Högerklicka, visa bild eller öppna i ny flik.



Originalsida hämtad ur en Arne Anka tidning.

Ibland sker saker som förändrar ens liv, totalt byter riktning på det.

Det här var ett sånt tillfälle.

Taggtrådsstängslen kring grindarna var som en scen ur The Walking Dead när den låsta transportbilen åkte in på området ur vilken jag bevittnade mitt nya hem. De dubbla raderna staket och de igengallrade pansarglasen permanent förseglade längs byggnadens fasad skvallrade med önskvärd tydlighet om arkitektens intentioner att hålla folk på byggnadens insida, avskärmade från omvärlden.

Transporten hade susat från häktet i Solna till Paragraf 12 institutionen Eknäs i Enköping. En resa som ackompanjerats av en radios skraliga kommentarer av en fotbollsmatch, vart vi skulle eller vad jag kunde vänta mig visste jag då inte. Morgonen hade bestått av oroliga socialarbetare med kaffekoppar som förklarat situationen. Men det enda jag egentligen uppfattade var löftet om att de inte själva visste hur länge jag skulle behöva vara där. Resten av orden försvann i ett sorl av teskedar som klinkande rörde om i koppar i en kall miljö av tunga metalldörrar som konstant öppnades och stängdes.

Den 26:e juni 2002 var ett sånt tillfälle, ett riktningsbyte. Jag antar att man aldrig kan möta såna med positiv attityd när det sker. Men i efterhand är det omöjligt att säga hur det sett ut om alternativet var ett annat. 16 år och inte vidare nöjd med något. Hade sedan länge hoppat av grundskolan och med en toleransnivå som endast avlöstes av min aggressionsnivå.

På insidan, visitering, urinprov, genomgång av avdelningen och intagningsrutiner. Klockan 22 släcks ljuset och innan dess ska man stå i den nätglasförstärkta låsta korridoren utanför dörren till sitt tilldelade rum. Alla papper med beslut och allt annat relaterat till den här tiden har jag fortfarande kvar i en låda i skåpet. Kanske mest framträdande är de 35 sidorna av bakgrunder, utlåtanden och beslut. Där finns att läsa saker som "När det gäller moral och etik har vi kunnat observera vissa egenheter i form av bristande empati och "det struntar jag i" mentalitet. Han har svårt att precisera sig när det gäller hur andra människor tänker och känner, oftast avslutar Timmy med "vet ej".

Sanningen kanske ligger nånstans mittemellan det och att jag faktiskt inte brydde mig längre. "Han har flera gånger uttalat att han kunde döda om det stod mellan honom och någon annan i olika situationer. Detta gäller främst i samtal om olika moraliska dilemman. Under ADAD intervjun uttalade Timmy att han umgåtts med tanken på att döda eller skada någon lärare från skolan."

I en tid där skolskjutningar var det senaste inom tidningsrubriker var det kanske inte helt klockrent att uttrycka, mer eller mindre skämtsamt på frågan om vad jag tyckte om skolan att de flesta lärarna hade passat sig oerhört bra som slutbossar i skjutspel.

Av det jag förstod av den påföljande tystnaden och kroppsspråket från den ur insitutionens personal som utförde intervjun så delade han inte min åsikt i frågan. Eller min humor för den delen.

Syftet med Paragraf 12 institutioner har ända tills idag förbryllat mig. I mitten av den gemensamma ytan av avdelningen stod ett biljardbord vars redskap stod i ett närliggande garderobsrum. Min initiala reaktion var att hålla mig tillbaka från andra intagna. Det var även min fortsatta reaktion efter att någon av dem med outtalad anledning fick för sig att vid öppningen till samma garderob meddela att han inte verkade gilla mig speciellt mycket och gjorde klart att han inte skulle ha något problem alls att sno med sig en biljardboll in på rummet någon kväll för att, inuti en strumpa, blir det ett fullgott vapen att misshandla mig med. För "Det händer så lätt att saker försvinner ändå."

Om den här miljön skulle på något vis vara till hjälp för nån så lyckades jag aldrig förstå hur.

En inburad rastgård fanns där det gick att röka. Lyckligtvis har jag aldrig varit rökare, ännu en anledning att hålla sig undan. Sämre utgångsläge får man nog leta länge efter. Vilka kläder som helst tilläts inte heller, men på tavlan till tvättstugan där man skrev upp sitt namn för tvättid låg en penna som jag brukade bryta av för att ta med in på rummet. Att teckna blev ett sätt att fördriva tiden. Detta till trots att pennor var förbjudna då de kunde användas som vapen.

