Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Att hitta en Wii i affärerna under julhandeln 2006 var ungefär lika svårt som det är att hitta en inkopplad Wii i ett vardagsrum 2012. Listan över kommande releaser vittnar om att bäst före datumet är passerat. Det här är en tillbakablick.



Den var smått fantastisk vid release ändå. Hypen hade dragit igång spekulationer som inte visste några som helst gränser. Kontrolldonet, hur skulle det egentligen se ut? "Som en boll man håller i som känner av ens rörelser" minns jag någon som sa. När december kom 06 var det en wiimote alla ville hålla i. Tänk allt som kunde göras med en sån... och tänk de som ville göra allt med en sån! Att spela hellre än bra fick plötsligt en helt ny innebörd.

Ett ganska tydligt mönster den första tiden var att Nintendo. För att Nintendo, Nintendo, Nintendo. Seriöst, det tog ett ganska bra tag innan jag inhandlade en titel som faktiskt utvecklats av någon annan än Nintendo. Och då var det ändå Super Monkey Ball: Banana Blitz och Metal Slug Anthology det gällde. Som ni ser, inga direkta stortitlar med gigantiska finansieringar i ryggen.

Sen tog det stopp.

Och jag antar att det var ungefär likadant för de flesta andra som fångats in av hypen, fått se familjemedlemmar vifta framför Wii Sports, slungat femtioelva röda skal i Mario Kart Wii och misslyckats med att vrida nycklar i Metroid Prime 3.

Fast undantagen fanns ju.

Medan många såg en konsol som översköljdes av partylir med minispel riktade till skällsordet "casualpubliken" så fanns det en liten skara som istället gjorde en djupdykning i spelbiblioteket. Något jag tänker så här i efterhand att fler av oss borde gjort. En snabb titt förbi Tobias Söderlunds ingående lista över Wii-spel som förtjänat mer uppmärksamhet ger en liten indikation över hur mycket många av oss missade. Hur många chanser vi struntade att ge.

När hypen över HD-grafik sedan hade lagt sig var det dags att ge Wii en revival. Jag fastnade för något så oväntat som railshooters. Och där fanns ett antal riktigt fina 2D plattformare! Och vem hade någonsin spelat Tatsunoko vs Capcom? Eller visste att Sonics enda gedigna plattformare sedan steget in i 3D återfanns här i form av Sonic Colours? Jag fick lite känslan av att mycket av det man missat här hade kunnat göra succé om det bara släppts till en annan konsol. Men Wii blev liksom aldrig en "konsol" i det kollektiva minnet, utan mer av en plojig gimmick man petade lite på och sedan lämnade. Att den var billig att utveckla spel till (lätta pengar) var mer än tydligt. Man fick svårt att se något av värde. Idag är dilemmat nästan mer av det omvända...

För det är här jag befinner mig nu.

Låt kalla det min andra Wii-revival. Och den har till stor del kommit till utifrån ett ohälsosamt nötande av Mario Kart 64 på Virtual Console. Det är så trasigt men så underbart. Emuleringen bidrar bara ännu mer till det trasiga men underhållningsvärdet är likväl på topp. För en andra titt på spelutbudet och plötsligt står jag framför ett landskap av intressanta titlar! Många av dem sådana som egentligen aldrig varit värda fullpris från en butikshylla men som idag går att komma över för skamligt lite på Ebay. Alla innovationer som ingen såg under Nintendotitlarna och lavinen av trista partyspel.

Och dagens dilemma...

Jag blev tillfrågad om speltips till en 9-åring nyligen.

Till en nybliven Wii-ägare.

Tidigare erfarenhet: Flash-spel i webbläsare och The Sims 3. Något som går att pilla med ett tag, som håller länge och inte är så utmanande. Och plötsligt har jag inga svar längre. Det här, som ju var "allt som fanns" till Wii för några år sen, som det hette. A Boy And His Blob och Zack & Wiki går inte hem här. Rulla kulor i Koronrinpa eller drömma sig genom A Shadow's Tale kommer inte hålla.

Ska tänka på det, svarar jag. Ironin i det hela är att jag var en av de som stämde upp i kören om att Wii lider av speltorka en gång i tiden. Att casualpubliken var den enda som uppenbarligen tillfredsställdes av utbudet.

Nu så här i efterhand fattar jag inte vad jag talade om.