Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Avgrundsvrål

31 Registrerad: 8 maj 2010 20:05 Senaste besök: I dag 02:56 Online: Ja

Solna Timmy Terrorista - avgrundsvral.blogspot.se

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Från Sonic & Knuckles till kommande spelkrasch?

Avgrundsvrål30 jan 2013 00:182143 visningarKommentera: 9 !

Vi står inför ett generationsskifte, igen, och medan de stora spelserierna gör sina sista stopp på den åldrade generationens uppehållsplatser så har jag tagit ett par dagar att utforska ett annat generationsskifte. Och likheterna är på många vis slående.



Sonic & Knuckles släpptes precis på gränsen till generationsskiftet 94. Faktum är att jag ägde det under en kortare period men slitna connectors i Megadriven (eller i kassetten, vem vet) tog ifrån mig drömmen att utforska Sonic 2 med den nya karaktären. För det var så det gick till, det förmodligen största försäljningsargumentet här var att det på sätt och vis erbjöd en slags expansion till nämnda spel, konsolens absoluta toppsäljare. Det var en besviken unge som återlämnade spelet till affären vill jag lova. Och från och med idag så kan jag trösta mitt tidigare själv med att spelet faktiskt inte är speciellt bra ändå. Ja, tyvärr.

Sonic & Knuckles är faktiskt rätt kasst.

Det är inte att säga det inte har sina kvaliteter. Men att leva upp till barndomens förväntningar gör det då inte på långa vägar. Egentligen är det ett rätt skamligt grepp som tydligt visar på Sonics (då) kommande nedåtgående kvalitetsspiral. Det är ett spel som pumpats ut innan generationsskiftet hann komma och är till råga på allt bara ett halvt spel där första halvan består av Sonic 3 från samma år. Istället för att skrapa av alla dåliga idéer och för att slippa producera kassetter med extra mycket minne så styckades spelet upp i två.

Varningstecknen skriker "exploaterad igelkott" här.

Alla idéer är bra utom dom dåliga brukade min morsa säga och det känns uppenbart att Sega under den här tidsperioden också kunde behövt någon att påminna om den enkla devisen. Det ska väl sägas att plattformsspelen hade totalt dominerat denna generation och att det vid den här tidpunkten var de mer experimentella utsvävningarna som fick plats. På många sätt teknikdemonstrationer för en hårdvara som med tiden fått högre krav ställda på sig. Känns det igen?

Jämförelser mot spelklimatet idag är inte alltför långdragna.

Man experimenterar med cementerade koncept, Gears of War och Halo fick prequels och i ena fallet till och med en ny utvecklare som lekte runt med grundkonceptet i hopp om att stå ut ur mängden. Även på 16-bitarnas tid skedde samma sak. Yoshis Island skulle komma att göra precis samma sak på SNES och byggas till stor del utefter allt man lärt sig prestera med hårdvaran under årens gång.

Sega lyckades däremot inte lika bra på den punkten med Sonic & Knuckles. Snyggt är det, man har lagt krutet på en bländande design och miljöer som förändras, byter färgskalor, objekt som simulerar 3D och loopar, backar och hängande rep som sänder Sonic (eller Knuckles, beroende på vem man lirar som) iväg åt alla möjliga håll under långa stunder. Varenda nytt spelmoment bygger på en ny uppfinning i designen. Tyvärr fungerar det inte på ett tillfredsställande sätt då Sonic bygger på sin fysik och inte behöver sändas iväg i guldskimmer och flyga runt på en utstakad bana genom luften i en halvminut för att ta sig från skärmens ena sida till den andra. Istället för att utnyttja plattformsfysiken och de power ups som faktiskt finns så slänger man in ett nytt moment att experimentera med.