Ibland tar livet vändningar.

Man kan inte alltid påverka hur eller ens när det händer. Det ligger lite i sakens natur, det oväntade momentet. Som om tidslinjer bryts och framtiden blir utbytt. Livsreflektioner bör i dessa sammanhang undvikas. Eller som Skitsystem uttrycker det i låten Avgrund - "Se på mig, vad jag blev, ett i raden utav misstag. En sån som jag blir aldrig älskad och fri från samhällets struptag".

Att fästa tankarna på något annat än vad situationen erbjöd kändes därmed nödvändigt. En dag i veckan gjorde personalen på den låsta institutionen inköp där vi intagna kunde låta dem köpa in något åt oss. Tidningen Super Play var det som vid den här tiden varje månad uppdaterade Sverige kring vad som hänt inom spelvärlden. Ett ypperligt sätt att fördriva tiden på. Samma nummer av tidningen fick jag även under ett familjebesök i besöksrummet, vilket resulterade att det tills idag är det enda nummer av tidningen jag har två exemplar av. Nummer 07 2002.

Jag slängde ner de båda tidningarna på sängen och kände hur en viss insikt om min egen situation började komma över mig.



"Skaffa ett liv".

EBhem hette behandlingshemmet jag bodde på för tio år sen. Det låg strax utanför Uppsala. För att ta sig dit tog man höger vid avfarten som ledde till den kristna organisationen Emmaus second hand butik och tog sedan höger igen när man passerat den stora blåvita Jesus-skylten som påminde förbipasserande om att de hade en osynlig älskare. Låt oss konstatera att det låg avsides.

Behandlingshemmet i sig hade tidigare agerat lanthandel. En gul villa, mittenrummet på övervåningen med fönster mot vägen var mitt. Jag kallar det väg men en speciellt vältrafikerad sådan var det förstås inte. För någon som varit född och uppvuxen i Solna så innebar det en viss omställning. På ganska många sätt kan man väl säga.

Några våldsamma utbrott hade lett mig dit. Misstolka inte, jag är en grymt lugn människa och bara tanken på våld idag får mig att må fysiskt illa. Men ett och annat snedsteg banade väg för mig. Jag vet inte om den där rektorn en gång uppskattade min ärlighet när jag proklamerade att jag tänkte dansa på hans grav. Det gjorde han tydligen inte och allt eftersom tiden gick rann bägaren till slut över och jag hamnade till sist där.

För en historia att ha ett fungerande narrativ krävs en konflikt. Och sådana har jag tillräckligt av. Ett enkelt sätt att skapa konflikt är med våld. Du som känner mig känner säkert också till mitt intresse för samhällsfrågor. Det här var 2003, USA hade påbörjat sin andra Irak-invasion och när man under tiden på behandlingshemmet ibland tog sig an uppgiften att invadera samma land i Conflict: Desert Storm på Xboxen i vardagsrummet på nedervåningen så var det med en krypande känsla av avsky. Någonstans väcktes en tanke kring det absurda i scenariot. Det här var alltså underhållning. Än så länge var det här våldet ändå så abstrakt att upplevelsen fortfarande var intakt. Deras kulor var min lättja.

Saken med våld är att det tvingar oss att fokusera. Vi gör det rent instinktivt. Inpräntat djupt i oss finns vetskapen om att våldet har ett visst överlevnadsvärde för oss. Våld och sex säljer.

En helg när jag var hemma på permission fick jag höra om en gatufest som skulle hållas inne i stan. Och namnet Reclaim The City hade gjort sig känt redan ett par år tidigare under göteborgskravallerna. Eller "Reclame" som de stavade det som en uttalad hyllning till alla med dyslexi, alla som inte passade in i mallen. Första maj, Berzilli Park var platsen. Precis vid Kinateatern, Berns osv. Mitt i Stockholms finare kvarter.

