Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

I ärlighetens namn har jag ett ganska tamt spelintresse. Av årets releaser har jag köpt Sonic 4 part 2, det var hiskeligt dåligt, och Trials Evolution. Det var helt okej. Spelat de ett par gånger på sin höjd. Men frågar du om musik, serier eller något annat i min kulturella intressesfär så blir svaret ungefär likadant. Jag bryr mig mycket lite om det senaste. Ju mer man öser på en hög, ju mindre intressant blir varje beståndsdel. Så kan man nog säga det.

Jag hatar populärkultur.

Populärkultur handlar om sådant som är nytt. Det senaste. Att hänga över releaselistorna som om inget annat fanns än det som annonseras just nu. Det är lite slit och släng över det. Att skaffa något för att ta sig igenom det. Gissningsvis är det här Achievment-systemet spelar in hos folk. Själv kan jag inte bry mig mindre. Det som intresserar mig är sådant som har ett större värde än så, som är värt att komma tillbaka till. Något sådant är Mario Kart 64.

Jag noterade ironin idag i att spela ett Nintendo 64 spel med Gamecube kontrollers på ett Wii. Vissa saker hänger uppenbarligen med längre än andra. Och jag kan se hur vissa vill tänka på Mario Kart 64 som fullständigt trasigt, ett fel som tillrättavisats hundra gånger om sedan dess. Det roliga är att det är just bristerna som gör det så bra. Ja, du kan ligga tvåa och få en blixt i redskapslådan som om inget vore mer normalt. Det är inte anpassat efter nybörjarna, men alla spelar på samma villkor så när som på vilken karaktär man valt. Vilket gör det till en starkare upplevelse än seriens senare tillskott. Något som bevisades rätt väl när att köra kuppernas banor 2 spelare i taget i Mario Kart 64 enkelt valdes framför att köra 4 player spel i Mario Kart Wii. Var underhållningsvärdet var som störst vart ganska tydligt.

Något jag än en gång hatar är tredjepersons actionspel. Folk klagar på shooters och spelar hellre dessa. Som om det vore mindre uttjatat. Lite populärkultur över det hela. Är det istället en viss genre jag håller som favorit är det nog överdrivna racingspel. Även om det finns bottennapp även här. Blur exempelvis. Eller Wipeout. Sånt som duger att spendera en axelryckning på. Den här generationens bästa spel so far lär nog Sonic All Star Racing, Excitebots (mer om det senare) och Hydro Thunder: Hurricane kunna stå som goda kandidater för.

Det finns sånt inom serier, musik och film också.

Sådant man kan komma tillbaka till när som helst utan att bli missnöjd på. Sådant som behåller sin förmåga att underhålla. Och visst, vad som går hem hemma hos mig kanske inte funkar hemma hos dig, och det får vara precis som det vill med den saken. Sen har jag aldrig förstått varför bara de senaste filmerna går på bio för?

Populärkultur för mig är månadens smak.

Egentligen smakar det mest blasé förstås.