Nytt experiment! Om man flyter längs kvicksand och hoppknappen tar dig uppåt medan du flyter med. Sedan byter kvicksanden riktning och du sjunker inte längre neråt och hoppknappen tar dig inte uppåt, utan ner igen. Såna här spelmekaniska "innovationer" genomsyrar spelet från början till slut. Spelet är en samling dåligt sammanhängande konceptidéer och mest intressant av allt är att det representerar slutet på en era av 2D-plattformare.

Men efter nedgång kommer uppgång.

Ibland.

När den nya generationen kom så var det polygonvärldar som utforskades och med Super Mario 64 bytte historien riktning på allvar. För Sonics del har det kanske mer handlat om ett ständigt irrande i limbo, stadiet mellan liv och död, sedan dess. Sonic & Knuckles har ett bra grundkoncept som peakade med Sonic 2 men behovet av utveckling från det urvattnade konceptet var tydligt.

Lika tydligt är samma behov idag.

Actionspelen, shooters och tredje persons röjare har i stort sett profilerat den gångna generationen och många lyfter ett varningens finger när hyffsat välgjorda spel som Darksiders-serien ej längre räcker till för att göra vinst på. Jag vet att några har talat om en potentiell spelkrasch, vissa har till och med välkomnat idén. Den kollektiva mättnadskänslan verkar på många sätt vara uppnådd.

En annan sak som förstås skapat stor oro har varit de rusande utvecklingskostnaderna av spelen. Men vem vet, kanske står det någon i en utvecklingsstudio någonstans med nästa generations motsvarighet till Super Mario 64 idag och bara väntar på att få presentera det för chockade massor på sommarens E3?

Bomben som sätter ringarna på vattnet.

Det där som öppnar dörren för de nya världarna. För så är det ibland. Sådant som anses vara allt som finns idag kan vara helt borta och utbytt mot något helt nytt imorgon. Så missar du nästa actionröjare idag så kanske det inte gör så mycket?

Kanske står du också där 20 år senare och rycker på axlarna åt det.

« Till bloggen

Kommentarer

GeckoYamori30 jan 2013q

Någon industrikrasch i samma mån som 80-talet finns det ingen risk för. Industrin är alldeles för diversifierad, den är äldre och visare till skillnad från spädbarnsåren då alla skulle in i marknaden med egna spel och konsoller utan att ha någon riktig koll på vad som funkar och inte funkar.

Just den delen av marknaden där de slåss om vinster för fysiska konsolspel på butikshyllorna är på väg in i en väldigt turbulent period. Men det är knappast industrin i helhet, även om många fortfarande har den mentala bilden.

Avgrundsvrål30 jan 2013q

GeckoYamori:

Just den delen av marknaden där de slåss om vinster för fysiska konsolspel på butikshyllorna är på väg in i en väldigt turbulent period. Men det är knappast industrin i helhet


Jag håller helt med om den saken. Om en del av spelbranschen försvinner så finns det andra delar som överlever och fortsätter utvecklas, rent naturligt. Att man inte kan sälja samma sak om och om igen i evighet säger sig själv. Jag tror inte heller på någon industrikrasch, det är bara efterfrågan som förändras och som får mötas med annat, eller av andra rent av.

ZidaneIX30 jan 2013q

Jag gillar Sonic & Knuckes, ett av Sonics bästa spel tycker jag :)

Avgrundsvrål30 jan 2013q

ZidaneIX:

Jag gillar Sonic & Knuckes, ett av Sonics bästa spel tycker jag :)


Visst är det ett av Sonics bästa spel alltid, men det säger också en hel del om kvaliteten på de flesta spel i serien.

Anonym30 jan 2013q

ZidaneIX:

Jag gillar Sonic & Knuckes, ett av Sonics bästa spel tycker jag :)


Åtminstone Sonic 3 & Knuckles (som det blir om man kopplar ihop kassetten med del tre). Ett komplett och utmanande spel som nästan når upp till Sonic 2.

