Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Efter att knapp ha fått någon sömn över huvud taget steg jag upp vid 6-tiden i måndags. Jag gick förbi skokartongen där jag hade bäddat ner Zombie och tårarna sved i ögonen. Jag försökte att inte titta på den, men det gjorde jag. Med stor sorg gick jag in i vardagsrummet, satte igång teven, sjönk ner i soffan och ville hålla om min älskade Zombie. Krama och pussa honom. Men det gick inte. För han låg nedbäddad i skokartongen i hallen.

Jag satt och väntade på att klockan skulle bli 8 så jag kunde ringa till veterinären. Det kändes som om tiden stod still.

När klockan så äntligen blev 8 slog jag numret till veterinären, bara för att höra hans inspelade röst som talade om att han har telefontid mellan 9 och 10.

Strax därefter ringde mamma som undrade hur det var med mig. Hon berättade att vare sig hon eller pappa knappt hade fått någon sömn. Vi pratade en stund. Hon tröstade mig efter bästa förmåga. Innan vi lade på kom vi överens om att jag skulle ringa när jag hade varit hos veterinären.

Jag visste att jag inte skulle orka gå till jobbet så jag sjukskrev mig. Jag skickade ett sms till ”chefen” och anmälde mig sjuk på försäkringskassans hemsida.

När klockan blev 9 ringde jag återigen till veterinären. Han svarade efter några signaler och jag trodde att jag hade gråtit klart när jag öppnade munnen. Men det hade jag inte visade det sig. Med stor möda fick jag fram att min katt hade avlidit plötsligt och jag frågade om han kunde ta hand om kroppen. Det kunde han, han frågade om jag ville ha tillbaka Zombies aska i en urna.

En sen sommardag när Zombie var liten, typ ett och ett halvt år, så försvann han spårlöst från min lägenhet. Efter desperat letande i lägenheten så insåg jag att han måste ha tagit sig ut genom det öppna takfönstret i sovrummet. Ångestfylld och rådlös ringde jag till mamma och berättade vad som hade hänt. Jag har för mig att det var hennes förslag att ringa till räddningstjänsten, vilket jag gjorde, men de kunde inte hjälpa mig. Så jag ringde till fastighetsskötaren och när han kom en stund senare klättrade vi gemensamt upp på taket och letade efter Zombie. Men han fanns inte där, så fastighetsskötaren hade en teori om att han kanske hade lyckats ta sig in i en skorsten, så vi gick ner i källaren och letade efter honom där. Men han fanns inte där heller. Fastighetsskötaren kunde inte hjälpa mig mer, så han begav sig iväg.

Men jag gav inte upp. Jag gick ut och letade efter honom ute. Jag hoppades att jag skulle återfinna honom vid liv så jag ropade på honom i hopp om att han skulle komma fram, eller jama. Men det gjorde han inte. Först gick jag bara runt hyreshuset, sedan utvidgade jag sökområdet mer och mer. Men mitt sökande var fruktlöst.

Men jag vägrade ge upp, så jag återvände till mitt hyreshus och ringde på hos grannarna och frågade om de hade sett min katt. Alla var inte hemma, men de som var hemma hade inte sett honom. Jag var på väg att ge upp när jag ringde på dörren till grannen som bor under mig. Till min lättnad hade hon sett en katt i tvättstugan när hon tvättade tidigare under dagen. Hon hade lämnat fönstret öppet och hon sa att katten blev nog lika rädd som hon själv blev när hon såg den.

Mitt hopp tändes på nytt och vi gick tillsammans ner i tvättstugan. Men då såg vi honom inte. Mitt hopp försvann lika fort som det hade kommit. Jag tackade för hennes hjälp och fortsatte mitt sökande utomhus.

Jag gick runt och ropade efter honom. ”Zombie! Zombie! Är du där?” Det blev mörkt och kallt. Jag gav upp hoppet om att hitta honom vid liv, så slutligen gick jag mest runt och sökte efter hans kropp. Jag tittade i buskar, runt husknutar och vid ställen där jag tänkte mig att han kanske var. Jag funderade på vad jag skulle göra med hans kropp om jag hittade den. Just då ville jag helst begrava honom i dungen på baksidan av mitt barndomshem.