Och mycket riktigt, gatufesten drog igång mer eller mindre spontant runt kvällen. Ljudbilar, musik, ett par svarta flaggor och parkhäng/gatuhäng. En bra kväll skulle jag väl säga, eller iallafall den delen av det hela. Något jag alltid haft svårt för är förutfattade meningar. Det gjorde det kanske inte lättare att ena grabben med rum intill mitt på behandlingshemmet stolt proklamerade sig vara nazist. Sådant hade alltid irriterat mig. Den där tanken på människovärden som förhåller sig olika till varann, en princip jag aldrig tyckt om.

Poliser fanns det gått om runt den här gatufesten, de hade spärrat av gator i området och även om de ibland kändes lite närgångna så var det ändå lugnt. Det ska erkännas att jag under ett tillfälle rev ner en bit av deras "avspärrat"-tejp vilken jag sedan under en tid använde som dekoration på nitjackan smått ironiskt.

Det spred sig ett rykte under kvällen om att någon hade sett ett gäng nazister i området som tydligen var på bråkigt humör. Vi tänkte väl inte så mycket på det när vi under ett tillfälle beger oss från platsen mot ett närliggande McDonalds ett tag. Det är på vägen ut vi springer på ett gäng benskallar. Vi gick förbi utan att lyckas hamna i blickfånget iallafall. Men jag minns mycket väl hur en i det där nazistgänget ger sig på en av de andra i det, varpå han får ett antal sparkar i magen, faller till marken och får fler. Vi ser skräckslaget på och undrar om vi verkligen sett rätt. För på andra sidan vägen står ett gäng poliser och bara tittar på utan att ingripa. Jag kunde aldrig riktigt förstå varför de inte ingrep. Jag minns hur jag försökte förstå, försökte sätta mig in i vad de tänkte när de stod och såg på? Mina tankar gick till underhållningsvärdet i det abstrakta våldet men jag hoppas förstås så inte var fallet.

Tillbaka inne på gatufesten berättar vi för andra vad vi sett. Inom de närmsta tio minuterna är vi till slut en mindre grupp som bestämmer oss för att gå tillbaka till där det skedde. Jag vet inte riktigt vad vi tänkte men av åt det hållet bar det iallafall efter jag pekat ut det. Vi tog oss dit och skrek lite på poliserna på vägen. Saken med det här är att vi kanske drog åt oss mer uppmärksamhet än vi först tänkt. För enligt nyheterna dagen efter var vi mellan 500 och 800 pers som "bröt ut" ur festen. Vad som hände sen var inte riktigt planerat.

När vi längst fram fick syn på några av de där bråkmakarna från tidigare så sprang de, det gjorde vi med. Efter dem. Det gjorde nog alla andra också men jag kan garantera att de flesta nog inte alls var medvetna om vad som hände. För någonstans börjar ljudet av glaskross höras. En ur de där gänget med benskallarna springer in på en kiosk och någon kastar något efter honom. Därpå bevittnar jag skyltfönster efter skyltfönster krossas medelst stenar och, även, cyklar. Bland det sjukaste jag ser i tumultet som uppstod var ett par människor som fick för sig att klättra upp på en parkerad bil och därefter helt enkelt ta ett språngtag över till nästa, och nästa, och nästa... en urbutik fick tydligen sitt skyltfönster krossat och länsat på klockor under händelserna enligt Aftonbladet dagen därpå.



Om det är till någon förmildrande omständighet så drog jag en sten ur handen på någon och bad honom ge fan i det där under ett tillfälle. Kanske till föga tröst så här i efterhand, vem vet. För mig slutade det med att polisen körde in oss i SL-bussar där de filmade oss och tog våra namn innan vi gick på. Sedan körde de iväg oss från innerstan. Faktum är att de släppte av oss precis i Ulriksdal i Solna. Precis på min hemmaplan. Skjuts nästan ända hem till dörren.

Tillbaka på behandlingshemmet utanför Uppsala efter helgen fick jag frågan om det varit en lugn helg? Jo visst, svarade jag. Vid den tidpunkten visste jag ännu inte att jag prydde en stor bild i tidningen där vi brände en amerikansk flagga i parken.

Och jag är ganska lättigenkännlig. Så även då.

Det där spelet till Xboxen där man invaderade Irak som amerikanska soldater spelade jag inte igen.

Jag minns en tid då svaret på den frågan var enkelt.