Anonym30 jan 2013q

Timmy Sjöberg:

då Sonic bygger på sin fysik och inte behöver sändas iväg i guldskimmer och flyga runt på en utstakad bana genom luften i en halvminut för att ta sig från skärmens ena sida till den andra.


Den längsta (som går att skippa) är ca 10 sekunder lång ;) Men du har en poäng där, hade vart så mycket coolare om de gick att kontrollera.

Timmy Sjöberg:

power ups


Både eldskölden och blixtskölden är helt klart användbara. Fast bubblan är väl bara användbar i Sonic 3 egentligen, där har du en (halv) poäng.

Timmy Sjöberg:

kvicksanden


Tar upp kanske 5 sekunder av spelet om du vet vad du pysslar med (har du fart då du kommer in i dem som går uppåt och kan tajmingen så är de som extremt snabba hissar), och jag ser inte riktigt problemet där. Gillar små gimmicks som särskiljer de olika banorna. De jag ogillar i S&K är pumphissen i början, och att spakarna i sandbanan är just spakar och inte knappar. Sånt som sänker tempot till snigelfart utan en bra anledning.

Några tips:
Spela hela spelet (Sonic 3 & Knuckles). Det berättar en simpel men effektiv handling via sina omgivningar och vad man gör i det (snarare än med cutscenes och dialog), sparfunktionen får ett existensberättigande, och du får chansen att möta den riktiga slutbossen. Sen har du säkert märkt att det finns olika rutter genom spelet och att Knuckles är lite svårare att spela som i vissa lägen då han hoppar lägre och inte kan använda sköldarna fullt ut.
Jag gillar också att spelet har en mängd små genvägar (ibland omedvetna) att hitta, samt dess aningen tajtare kontroll än i tvåan.

Anslutningen till tvåan var mer av en bonus.

Visst har spelet några skavanker, men de är samma som i tvåan: Stora sprites i låg upplösning, flera korta moment som går på autopilot, smärre kontrollproblem i vissa lägen och rätt trista/enkla bossar överlag.

Anonym30 jan 2013q

Har man inte stabila spel att falla tillbaka på då faller det själv, denna eviga jakt på det nya Sonicspelet är väl ett ypperligt bevis på hur halvdana orginalen var.

Å har man halvdana spel som ingen köper går det neråt.

Avgrundsvrål31 jan 2013q

Alianger:

Spela hela spelet (Sonic 3 & Knuckles).


Det kanske är en idé. Trean är bättre också. Men som sagt, många bäckar små... Hade inte tänkt detaljstudera alla små och stora innovationer som S&K gör i texten och nöjde mig med ett par talande exempel. Men bandesignen går till på så vis att man oftast hamnar i ett nytt rum där en ny finess introduceras, sådant som skulle kunnat vara ett minispel i sig. Man märker helt enkelt att det är de experimentella idéerna man gjort plats åt. På tal om det så är red/blue spheres banorna sjukt dåliga idag, man fattar ju att de ville åstadkomma 3D-grejen som SNES hade (Och Mega CD) och de fick kompromissa helt enkelt. Musiken når heller inte upp till tvåans standard, fast vad gör det egentligen i spelvärlden. Det är ju ett spel med stabil grund, cool grafik, häftiga miljöer och inte nödvändigtvis dåliga spelmoment men ibland mer dryga än underhållande. Man får känslan av att det var dags för nånting nytt på spelfronten.

Aloysius11 feb 2013q

Jag var inte riktigt vän med Sonic ens från början. Den här upptäckarlustan som finns i plattformsspel när man inte vet vad som kommer längre fram på skärmen blir man straffad så hårt för i ett spel där man ska springa så fort man kan rakt fram. Det är kul när man kan banorna och vet hur man ska gör, men vägen dit är ganska frustrerande. Jämfört med Mariospelen där det roligaste som finns är att upptäcka en ny bana.

Men det kanske bara är jag, det är ju uppenbarligen väldigt många som inte håller med mig. :)

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.