Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Vissa öppnade ögonen som 70-talister och växte upp med två statliga tv-kanaler och fyra gigantiska telefonkataloger i hyllan.

Och så finns det dom som föddes under denna generation.

Det är ironiskt hur barn nu för tiden gnäller på att dom inte får åka på semester mer än en gång per år, medan deras föräldrar bara rest för första gången nu, och ändå varit nöjda. Som liten växte jag upp i ett hus med min familj där alla hade en varsin tjock-tv, egen dator och mobil, även om det var en gammal Nokia. Mina föräldrar som på 1960-talet var uppväxta i små hus, som vandrade runt i hippie-liknande kläder(ja, jag tycker modet förut var oerhört fult), och fick samsas framför en liten tv-apparat var standard för dom. Våra uppväxter har så många intressanta skillnader, som tekniken bland annat. Så småningom blev jag introducerad till olika konsoler vid namn Playstation 1 och Gameboy Advance. Ökända namn för rätt många barn idag, för jag menar. Vilken unge äger inte en Ipad eller en Xbox 360? Eller vet om att en liten USB-sticka på 8gb är en förbättrad version av den CD-liknande disketten? Eller att VHS filmer brukade vara standard för fredagskvällarna där hemma? Tekniken har gått från steget komplicerad, till steget enkelt.

Jag och alla andra 00-talister har fötts in i en teknikrevolution och har det rätt svårt och kanske uppskatta alla framsteg vi gjort, då vi inte har något att jämföra med.

Ärligt talat ogillar jag disketter, VHS-filmer, NES, SNES, tjock-teven, svartvita filmer, arkadhallar, Windows 95 och jag är ledsen att säga det här... ABBA.

Ja det är sant. ABBAS låtar svänger inte lika mycket som Avicii eller Swedish House Mafia. SNES och NES grafik är så pixliga så jag knappt kan se vilken pixel jag styr med, även om jag älskar Donkey Kong Country trilogin. Visst har SNES en charmig och nostalgisk design, men jag uppskattar det inte lika mycket som dom människor som har varit uppfödda med det. Jag var uppväxt med Gamecube, Xbox och Playstation 2. Och Playstation 3 samt Nintendo DS. Och Nintendo Wii för den delen.

Jag skyller på att jag är född just nu. Här lever vi i ett samhälle som egentligen är sig väldigt lik den tid som var för 30år sedan, men ändå inte. Vissa uppskattar inte skillnaden lika mycket som vissa andra. Till exempel jag.

Det är inte alls konstigt att vissa toppar dom tio bästa SNES spelen medan jag skulle toppa dom tio bästa Playstation 3 spelen, då vi har upplevt olika konsoler. Det är just det som är felet med mig. Jag kan inte spela och njuta av ett gammalt NES spel lika mycket som vissa andra skulle kunna. Kontrollen, grafiken och känslan är bara meh. Jag går kanske miste av världens bästa konsoler, även om jag är en sann gamer.

Men däremot måste jag erkänna att det finns liknelser. När jag frågar mamma och pappa vilket tv-spel dom spelade som små så fick jag detta till svar:

Super Mario Bros. och Ice Climber.

Super Mario Bros var väldigt populärt på deras tid. Men jag har också varit uppväxt med 2D plattformshoppande Mario, nämligen New Super Mario Bros. på Nintendo DS. Jag förstår allihopa, det är något väldigt roligt och simpelt med att gå runt i 2D och hoppa på sköldpaddor och sen skjuta iväg deras skal på andra fiender. Ett vinnande klassiskt koncept som inte påminner om dagens alla skjutapspel i första-person.

Är det ändå inte konstigt hur stor skillnaden är? Att världen bästa saker inte är världens bästa saker i andras ögon?

Jag skyller på den tid jag är uppväxt i. Det är ju trots allt en ny generation, än den vi stötte på för 30år sedan.

Det är just därför jag älskar New Super Mario Bros. serien, tycker Sonic är bra som det är nu och att Satoru Iwata må vara Nintendos ikon, fast han egentligen inte var den första presidenten inom företaget.