Och ska vi tro dagens uttalande från Sony så är inte heller de helt klara på svaret. Ett antal stora utgivare av spel vill allra helst stoppa begagnathandeln eftersom de anser sig inte tjäna pengar på den. Om jag köper ett Sonyspel från dig så tjänar inte Sony en endaste krona på köpet men jag får fortfarande deras spel. Dessa utgivare har en sak gemensamt - De är aktiebolag. Det är inte bara deras produkter som är till salu. Om du äger aktier i Sony så kan jag köpa de av dig. Då blir jag delägare i företaget utan att jag har gett en endaste krona till Sony. Principen är ironiskt nog densamma.

För visst kan du se tillbaka på din samling och veta att fodralets innehållsförteckning stämmer överens med vad som ligger i fodralet. Bortsett från online multiplayertjänster som tagits ner för länge sen förstås då det räknas som en tjänst. Utgivarna hade gärna räknat hela spelen som en tjänst och det du betalar för en licens, inte för produkten. En licens kan ju gå ut och tillgängligheten försvinna.

Tidigare under månaden fick vi höra att tyska staten stämmer Steam efter att EU beslutat att man ska kunna sälja vidare mjukvarulicenser som om de vore fysiska spel men att det inte är en funktion som Steam tillåter. Och tyska konsumenträttsorganisationen gick ut och sade: "Användare på Steam äger sina spel och borde ha möjligheten att sälja dem, precis som man kan göra med traditionella kort- och brädspel."

Och jag vill att bilar ska flyga så som traditionella flygplan gör.

En licens är inte en produkt. En licens är ett avtal. Kan man sälja ett begagnat avtal? Så klart inte. Att äga och att ha licenserad tillgång till något är olika saker. Ägande handlar om kontroll. Hela poängen med att äga ett spel är att man kontrollerar vad som händer med det. Utgivarna vill så klart hellre ingå i ett licensavtal med dig där du får spela deras spel gentemot en viss summa än att du själv äger det.

Men är det egentligen ett problem då?

Kanske inte.

Att låsa spel till specifika konsoler och sälja licenser för att låsa upp tillgången till begagnat sålda spel, så som föreslagits. Det underminerar begagnathandeln. Det är hela idén. När den försvinner och de fysiska butikskedjorna lagt ner kan försäljningen lugnt digitaliseras. Men tillgängligheten på äldre spel kanske tar stryk som man bara hittade i begagnat-hyllor? Men det är ju inget problem så länge alla spel finns tillgängliga digitalt. Men begagnade spel är ju billigare? Ja, men en priskonkurrens kan ju finnas även på digitala marknader så äldre spel kan ju fortfarande bli billigare, precis som begagnade spel blir. Det är ingen omöjlighet.

PC-marknaden har inte haft en begagnathandel på många år.

På lång sikt övergår vi till digital distribution av licenser. Jag vet att flera GAME-butiker har stängt igen under det senaste året och än fler kedjor och butiker ser ut att gå åt samma håll. De butikerna har varit bromsklossen i steget mot digitaliseringen. De som vägrade sälja PSP Go eftersom det undergrävde deras egna affärer. Försäljningen av fysiska spel. PSP Go var, för den som inte minns, alltså konsolen utan skivläsare.

Utan spelbutikerna hade alla nya konsoler saknat skivläsare idag.

Microsoft, Sony och Nintendo överväger i olika grad att underminera spelbutikernas verksamhet. Idag behövs de butikerna för att kunna sälja den nya generationens konsoler. Framåt slutet av den nya konsolgenerationen kommer spelbutikerna ha dött ut. Eftersom de kommer konkurrera direkt med den digitala försäljningen. Så en möjlig anledning till att Sony "inte har klargjort situationen" för begagnade spel än? De vill inte stötta sig med butikskedjorna. Inte än.

Så kommer dina spel verkligen vara "dina"? Tillgången till din egna spelsamling, kommer den bero på utgivarnas licensavtal? Fast det kanske inte är så illa ändå? Allt vi vill är ju egentligen bara att kunna spela de spel vi köpt. Så länge vi kan göra det kommer vi kanske inte ens märka nån skillnad?

Den enda frågan rör väl skräckscenariot. Hurvida vi i framtiden kommer bli historielösa? Från soffan kan jag, inom en armlängds avstånd, dra fram ett femtonårigt retrospel ur en bokhylla och köra det och det kommer fungera som om det vore nytt.

Kommer jag kunna säga samma sak i framtiden?

