Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Linus Lekander

Registrerad: 22 nov 2009 10:57 Senaste besök: I går 22:19 Online: Nej

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Fler intryck av Life is Strange

Linus Lekander 4 apr 2015 16:151196 visningarKommentera: 0 !



Den andra episoden av detta tonårsdrama finns ute sedan en tid och även jag har spelat vidare. Mitt möte med den första delen lämnade mig med ett aningen svalt intryck, men den hade ändå något speciellt som fick mig att se fram emot fortsättningen. Framförallt har jag uppskattat Life is Strange när det är som mest finstämt, när det vågar lämna värderingarna åt spelaren istället för att skylta med allt vad man borde tycka och känna inför intrigens olika scenarion och karaktärer. Dessvärre kan det inte alltid avhålla sig från att göra just det. Skylta alltså.

Manuset i andra delen är fortsatt ansträngt och klichétyngt, med påklistrade slanguttryck och en tvångsmässig kategorisering av de egna karaktärerna. Chloe, som råkar vara aningen missanpassad och klär sig i svart, benämns tröttsamt ofta som "punk", "punkrock" och till och med "steampunk", och när den populära mobbargestalten Victoria påpekar hur mycket hon avskyr att Maxine stämplar sig själv som nördig och "quirky" är det uppriktigt sagt svårt att klandra henne för det. Det finns en överhängande känsla av att skaparna har lämnat kvar sina interna riktlinjer för utformningen av karaktärerna inne i själva spelet. Som att spelarna ska få ta del av deras idépitchar, deras "Såhär ska de vara!", istället för bara slutresultatet.

Ett "behind the scenes" som jag aldrig har valt till, ett kommentatorsspår som jag aldrig har bett om att lägga över upplevelsen.

Det är tråkigt att behöva vara så hård på den punkten. Jag vill gärna gilla Life is Strange mer än vad jag gör. Jämfört med så mycket annat i spelvärlden har det en mänsklig och stillsam grundtanke i botten, en som uppehåller sig ovanligt mycket vid vänskapen unga kvinnor emellan.

Just därför är det synd att delar av den grundpremissen blir medelmåttiga som bäst.

Något som däremot fortsätter att utmärka sig är musiken, som är rakt igenom fin och väl utvald för den känslosamma ton som spelet stundtals lyckas hålla. När den än en gång rullar över de avslutande scenerna, de som visar var karaktärerna befinner sig efter katastrofen som inträffat, är det svårt att inte känna något.

Det är också så att vissa av karaktärerna visar sig vara något mer komplexa i den här episoden, och att spelmekaniken faktiskt visar sig ha en större tyngd än vad jag tidigare trott. Att valen jag gör kan innebära skillnaden mellan liv och död. Att jag inte alltid kan vara så säker på att kunna gå tillbaka och ändra på händelseförloppet.

Att det felaktiga beslutet ibland kan ha fattats så långt mycket tidigare.

Det gör ingenting att den annalkande naturkatastrofen håller sig i bakgrunden den här gången och egentligen bara gör sig påmind som en oförutspådd solförmörkelse under de avslutande minuterna. Det är en lösning som personligen faller mig helt i smaken och som utgör ännu ett exempel på när spelet faktiskt lyckas med att vara precis lagom finstämt.

Bara jag slipper leta efter fler tomflaskor i nästa episod är jag nöjd.Taggar: Life is Strange, Dontnod

« Till bloggen

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.