Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

"Timmy har umgåtts med tanken på att döda eller svårt skada sin lärare." Den meningen går att läsa i en av de högar papper som utgör en oavslutad psykrapport. Bland annat. Bakgrunden till utlåtandet har att göra med att jag under en sådan intervju hade nämnt hur jag och en vän tidigare skämtat om en viss lärare vi ogillade och hur hen hade passat bra som slutboss i ett spel. Hade kunnat kasta matteböcker eller nåt. Vi tänkte oss att något i stil med Goldeneye till Nintendo 64 hade utgjort en tillfredsställande miljö för en skolshooter. Ovetandes om att det här med skolskjutningar just där och då var ett ganska hett ämne i media. Jag tror inte psykologen delade min humor. Den här bloggen handlar om indiespelet Super Columbine Massacre.



Jag erkänner att jag ogillade skolan. Och det var väl en av anledningarna till att jag satt och genomled den där undersökningen under ett par veckors tid. När man ser tillbaks på det är jag rätt tacksam för att den aldrig avslutades ändå. Vem vet vilka slutsatser de kunde dragit? Det där med att hålla käften lärde jag mig uppenbarligen aldrig. På sätt och vis känner jag att jag kan relatera till Danny Ledonne här. Danny driver en blogg med namnet Digital Kultur & Politisk Pornografi. Han har även utvecklat spelet som aldrig fick göras. Det handlar om en berättelse från hans hemstad Colorado.



Spelets hemsida består av röd text på svart bakgrund. Den är simpel, väldigt simpel. Den ser ut som den skulle kommit från slutet av 90-talet och gissningsvis är det också hela meningen. Den är 23 megabyte stor, filen jag tankar ner från sidan. 23 megabyte med en historia att berätta. Det tog sex månader för Ledonne att sätta ihop det här spelet. När det släpptes, 2005, gick Ledonne under nicket "Columbin". För ibland är det säkrast att inte gå ut med sitt fulla namn. Men anonym är man aldrig på internet och det var bara en tidsfråga innan någon slet av honom masken. Effekten var minst sagt blandad. Å ena sidan hot och fördömanden, å andra sidan förfrågningar om att komma och föreläsa om sitt verk.



Jag vaknar upp i en säng i ett rum som för tankarna till Pokemon. Allt är relativt simpelt och ses uppifrån. Först på schemat idag: Bowling. Jag ringer ett samtal. Idag är dagen. Sen går jag ner i källaren och fixar med det sista. I stereon sätter jag på en bitifierad version av Nirvanas Smells Like Teen Spirit. I en låda ligger Mansons Mechanical Animals. Jag ägde den skivan en gång i tiden, jag vet inte vad som hände med den men försvann gjorde den. Precis som mitt 16-bitars jag var jag inget större fan av den skivan. Men texterna kommer "säkerligen inspirera till impulsiv aggression och ilska." Jag känner igen citatet. Jag vet inte exakt från var men jag minns att det sades efter Columbine massakern i försök att lägga skulden på rockmusik.



En vän kommer över den här morgonen och vi umgås i källaren och talar om hur mycket vi hatar skolan. Slår på en filmkamera för att spela in något som delvis är ett förlåt till de människorna som varit så sjyssta och sålt oss alla vapnen, delvis ett rationaliserande av vad som komma skall. Folk dör i krig. Sedan bär det av mot skolan. Väl där gäller det att smyga förbi säkerhetskamerorna utan att väcka någon uppmärksamhet. Det är lite som Goldeneye faktiskt.



I kafeterian smyger vi in bomber under några bord sedan beger vi oss ut igen, ut till parken på berget. Rebel Hill. Ja, det heter faktiskt så. Mitt 16-bit jag finner det lika ironiskt som jag själv. Bomberna sprängs däremot inte, något har gått fel. Istället plockar vi ut så mycket vapen vi kan bära ur bakluckan på bilen vid parkeringen och beger oss in. "Det är enkelt. Allt som rör sig skjuter vi. Allt som inte rör sig bränner vi."



Massakern tar vid. Rent gameplaymässigt är det inget alls egentligen. Monotont knapptryckande. Ledonne har också sagt att poängen aldrig varit att underhålla med spelmoment. Det är också tydligt. Det är faktiskt inte kul att skjuta de människor man stöter på. De presenteras som sprites på fotografiska bakgrunder. Men oavsett hur de ser ut är processen i princip densamma. Även om det går att skilja sportkillen från nördflickan så handlar det bara om att trycka på attack-knappen tills de dör. Det finns inget spelmoment i det. För varje dödad människa dyker orden "This was a victory for the Trench Coat Maffia" upp. Även de orden yttrades efter massakern av vissa som ville skylla på lokala gäng för händelsen.



Väl tillbaks i kafeterian sätter vi igång brandlarmet och folk springer i panik. Mitt 16-bit jag är exhalterad, en känsla jag inte själv delar. Det krävs mer än random sprites ska springa i cirklar för att göra ett spelmoment av det. När man nuddar dom återkallas man ändå till "slagsmålsskärmen". På en TV håller president Clinton tal. Han säger att det uppenbarligen pågår en skolskjutning i Colorado just i detta nu, han säger vi ska be för folket på skolan. Det gör vi inte. Klippet med presidenten är genuint. En inspelning av det som faktiskt sändes under händelsens fortgång.



Vi tar oss upp för trapporna och hör sirener utanför. Efter några skratt och skott mot polisbilar inser vi att det är dags att säga adjö. "Allt vi ville var att komma ifrån den här jävla skitvärlden, tänker inte låta dom göra mot oss vad dom gjorde mot Kip Kinkle!" Jag pausar och plockar upp Wikipedia. Kip Kinkle begick en skolskjutning 98, två dog, han avtjänar idag ett 111 års fängelsestraff. Okej. Återgår till spelet. Tanken på hur det kunde gått tar vid. Tänk om man bara hade kunnat dra iväg och leva på en öde ö, långt bort från rutinmässiga skitliv? Några sista ord? Fast å andra sidan... vilka skulle hört dem?



Två skott senare är allt slut. Foton rullar förbi. Foton av de döda kropparna. Av gravstenar, av sörjande människor. När allt är över står jag ensam vid kanten av en hängbro. Några miditrummor drar igång. Jag känner igen det här. Det är Doom. Som en av de två grabbarna ska ha sagt under inspelningen framför kameran samma morgon - "It will be like fucking Doom!" Platsen kryllar av monster. Jag lyckas ta några stycken. Inte fler.



På det stora hela är det ett väldigt genomtänkt spel. Att det rent spelmässigt inte var vidare kul känns positivt. Jag vet inte hur jag hade känt om jag velat göra det om och om igen som en bergochdalbana. Ledonne har uttalat sig om våld och om krig, han menar att vad gäller massmördare så är staten oöverträffad. Ledonne har inga planer på att göra fler spel.

http://www.columbinegame.com/