Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Linus Lekander

Registrerad: 22 nov 2009 10:57 Senaste besök: I går 15:02 Online: Nej

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Iwata, ett avsked

Linus Lekander13 jul 2015 20:211269 visningarKommentera: 1 !



Jag vet inte varför jag förknippar just Super Mario Sunshine så starkt med Satoru Iwata. Kanske är det för att hans namn figurerade i eftertexterna till spelet den där hösten 2002 när jag för första gången var medveten om hans nya roll på Nintendo, som efterträdaren till den för mig i princip okända Hiroshi Yamauchi som hade lett spelföretaget dessförinnan.

Namnbytet på den ledande positionen var spännande, ett som fick en att undra vad som skulle hända därnäst.

Och Super Mario Sunshine var ett väldigt bra spel, liksom det mesta annat ur Nintendos egen katalog vid den tiden. Trots detta sålde Nintendo Gamecube, företagets i mina ögon bästa konsol, dåligt. Det var uppenbart att Nintendo inte skulle klara sig länge till på blott och bart sina inarbetade, trygga och bekanta spelserier. Och vad gör man då, när det som man är bäst på inte visar sig vara gott nog?

För Iwata innebar det att företaget behövde spela sina kort annorlunda, att presentera något nyskapande utan att för den sakens skull göra avkall på sin grundläggande designprincip: spelglädjen först.

Följden av detta blev Wii och DS, båda två ett ordentligt avsteg från sina föregångare Gamecube och Game Boy Advance — och båda två enorma framgångar. Med å ena sidan rörelsekontrollen och å andra sidan dubbla skärmar lyckades Nintendo under Iwatas ledning att vända den negativa trenden genom att locka till sig en helt ny skara spelare. Personer som vanligtvis inte spelade sökte den lättillgängliga och (om man får tro Wii Sports och Wii Fit) åtminstone i någon mån hälsosammare rörelsekontrollen i Wii, liksom de sökte (och fann) en uppsjö av mer sofistikerade och stillsamma bärbara upplevelser som Brain Training, Nintendogs och, tack vare den undre pekskärmen, Rythm Paradise på DS.

Men både Wii och DS (även om vissa skulle hävda motsatsen) erbjöd också ett fint urval av spel för de regelbundna spelarna. Konsolernas gimmickar bäddade kanske för nya sätt att spela på, men kom i praktiken sällan i vägen för de spelserier som Nintendo har gjort sig kända för. En vickning på handleden för att utföra en av Marios, Links eller Donkey Kongs specialrörelser kunde inte frånta dem den välbeprövade grund de stod på. I fallet Metroid blev pekfunktionen rentav så naturlig för siktet i förstapersonsvyn att hela Prime-trilogin lanserades på nytt med Wii:ns kontrollschema.

Att framgången med Wii och DS kommer att räknas till Iwatas stora bedrift råder det nog inga tvivel om, och jag kan delvis förstå varför han valde att styra företaget i vad som tycktes vara en säker riktning därefter. In i de raka (men också förvirrande snarlika) uppföljarna Wii U och 3DS, som med facit i hand har varit ett nederlag i jämförelse med sina föregångare. Det fina är att man även då har kunnat lita på att Nintendo levererar. De har hittills inte visat prov på några revolutionerande användningsområden för varken skärmkontrollen eller 3D-effekten, men likväl överträffat sig själva med såväl Pikmin 3 som med New Super Luigi U, Zelda A Link Between Worlds och Mario Kart 7 och 8 — genom att helt enkelt producera riktigt bra spel av en sort som är verkligt sällsynta på alla andra format än Nintendos egna.

Och kanske är det i första hand detta som Nintendofans borde vara tacksamma gentemot Iwata för. Även om det lätt kan få företaget att uppfattas som tråkiga och även om det har hållit dem tillbaka ibland (inte minst vad gäller onlinefunktioner och att knyta till sig tredjepartsstöd) har Iwata inte gjort avkall på det som Nintendo trots allt är bäst på: att vara sig själva i en bransch där så många helst vill vara de andra.

Oavsett nederlag eller framgångar i ekonomiska mått mätt har han förvaltat en tradition där det viktigaste av allt har varit om spelglädjen är intakt. Och den har mycket riktigt löpt som en linje både genom uppstickarna och succéerna Wii och DS och de försiktiga och mer svårsålda uppföljarna Wii U och 3DS.

Framförallt är den än idag väldigt påtaglig i just Super Mario Sunshine, ett av de första spelen som utkom under Iwatas ledarskap.

Även om hans faktiska inblandning i det antagligen var liten kan jag inte låta bli att tänka att det är lite talande.Taggar: Satoru Iwata, Nintendo

« Till bloggen

Kommentarer

Hans Li Engnell13 jul 2015q

När jag tittar tillbaka framstår Gamecube i allt bättre dager för mig. Trots att jag köpte den först 2005 eller så. Jag köpte den för Resident Evil 4, men har sedan dess upptäcka många guldklimpar till formatet. Det är ju en fantastisk trevlig maskin.

Gamecube var ett kommersiellt bakslag för Nintendo, men förutom Nintendos egna spel hade den också riktigt hyggligt tredjepartsstöd. Nintendo såg till att ordna EXKLUSIVA storspel. Tänk om de kunde ha gjort något liknande till Wii U (eller gav de upp hoppet om den konsolen redan 2013?).

Iwata fick efter de sanslösa succéerna med Wii och DS avsluta lite mer i moll. Hans beklagliga bortgång borde Nintendo ta som en möjlighet att ta in lite nytt folk, lite ungt folk, lite nya och fräscha idéer. Det behövs.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.