Men jag hittade inte honom, så tillslut var det för mörkt, för kallt och för sent för att fortsätta leta. Jag gav upp och gick in i mitt hyreshus igen.

Men jag kunde inte bara ge upp kände jag. Jag var tvungen att leta efter honom i tvättstugan igen, så jag gick ner i källaren. Jag sade hans namn, men han svarade inte. Jag sökte i varenda liten vrå i tvättstugan. Jag lade mig på golvet och hasade in till väggen och tittade under torkskåpet och torktumlaren. Och där låg han.

Längst in, under torktumlaren låg han. Han tittade på mig med stora ögon, han såg rädd ut. Jag kallade på honom, jag pratade lugnande med honom, men han rörde sig inte, han låg bara och tittade på mig.

Så jag reste mig tillslut, gick ut ur tvättstugan, stängde dörren efter mig, sprang uppför alla trappor till min lägenhet, skyndade mig in, hämtade kattgodis och sprang tillbaka till tvättstugan.

Jag lade mig på golvet igen och hasade intill väggen. Jag tog ut godis och lockade på honom, jag pratade lugnande med honom och tillslut kröp han fram till mig. Jag lät honom äta godiset och tittade på honom efter skador, men han såg ut att vara oskadd, så när som en skrapskada på nosen och överläppen. Jag suckade av lättnad, tog tag i honom, lyfte upp honom från golvet, omfamnade honom och överröste honom med pussar. Sedan höll jag honom och gick upp till min lägenhet med lättnad i mitt hjärta. Jag behövde inte begrava honom, han var med mig igen.

Men sådan tur har jag inte nu. Nu är han borta för evigt. Jag kan inte längre omfamna Zombie och överrösa han med pussar.

När veterinären frågade om jag ville ha Zombies aska i en urna svarade jag ”Nej.”. För jag visste inte vad jag skulle med den till. Skulle jag ha urnan i en bokhylla? Eller skulle jag gräva ned den? I så fall var? Jag hade förvisso en önskan om att gräva ner Zombie själv i dungen bakom mitt barndomshem, men samtidigt tänkte jag att det nog är bättre om veterinären tar hand om kroppen. Och man får nog inte gräva ned djur var man önskar, speciellt inte på kommunal mark. Det viktigaste för mig var att Zombies kropp togs om hand så fort som möjligt för att göra min själsliga plåga så lindrig som möjligt. När veterinären frågade när jag ville komma sade jag ”Så fort som möjligt om det går bra.” Han sade att jag kunde komma mellan 9 och 10, att det kostar 500 kronor och att jag skulle ha med det kontant.

Så jag var tvungen att med gråten i halsen skynda mig in till centrum till närmsta bankomat för att ta ut pengarna. Det var den mest plågsamma uttagningen jag någonsin varit med om. Inte för att 500 kronor är mycket pengar när man är arbetslös, utan för vad pengarna skulle användas till. Jag gick tillbaka hem lika fort som jag gick till bankomaten och när jag var hemma brast jag i gråt, för Zombie kom inte fram och hälsade på mig som han brukade göra. Han låg i skokartongen framför mig.

Jag gick fram till skokartongen, öppnade den och lyfte på hans snuttefilt. Jag tittade på honom med tårfyllda ögon, jag visste att det var sista gången jag någonsin fick se honom fysiskt. Jag lade tillbaka snuttefilten över honom och stängde locket. Jag tog upp skokartongen, kände Zombies vikt i min famn.

När Zombie kom hem till mig för första gången hade kvinnan som hade tagit hand om honom med sig en röd snuttefilt som jag fick. Hon sade att han hade haft den ända sedan han var liten och att det var bra om han hade något som luktade bekant. Jag funderade på om jag skulle behålla den som ett kärt fysiskt minne av honom, men när jag lade honom i skokartongen tyckte jag det var bra om han fick med sig den när han lämnade mig. Även om han inte längre kunde känna några dofter så tycker jag att det inte var mer än rätt att han fick den med sig.

Vägen fram till veterinären var kort, men tung och oerhört smärtsam. När jag var framme knackade jag på dörren, men ingen kom och öppnade. Jag knackade igen, men ingen kom, så jag knackade igen. Ingen där. Jag lyssnade efter ljud, jag hörde inget. Jag drog ned handtaget, men dörren var låst. Jag letade efter en ringklocka, men såg ingen. Jag gick ut för att se om det fanns någon annan väg in, men skylten på framdörren hänvisade mig till källaren. Jag tittade efter en ringklocka på utsidan, men det fanns ingen där heller, så jag återvände till källaren.

Jag knackade återigen på dörren, men det var fortfarande ingen som öppnade. Jag började bli trött i armarna, så jag satte ner skokartongen, där min älskade katt låg nedbäddad för sin sista vila, på golvet. Jag vankade av och an i väntrummet en stund, det kändes som en evighet, men i själva verket var det nog inte mer än ett par minuter. Jag hörde ett ljud på andra sidan dörren så jag knackade igen och veterinären öppnade dörren. Jag tog upp skokartongen från golvet och veterinären sade ”Du kan ställa ned honom där.” och pekade på britsen.

Samma brits som Zombie var på när han vaccinerades. Samma brits som Zombie var på när han kastrerades. Samma brits som Zombie var på när han undersöktes dagen efter fallet från taket. Då var han vid liv. Det var han inte nu. Jag brast ut i gråt igen.

”Du ska få ett kvitto” sade veterinären. Jag tog fram min plånbok från jackans innerficka och tog fram 500-lappen med darrande hand. Veterinären tog fram Zombies journal på datorn, skrev någonting och han märkte vad ledsen jag var så han berättade för mig vad som skulle hända med Zombie. Han sade att Zombies kropp skulle hämtas dagen därpå, att han skulle kremeras och att hans aska sedan skulle spridas ut på en minneslund för katter. Han sade var den ligger, men jag var för bedrövad för att lägga platsen på minnet, men det är i närheten av en ort som börjar på Ö, så mycket vet jag. Jag vet även att det ligger för långt bort för att jag ska kunna ta mig dit, men just vetskapen om att min älskade Zombies aska nu finns utspridd i en vacker minneslund räcker. Det är fint tycker jag.

När veterinären skrev klart anteckningarna på datorn räckte han fram kvittot till mig, jag gav honom pengarna och sade ”Tack.” Jag tittade en sista gång på skokartongen där Zombie låg, jag vände ryggen till och gick mot dörren. Tanken på att jag lämnade Zombie bakom mig för gott fick mig att gå sönder totalt och jag började gråta okontrollerat, det var knappt att jag tog mig ut genom dörren. I väntrummet fortsatte gråtattacken, men jag samlade mig och gick ut i den friska luften.

Efter att vi hade avlivat familjehunden Baloo, också väldigt älskad av mig, tog jag, mamma och pappa en promenad. Det var skönt att gå runt och lugna ner sig efteråt, så jag gjorde samma sak som vi gjorde då. Jag tog en kort promenad.

När jag kom tillbaka in i lägenheten så brast jag återigen ut i gråt, för Zombie var inte där för att hälsa mig välkommen hem. Han låg kvar hos veterinären. Det blev smärtsamt tydligt att han inte fanns längre.

Efter jag hade lugnat ner mig något ringde jag till mamma och berättade att jag hade varit hos veterinären och lämnat Zombie. Hon frågade om jag ville att hon skulle hämta mig så att jag slapp vara ensam. Det ville jag, hon kunde dock inte åka omedelbart och hon hade ett ärende i stan som hon skulle uträtta först. Så i väntan på att hon skulle komma städade jag.

För att förhoppningsvis lindra smärtan när jag väl kom hem igen så tog jag bort alla Zombies saker. Jag diskade hans matskål och vattenskål. Jag tog bort leksaker som låg på golvet och hängde vid dörrposten till vardagsrummet. Jag tog bort hans filt. Jag tog undan hans lilla koja och hans klätterträd. Jag tog undan hans transportbur. Sedan dammsög jag hela lägenheten för att få undan kattsand och katthår från golv och möbler. