Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Avgrundsvrål

31 Registrerad: 8 maj 2010 20:05 Senaste besök: I dag 01:31 Online: Nej

Solna Timmy Terrorista - avgrundsvral.blogspot.se

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Som tonåringar hade vi egen valuta

Avgrundsvrål 9 jan 2014 00:071302 visningarKommentera: 5 !

Fjorton eller femton måste jag varit.

Skoltrött, långhårig, kameraskygg (det finns alltså inget bildbevis) och säkerligen en rätt jobbig liten jävel. Vi var tre stycken som hade ett litet alternativt sätt att få saker gjorda. När vi inte satte eld på saker eller snattade godis så hade vi ett par andra intressen som stod rätt högt. Och det ena överlappar lite med snatteriet för på den lokala ÖB-butiken hade de en varuhiss som gick mellan övervåningen och källarplan. En som förstås var oövervakad och som gick tillräckligt sakta att man skulle hinna pressa in en godispåse eller två innanför de för stora byxorna innan man gick ut.

Vad mer de sålde var Pokémonkort.

Och sin vana trogen sålde de dem inte i nätt staplade rader vid kassorna utan i stora gallerhyllor i ett hörn på övervåningen. Huller om buller inkastat utan någon som helst sortering. Vi upptäckte snart att detta inte var ideal för förpackningarna som hade en tendens att inte helt försluta sina innehåll. Jakten på de bästa Pokémonkorten gällde liv och död och med det kom vetskapen kring ungefär var i förpackningarna det bästa kortet låg. Det tog ofta inte många sekunder att lirka ut det mest åtråvärda kortet.

Egentligen var Pokémon aldrig något större intresse. Spelen struntade vi helt i och allt annat relaterat till franchisen likaså. I vår värld var det ord som Haymaker, discardpile och retreat cost som definierade fenomenet. Vi spelade det ofta och filade hela tiden på den perfekta kortleken. Vi kunde gå ner och beställa en varsin pizza och sätta oss i hobbyrummet som fanns i relation till tvättstugorna med våra detaljslipade kortlekar och totalt glömma tiden. Om att dygna var något för Counter Strike spelare i LAN-nätverk så var det en tradition vi med stolthet hade anammat.

Det var i jakt på de nya promo-korten vi fick höra att det lokala Game Shop en dag i veckan anordnade turneringar i kortspelet. Då flyttade de undan alla spelhyllorna till butikens ytterkanter och mitten förvandlades till ett enda gigantiskt slag om livet. I spelkortsform då alltså. Deltagande och ett visst antal vinster belönades med de åtråvärda promokorten som inte gick att få tag i annanstans. Men det var en sak som verkligen saknades. Nämligen motstånd. Visst fanns det ett värde i det att man bytte kort och fick tag i de där sista korten man använde för att bygga sin lek på men vi krävde mer. Och fick mer. Vi fick höra talas om ett rykte. Någonstans inne i stan spelade man om pengar. Riktiga pengar. Där spelade de som vunnit SM. Var det motstånd man ville ha var det dit man skulle.

Självklart letade vi oss dit. På en mindre gata på andra sidan Hötorget inne i stan låg en butik som vi, om det inte vore för skylten, aldrig hade trott existerat annars för det fanns knappt belysning på insidan. En trappa ledde ner i en källare där det uppenbarligen existerade en kort- och figurspelsbutik, väl gömd från staden där uppe. Där inne spelades figurspel vi inte förstod ett dyft av och där satt män med piercingar och skägg och spelade Magic: The Gathering. Vi tänkte att de lyssnar säkert på Metallica. Men mycket riktigt, längre in i det långsmala rummet med bord och bänkar hölls det på att duka upp till ett kortspel av mer bekant sort. Femtio spänn för att vara med, de tre vinnarna delar på potten.

Vi hade hittat rätt. Inte bara för att motspelarna var bättre men för att vi i regel brukade klara oss rätt bra mot det. Jag minns en gång jag spelade mot någon som skröt om att han kommit tvåa i SM-turneringen. Det var med viss skadeglädje jag vann över honom men när potten skulle delas ut hade han dragit, tydligen något han gjorde ganska ofta om han inte vann. När vi sedan gick därifrån, lite rikare, lite gladare, med ett nytt favoritställe bakom oss svängde vi förbi skivaffären.

Det var här vi insåg att Bad Religion, ett av våra absoluta favoriter inom skatepunken, just hade släppt nytt album. Och även om The New America inte är någon publikfavorit idag och, till och med, anses vara ett av bandets sämre prestationer, så får jag erkänna att jag ännu älskar det. Det är underskattat. Även om det saknades en bandmedlem och bandet låg på ett Warner-ägt skivbolag på den tiden. Och hade vi ännu några pengar kvar svängde vi in på en lite mer allmän hobbybutik där de även sålde separata Pokémonkort där vi kunde införskaffa precis de kort vi sökte efter. Efteråt sprang vi genast hem och lyssnade igenom våra kap och skrev om våra kortlekars innehållslistor. Och vi var nöjda.

Pokémonkorten hade blivit vår nya valuta. Inte bara som renodlad byteshandel, men till och med skivbutikerna hade börjat ta emot vår hobby som valuta nu. Det varade enda till generation två av Pokémonkort kom och ett feltryck på ett av seriens kort gjorde hela kortspelet trögt, monotont och trist. Generation två hade förstört allt.

The New America blev en av skivorna vi pumpade högt samtidigt som vi spelade F-Zero X på Nintendo 64. Ibland kan en skiva göra en lite nostalgisk, det där är en sån skiva. Pokémonkorten hade jag faktiskt kvar ända till 2006 när jag sålde iväg dem och de finansierade mitt inköp av en Wii.

Mitt Nintendo 64 är däremot ute på Tradera just nu.

http://www.tradera.com/item/300906/199415920/nintendo-64-43-...

Jag tror det var det som triggade min nostalgiska tillbakablick idag.

« Till bloggen

Kommentarer

Anonym 9 jan 2014q

Underhållande.

Men jag blir nyfiken på vad det var för feltryck.

Avgrundsvrål 9 jan 2014q

Just ja, det var Slowking. Denna...

http://www.sixprizes.com/wp-content/uploads/slowking-neo-gen...

Hans "Power" gav motståndaren en 50% chans att få sitt spelade Trainer-kort att inte fungera och tvingas läggas längst upp på kortleken, så att han drar detta kort igen i början av sin nästa tur. Problemet var att en bit av texten föll bort i översättningen från japanska till engelska. Meningen var att det skulle gå att använda 1 gång, istället gick den "Powern" att använda konstant och ju fler Slowkings man hade ute i spel desto större chans att motståndaren fick lägga ifrån sig sitt Trainer-kort och dra det nästa tur istället.

Trainer-korten var det som gav kortlekarna all form av strategi. Slowking blev genom det tryckfelet överanvänt. Alla spelade helt enkelt Slowking för annars vann man inte. Och när alla spelade Slowking stod spelturerna i princip helt stilla.

Anonym 9 jan 2014q

Vad efterblivet, borde ju rättats till illa kvickt kan man tycka.

Avgrundsvrål 9 jan 2014q

Jag tror det rättades till i så att säga "officiella" sammanhang med en ny regel som sade att kortet skulle tydas på sitt ursprungliga sätt. Men det var ju inget vi visste om på den tiden.

Oregondanne 9 jan 2014q

Härlig berättelse!

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.