Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Linus Lekander

Registrerad: 22 nov 2009 10:57 Senaste besök: I dag 06:38 Online: Nej

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Ordspel — Om övergrepp

Linus Lekander 9 maj 2015 16:581563 visningarKommentera: 1 !



Jag (och andra innan mig) har tidigare påpekat att ordspelen har medfört en breddning av de teman som spelmediet behandlar. Ingenstans blir detta så påtagligt som i spelen som behandlar något så närgånget och drabbande som övergrepp.

När Nina Freeman publicerade sitt förra spel, How Do You Do It, handlade detta om ett barns nyfikenhet på sex. Det låter spelaren ikläda sig rollen av en flicka som, medan hon är ensam hemma, reflekterar över just den här frågan då hon leker med sina avklädda dockor. I sin senaste titel, Freshman Year, återvänder Freeman på sätt och vis till temat genom att istället skildra ett övergrepp. Flickan i huvudrollen är äldre nu och nyfikenheten har förbytts i tragedi.

Det hela utspelar sig under bara några minuter. När Nina befinner sig framför datorn under detta sitt första högskoleår behöver spelaren välja vilket svar hon ska lämna på inbjudan till en utekväll. Gemensamt för samtliga svarsalternativ i pratbubblorna är att inget av dem leder till att hon stannar hemma den kvällen. Det som ska hända är förutbestämt redan innan spelet startar.

Utanför puben, där hon sedermera väntar in sin vän, börjar dörrvakten att göra sina första närmanden. Han är trevlig mot henne, men själva situationen då hon befinner sig ensam på gatan med den okända mannen har ändå något olycksbådande över sig.

Kanske är det manipulationen av spelarens påstådda val dessförinnan som gör sig påmind, känslan av att man är på väg att ledas in i något som man inte kommer att kunna påverka. Kanske är det istället vetskapen om de verkliga motsvarigheterna till detta som inträffar dagligen i liknande scenarion. Kanske är det både och.

Den onda föraningen visar sig snart vara befogad. När vakten märker att konversationen inte leder dit han hade hoppats agerar han istället genom att tvinga sig på henne med kyssar och tafsande. Mitt under detta hörs den sent anlända vännen uttala Ninas namn, som om hon bara skulle ha avbrutit de båda, innan hon tar med henne in.

Väl där inne berättar Nina vad som egentligen hände och vännen, Jenna, förklarar att vakten har gjort samma sak förut med en annan som de känner. Fast den gången slutade det med att de faktiskt hade sex på toaletten.

”What the hell though. He’s so creepy”, avslutar Jenna helt lätt dialogen innan hon försvinner in i folkhopen.

Repliken får fungera som spelets slutsats, en indikation på att incidenten både börjar och tar slut den här kvällen, åtminstone vad omvärlden anbelangar. Även om det skrivs några rader till därefter är det just detta konstaterande som dröjer sig kvar och får en särskilt deprimerande tyngd. Det överslätande efterspelet, normaliseringen av det inträffade.

Att vakten bara är en obehaglig typ.

Till skillnad från Freshman Year är Hannes Flors The Day the Laughter Stopped inte självbiografiskt, utan istället baserat på en väns erfarenheter. Det bygger på i stort sett samma princip som Freshman Year, men är helt och hållet textbaserat.

Spelet följer även det en ung kvinna i skolmiljö och låter spelaren avgöra hur hon borde agera i förhållande till en man. Mannen är i det här fallet någon hon är intresserad av och någon som en relation oundvikligen kommer att inledas med. Spelarens möjliga försök att avvärja detta blir som mest ett uttryck för en motstridig inre röst. Detsamma gäller om man ställer sig positiv till alla situationer hon möter; det finns ett tvivel som aldrig dör ut.

The Day the Laughter Stopped spänner över en längre tidsrymd än vad titeln antyder. Närmare bestämt över tiden fram till det till synes oundvikliga ögonblicket då något mellan två människor är i behov av att definieras, inte längre bara vara som det är. Så snart som detta har uppmärksammats börjar det gå upp för de båda att deras förväntningar går isär, att han vill vara mer än vän med henne. Hans sätt att visa detta är med kyssar som hon inte förmår mota bort, men som smakar salt och obehagligt.

Till sist, den där dagen, går han längre än så.

Där Freshman Year betonar avsaknaden av kontroll över det händelseförlopp som leder fram till det inträffade, tvingar The Day the Laughter Stopped kvar spelaren i maktlösheten även när övergreppet i fråga äger rum.

Där alternativet ”stop him” inte fungerar.

Där detsamma gäller för ”push him away”, ”fight him off” — och senare för ”tell them what happened” vid middagsbordet.

Vad de här båda spelen gör är alltså att ta ifrån spelaren möjligheten att påverka utfallet. De skapar endast en illusion av valmöjlighet som alltid leder fram till samma punkt — ett övergrepp. Effektfullt, ja, men i första hand drabbande och upprörande om ett ämne som väldigt sällan förs på tal inom mediet. Åtminstone på något annat sätt än att legitimera förargade män som hämnas sina kärleksintressen.

Alyson Macdonald väljer med sitt Female Experience Simulator en lite annan väg för att skildra ämnet, nämligen med skarp satir som också andas av djup uppgivenhet. Den pastellrosa inramningen och öppningsrepliken ”Good morning! Isn't it a beautiful day to be a woman?” slår omedelbart an upplevelsens cyniska ton innan spelaren ställs inför två avgörande beslut: vad kvinnan ska ta på sig och vart hon ska bege sig i den särskilda utstyrseln.

Kvinnan som den här gången är du.

Det är välkomna, nästan revanschartade, signaler som ordet ”simulator” sänder ut i det här sammanhanget.

”Det är jag som sitter i förarsätet nu. Jag vill att du tar del av min berättelse.”

Något som vi tidigare har sett exempel på i det uppmärksammade Coming Out Simulator av Nicky Case och som visar prov på just det som vi numera har Twine-verktyget att tacka för; steget från en vanlig människas idé till ett färdigt spel är så mycket kortare nu. ”I got the idea for this […] after reading piece about some of the ridiculous online games aimed at women. It made me want to make a game which more accurately reflected my own experiences and those of women I know” skriver Macdonald i sin blogg angående Female Experience Simulator och belyser just detta.

Precis som i mina två ovanstående exempel är övergreppen, de sexuella trakasserierna, omöjliga att undkomma i den här simulatorn. Inte bara i en specifik situation, utan oavhängigt vad spelaren tar på sig eller ägnar sig åt den där dagen. Efter tillräckligt många försök får alternativet ”try again” sällskap av ”I give up” , varpå Macdonald också riktar sin avslutande frågeställning till spelaren: ”Did you think that maybe if you changed your clothes or avoided certain places that you could avoid being harassed?”

En fråga som ställts till utsatta kvinnor alltför många gånger förut — men som kanske först nu kommer att börja uppmärksammas även i spel.Taggar: Ordspel, Twine, Freshman Year, Nina Freeman, The Day the Laughter Stopped, Hannes Flor, Female Experience Simulator, Alyson Macdonald

« Till bloggen

Kommentarer

Thomas_8710 maj 2015q

Grymt intressanta koncept. Jag hade inte hört talats om Coming Out Simulator innan, den var riktigt bra.

Det är bra att den här sortens frågor tas upp, och spel är en väldigt bra plattform,eftersom inlevelsen är så stor just där.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.