Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Nintendo, vad ska jag ta mig till med er egentligen? Det här skulle ju bli en återvändo från min tidigare skepticism och "Nintendiss". Beväpnad med nyinförskaffade himmelsblå wiimote och nunchuk var jag redo att ta mig an den enda anledningen det fanns att äga en motion plus-kontroll till er konsol. Det missade mästerverket.



Om det var avsaknaden av kollektivt superorgasmerande över Skyward Sword som gjorde att det aldrig riktigt krossade min radar. Kanske hade alla övergivit Wii när det väl kom, kanske hade folk bättre saker för sig, bättre saker att orgasmera över. I vilket fall har jag fått känslan av att det inte uppnått samma kultstatus i kollektivets medvetande som dess tidigare delar. Och då är kollektivet ändå mästare på att hitta på ursäkter. "Nej, Mario Sunshine var aldrig en äkta del i Marioserien." Men inte här. Det var som om det passerat med en kollektiv axelryckning på det stora hela. Så det var utan några som helst förväntningar jag drog på mig den gröna toppluvan för första gången sedan 2006. Tänk så tiden går...

På sätt och vis är allt bekant. Man dumpas rakt ner i introt. Det bor en pojke i en by och allt det där. Efter ett par timmar börjar noteringen krypa allt närmare att det här är inget intro, det är så här det funkar. För utforskningsaspekten som präglat serien hittills finns tydligen inte kvar. Istället slussas man genom en löst sammanhängande historia som, när jag kollat närmare på vad folk säger om spelet, är den bästa storyn i ett Zeldaspel någonsin.

Storyn, som jag minns den, är att en prinsessa blivit kidnappad och man ska gå genom ett antal tempel, slåss mot monster och rädda henne och riket. Så att det överträffats säger inte speciellt mycket om spelet, utan kanske mer om det krystade hyllandet. För storyn har alltid varit sekundär. En fungerande ursäkt för att få gå genom grottor och lösa pussel. Ett barn av sin tid 1986 när detta var standard. Och anledningen jag fortfarande gillat Zelda är just för dess förmåga att inte lägga såna stora ambitioner i att vara något utöver det. Allra bäst funkade det till Game Boy. Link's Awakening, fortfarande seriens höjdpunkt. Och enligt samma princip är det här det fungerar som sämst. För det är samma story men någonstans 25 år senare tyckte Nintendo uppenbarligen att den var så djup och dramatisk att den behövde ta hela utrymmet och inte bara vara reducerad till en introduktionsvideo som vi är vana vid.

Resultatet?

Allt det där, som i vanliga JRPG:s brukar kallas sidequests, kan bindas in i storyn nu. Hämta det där, lämna det här, hitta dom där. Och varför ska alla karaktärer se ut som Nickelodion rejects? Jag vet ännu inte riktigt om det ska vara ett skämt att karaktärerna är så fula, det kan mycket väl så vara. Eller att det är ett sätt att försöka tilltala alla som spelade Zelda på Nintendo 64? Ett sätt att säga "Kolla, nu känner ni väl igen er allt?"

Jag kan inte utesluta det.

Jämförelsen med japanska rollspel är alltså befogad, för det är vad det försöker vara. Hellre än att vara ett äventyrsspel med pusselinslag. Och som JRPG kanske det är befogat ändå? Men att sätta sig framför Zelda: Skyward Sword efter att ha bekantat sig med ett annat sådant till Wii, nämligen The Last Story, så framstår Zelda som ljusår ifrån dagens standard. The Last Story är relativt snyggt, har karaktärer med personlighet, ett innovativt stridssystem och, iallafall vid första anblick, har en story. Vilket i princip är raka motsatsen till Skyward Sword på samtliga punkter. Jag vet att jag mest bara listar de negativa sidorna här nu. Men det finns en anledning till det.

Det finns nämligen inte mycket mer jag kan säga om det. Skyward Sword är rätt fult, har en kamera från 90-talet och är, faktiskt, riktigt tråkigt. Fem timmar in tar man sig till första templet och förväntar sig att allt ska vända.

Det gör det inte.

Skyward Sword har till råga på allt förstört det bästa med hela Zeldaserien. När Twilight Princess kom var det om än gammalmodigt så iallafall underhållande. När spel som inte krävde någon direkt fingerfärdighet var som mest populära bjöd Zelda alltid på den där utmaningen som varken hack n slashers eller välj-din-attack-RPG-spel kunde bjuda på. Även om det fortfarande är som alltid, slå på kristallen, öppna dörren, flytta lådan, skjut på symbolen. Allt som vanligt. Fast den här gången med adderat vift, vift, vift. Det kommer en fiende. Vifta tills den försvunnit. Du fastnar i spindelnät, vifta tills det försvunnit... varje moment överkoms av att vifta och den där centrala punkten i serien som krävde en viss grad av fingerfärdighet är som bortblåst. Mina vrister protesterar ikapp med hjärnan som informerar mig om att det här inte är acceptabelt. Det ska inte få ta hur många timmar som helst innan det blir underhållande.

Kanske har jag bara fel utgångspunkt?

Detta är förstås bara min initiala reaktion, om man nu kan kalla det så. Kanske är det helt normalt att spel ska börja ta sig på andra sidan 10-timmarsgränsen och jag bara är otålig? Var övergår egentligen den "initiala" reaktionen till att bli talande för helheten?

Jag vet inte.

Men jag vet att den här tiden, som jag och min flickvän tillsammans frågande har spenderat på att undra när spelet ska lyfta upp ur den tristess vi först trodde bara var en introduktion man måste ta sig förbi för att nå till underhållningsvärdet på andra sidan lika gärna hade kunnat spenderats på något bättre. Kanske se en film? Kanske varva F-Zero X några gånger? Vart går gränsen för hur lång tid ett spel får ta innan det bjuder på underhållning mer värt än en axelryckning?

Nu skaffade jag inte Skyward Sword för att gnälla på det.

Det kanske ser så ut men tro mig, jag har ingen fetisch för att bli uttråkad bara så jag kan ha nåt att klaga på. Efter de första timmarna gick det väldigt långsamt framåt. Det är nämligen svårt att prioritera något som bara kanske, någon gång i framtiden, kan bli kul.

"Ska vi se till att faktiskt spela lite Skyward Sword ikväll?"

"Ja, det gör vi."

"Okej, vem av oss spelar?"

...

"Kanske vi tittar på en film istället..."

*Axelryckning.*