Ja, jag tror faktiskt det.

Skillnaden är att det inte kommer röra sig om en armlängd.

Och inte om en bokhylla.

Utan ett klick. Och en emulator.

Jag litar inte på att utgivarnas licensavtal kommer ha något som helst intresse av kulturbevarande. Att spelen de ger ut ska komma att fungera när försäljningen väl utgått. Men om den framtida tillgängligheten faktiskt kan garanteras och priserna faktiskt kommer sjunka ändå. Vem behöver begagnathandeln då? Vem behöver egentligen "äga" spelen?

Dödshot, rasistiska påhopp och sexuella trakasserier.

Är detta vardagen?

Man skulle kunna tro det iallafall om man utgick från att den allt för vanliga tonen på nätet många gånger är representativt för mänskligheten som helhet.

Nån gång längs vägen uppstod ett samlingsnamn för det. Näthat. När en person hellre än en sakfråga blir måltavla för ett irrationellt och ständigt hat. Jag skulle vilja se de psykologiska orsakerna till det. Varför bestämmer man sig för att hata någon så mycket att man tappar självbehärskningen? Och för vad? En åsikt som inte stämde överens med ens egna? Var ligger vinningen?

Internet är anonymt.

Med de orden startades Ditt ansikte som avatar-kampanjen för en månad sen på Loading. Men anonymitet, är det verkligen roten till problemet? Enligt Uppdrag Granskning som tog upp frågan om näthatet tidigare ikväll så kunde en tydlig tendens noteras ur valda exempel på Facebook. Det grövsta näthatet tenderade att komma från personer som inte använde sitt riktiga namn.

Näthatet har vissa tydliga tendenser. Och som en person som varken riktigt förstått hela fascinationen för Facebook eller som för den delen inte använder sitt riktiga namn där så blir jag lite fundersam. Ligger jag i riskgruppen nu? Men visst, det finns en tradition av användarnamn på nätet. Liksom här.

Men sexism, homofobi och rasism verkar vara några andra tydliga tendenser bland näthatet. Det och döds- och våldtäktshot. Är det sådant man lägger sin tid på när syrebristen tar vid i hjärnan kanske man också har anledning att vilja vara anonym. För näthatet handlar inte om att debattera en sakfråga utan är en ursäkt att slippa. Att hitta en tunn orsak att kunna vifta bort varför personen ändå har fel.

"Du tycker inte som jag, du är en slampa."

För mig är det steget oförståeligt. Det är inte ens en relevant slutsats. Just det ordet, slampa, används förstås uteslutande för att trycka ner kvinnor. Ordet har inte ens en manlig motsvarighet! Konsten att visa sitt misstycke utan att behöva vidröra sakfrågan är något som förfinats av vissa individer och grupper.

När jag googlar "näthat" hamnar jag ganska snart på en högerextrem sida där en artikel mycket riktigt gör slag i sak och menar att det är de som hatar näthatet som är de riktiga näthatarna. På samma sida kan man hitta texter som förklarar att det är antirasister som är de riktiga rashatarna, feministerna som är de riktiga könshatarna osv. Man inser snart hur argumentationsbyggandet fungerar här.

Efter en månad med fler synliga ansikten på Loading, har det gjort någon skillnad då? Jag tror egentligen inte att näthatarna drar sig från att hata bara för att de ser fler mänskliga ansikten. Anledningen att det då sker just på nätet? Jag tror det har att göra med att näthatarna inte är just näthatare. Bara vanliga självhatare och de låter det ta sig uttryck genom att hoppa på andra.

Trots trogen vana att ändå dyka ner i bitska debatter som för all del kan vara "gnälliga" från gång till gång och kanske till och med fortsätta lite för länge ibland så lyser ändå näthatet i regel med sin frånvaro just här, på Loading. Våldtäktshot, rasistiska påhopp osv känns som något ur en annan värld. Något jag ändå sällan sett.

Osäkerheten söker validitet i grupp, inte i saklighet. Det irrationella hatet uppstår där det redan finns sedan tidigare. Min poäng är att Loading är en sansad plats. Det är tacksamt. Kvällens Uppdrag Granskning om ämnet finns på SVT Play, om näthatet. Man inser vilken extrem skillnad det kan råda i debattklimaten från sida till sida liksom. Lite gnällighet kan däremot ibland bara vara nyttigt!