jag kunde börja skriva på samma saker över längre tidsrymder.

Mina texter från tonåren var och är en ren pina av alldeles för invecklade och noggrant övervägda meningar. Ett språk alldeles nedtyngt av tanken på att varenda formulering skulle vara så snitsig och fyndig som möjligt.

Det här är inget som jag ser drag av i dina texter, alls, men jag kan relatera till den ständigt närvarande, utomstående betraktaren när man skriver.

Hoppas att du någon gång slipper ha denna hukandes över dig. För om du oftast är missnöjd med det du skriver idag kan jag inte vänta på att få läsa sådant som du själv börjar bli nöjd med.

Tack för de fina orden.

Oregondanne15 jan 2015q

Bra skrivet och det - logiskt nog - känns som att du har alla verktyg som behövs för att bli publicerad. Egentligen handlar det mest om timing och lite flyt, samt kanske att hitta sin plats. Har själv skrivit noveller sedan jag var 10 (men efter tonåren i ganska slött tempo, tyvärr), och senare filmmanus och researtiklar (den amerikanska skolans, alltså litterära förstapersonsspeglade snarare än tråkigt pragmatiska). Utbildade mig till journalist och dokumentärfilmare i USA men tillbaka i Sverige var det ingen som ville ha med mig att göra (eller ingen som förstod sig på mig, som jag försökte intala mig själv). Så har det i stor grad fortsatt, tillbaka efter diverse utflykter till Japan och Sydkorea.

Men på engelska går det bättre, kanske för att jag själv skolats i den sortens journalistik och litteratur. Eller kanske just för att jag hittat min plats - att skriva om mitt älskade (och hatade) Östasien. Fick nyligen ett längre reportage om en resa i författaren Yasunari Kawabatas fotspår publicerad i The Japan Times och håller för närvarande på med ett annat om Murakami. Skriver regelbundna spalter i Tokyo Notice Board samt fick två noveller med Asien-tema (magisk realism i Seoul och ett Kawabata-influerat kärleksdrama på japanska landsbygden) publicerade i Eastlit Magazine. Ingenting att skryta om, såklart, men efter alla refuseringar i Sverige känns det i alla fall skönt att någon vill läsa det man skriver.

Och jag hoppas innerligt att någon så småningom inser det även om dina verk. För du - tillsammans med Emma och Gottfrid (ett sammanträffande att just de två kommenterat överst här?!) - är med Oskar borträknad dagens Loadingredaktions klart mest lysande stjärnor. Kanske till och med anledningen att jag fortfarande hänger här efter att Kilman och andra slutat. Så fortsätt skriv, fortsätt skicka in och fortsätt att tro på vad du gör. Eller som Murakami skulle sagt:

You gotta dance. As long as the music plays…Dance, it’s the only way.

Johan Lorentzon15 jan 2015q

Väldigt intressant läsning. Jag har alltid fått i tutat av lärare och vänner att jag haft ordens förmåga. Jag gillade att skriva och det var nog det jag hade lättast för under skolan. Där vissa hade ångest över sina uppsatser så kunde jag finna nöje.

Idag ser jag dock helt annorlunda på skrivandet. Jag gjorde också ett långt uppehåll innan jag började skriva recensioner och saker här på loading. Känner att jag lagt av mig en del men även att jag har mycket att jobba på vad gällande skrivandet, speciellt när jag läser texter från dig Linus. Men jag jobbar på och skriva är som med all träning, du måste träna och träna. Vilket jag insett.

Försöker också hitta min egen stil och min prägel. Sen ständiga grejen att man aldrig är nöjd med något.

Det är tur att det finns personer här som kan korrläsa men också ge tips. Ibland känns det inte som jag gjort något bra i en text men samtidigt lär jag mig utifrån feedbacken jag får. Det jag är säker på är i alla fall att jag utvecklats tackvare din feedback Linus, men även alla andra som tittar på mina texter.

Gottfrid Jansson15 jan 2015q

Linus Lekander:

Mina texter från tonåren var och är en ren pina av alldeles för invecklade och noggrant övervägda meningar. Ett språk alldeles nedtyngt av tanken på att varenda formulering skulle vara så snitsig och fyndig som möjligt.


Ja, det kan nog vara en fas man måste gå genom.

Ungefär som fasen då man tycker att man är bäst i världen och att det är tragiskt att ingen förstår ens briljans. Som jag lyckligtvis lämnade bakom mig efter att ha blivit totalt sågad av en lärare i slutet av nian.

Jag ska ta åt mig av ditt tips, om att fokusera på just de litterära tankelekarna. Det kan nog hjälpa :)

Anders Eklöf16 jan 2015q

Gottfrid Jansson:

Sedan grips jag av panik. Jag blir arg på mig själv. Och försöker igen nästa dag.


Ungefär sådär fungerar det för mig ganska ofta. När jag skrev ett personporträtt på serietecknaren SImon Gärdenfors efter att ha intervjuat honom på bokmässan så satt jag med den där texten i två veckor utan att jag egentligen kom någonstans. Slutresultatet är jag nöjd med, men jäklar vilken ångest jag hade de där veckorna då inget kom ur mig.

Martin Barreby16 jan 2015q

Förstår precis din känsla Linus. Är samma sak att försöka nå ut med sin musik och som Oregondanne säger så handlar så mycket om tajming, och störtsta chansen att lyckas är att bara skjuta ut allt man har och inte tveka.

Jag är otroligt dålig på att läsa böcker, men släpper du något så tar jag mig gärna tiden att läsa. :)

Linus Lekander17 jan 2015q

Oregondanne:

You gotta dance. As long as the music plays…Dance, it’s the only way.


<3

Riktigt kul att få en inblick även i ditt skrivande.

Tack för all uppmuntran, ni alla.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.