Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Sommaren 2005 var en väldigt jobbig tid för mig, men den lystes upp något på hösten tack vare en jättesöt kattunge. Om jag inte hade tagit emot honom hade han avlivats, så jag räddade hans liv. Likaså räddade han mitt, för han gav mig en mening.

I början var han väldigt reserverad och skygg, men med tiden kom han att lita på mig och han tydde sig till mig. Jag var ju den som gav honom mat, vatten och oändlig kärlek.

Vi har levt väldigt tätt tillsammans i min lilla lägenhet ända sedan han först kom hem till mig och han har varit ett fint sällskap i min ensamma tillvaro.

Vi har lekt tillsammans, vi har busat och vi har varit goda vänner. Han har varit min ljuspunkt i tillvaron, min lilla gosegubbe, min älskade Zombie.

Men allt som är gott tar någon gång slut, och ikväll slutade Zombies hjärta slå. Nu ligger han i en skokartong i hallen, omvirad med hans snuttefilt som han hade med sig när han först kom in i mitt liv.

Det har varit mycket stress för mig på sistone och jag kände att jag behövde koppla av hemma i mitt barndomshem, så igår åkte jag hem till mina föräldrar. Jag lämnade min gosegubbe med mycket mat och vatten, samt nyrensad låda, så att han skulle klara sig ensam. Det har gått bra tidigare gånger så jag lämnade honom med orden ”Hej då Zombie, vi syns sen” och pussade honom på huvudet. Som vanligt pussade han tillbaka.

När jag sedan åkte hem idag trodde jag det skulle vara som vanligt. Och det var det också. Till en början.

När jag gick uppför trapporna till min lägenhet och skramlade med nycklarna utanför dörren så hörde jag hur Zombie jamade. Som han brukar höra när han hör att jag är hemma. Jag öppnade dörren och han stod där och hälsade mig välkommen. Som han brukar göra. Jag sa ”Tut-tut gubben. Tut-tut Zombie. Nu är jag hemma igen”, böjde mig ner och pussade honom på huvudet. Som vanligt pussade han tillbaka.

Jag gick in i köket för att packa upp det jag hade fått med mig från mamma och pappa. Jag öppnade skåpet där Zombies godis finns, jag tog ner en godisstång och bröt av munsbitar i lagom storlek. Jag lade bitarna en och en i min högra hand och han åt dem från handen med god aptit.

Sedan gick vi in i vardagsrummet och tittade på tv. Vi låg och gosade nära varandra i soffan och eftersom jag var trött så råkade jag somna till. Jag väcktes strax därefter av att Zombie klöste ett finger. Inte tillräckligt hårt för att göra skada, men tillräckligt hårt för att det skulle kännas. Jag ryckte till och han blev nog lite rädd för han hoppade ner.

Jag fortsatte titta på tv och efter ett tag kände jag att jag behövde gå på toaletten. Jag såg Zombie vara där och jag tyckte att han reagerade lite konstigt när jag närmade mig honom, men det var inget jag tänkte vidare på, för han tittade på mig som vanligt.

Sedan fortsatte jag titta på tv och Zombie kom tillbaka till vardagsrummet. Han lade sig tätt intill mig i soffan och han verkade som vanligt. Han lade sig först i en konstig ställning, med huvudet nedåt mot soffan och rumpan uppåt mot min arm. Det såg roligt ut så jag småskrattade. Sedan ändrade han ställning, han rullade ihop sig och lade sig med huvudet mot mig istället. Efter en stund hoppade han ner igen och jag fortsatte titta på tv.

Jag är van att Zombie brukar få små ryck där han blir jättebusig och springer omkring, så när jag hörde honom springa runt i hallen och i sovrummet så tänkte jag inte mer på det. Så jag satt kvar och tittade på tv, tills klockan var strax innan midnatt för jag var trött. Jag gick in i sovrummet. När jag kommit innanför dörren såg jag Zombie ligga på golvet. Jag tänkte, varför ligger han på golvet när sängen är mycket bekvämare? Jag sa ”Men Zombie då, varför ligger du på golvet?” Han reagerade inte. Så jag sa ”Zombie?” Han reagerade fortfarande inte så jag gick fram till honom och tog på honom. Jag såg att hans mun var lite öppen, tungan stack ut lite mellan framtänderna och han hade sekret i mungipan. Hans ögon stirrade tomt på garderoben. Jag sa igen ”Zombie? Men Zombie då? Zombie, gubben.” Jag förstod att han var död, men jag ville inte inse det. Inte min älskade Zombie. Vi skulle ju gå och lägga oss och sova, han skulle ju sova i sängen tätt intill mig, som han brukar göra.

Men det kommer han aldrig mer att göra. För hans hjärta har slutat slå och nu ligger han i en skokartong i hallen.

Trots att klockan hade passerat midnatt så ringde jag min älskade mamma. Jag behövde ha någon att prata med. Jag behövde ha tröst, jag behövde berätta för henne att Zombie är död. Hon vet vad mycket Zombie har betytt för mig så hon blev såklart också ledsen, inte så att hon började gråta, i alla fall inte i telefonen, men hon delade min sorg. Jag hoppas att hon har kunnat somna, att hon sover nu, för hon ska jobba imorgon. Visserligen natt, men ändå.

Själv så är jag osäker på om jag kan sova, jag ska försöka, men efter att ha haft min älskade Zombie, min gosegubbe tätt intill mig varje natt i ungefär sju års tid gör att det känns tomt i sängen.

Mamma är sjuksköterska, så hon har mycket erfarenhet av döden. När jag ringde med gråten i halsen hörde hon att nåt var fel. Hon frågade vad det är och jag berättade för henne att Zombie är död. Hon var lugn och frågade mig om jag kunde känna om han andades och om jag kunde känna hans hjärta slå. Jag kände ingenting, förutom min egna smärta. Jag sa ”Nej. Jag tror att han är död.” Mamma sa att hon ville krama mig. Det är bra att jag har en snäll mamma, annars vet jag inte vad jag skulle göra.

Mamma sa att jag skulle lägga honom på en filt i hallen och ringa till veterinären imorgon för att ta med hans kropp dit. Efter att vi hade lagt på så tog jag upp Zombies livlösa kropp i min famn, jag kramade honom, smekte hans päls, pussade honom på huvudet, men den här gången pussade han inte tillbaka. Jag bäddade ner honom på hans snuttefilt i en skokartong. Jag klappade honom och sa ”Min älskade Zombie. Jag hoppas att du har haft ett bra liv.” Sedan vek jag filten över honom och stängde locket.

Jag såg att det var vätska på golvet där han låg. Inte mycket, men jag tror att det var urin. Så jag torkade upp det. Samtidigt som jag grät.

Jag har fällt många tårar nu, jag försökte kväva mitt gråt när det var som värst så grannarna inte hör, men det är svårt när man känner smärta. Det underlättar lite, just för stunden att skriva, för då gör jag någonting, men jag känner att tårarna börjar välla upp igen. Ibland känns det som om jag ska kräkas, jag mår illa. Hur ska jag kunna sova ensam?

Min älskade Zombie. Jag älskar dig med hela mitt hjärta och jag hoppas att du har haft en bra tid tillsammans med mig. Jag har haft det väldigt bra med dig och jag kommer minnas dig för evigt. Likaså kommer jag sakna dig innerligt för all framtid.

Tack för den här tiden.

Vila i frid min älskade Zombie. Min kära gosegubbe.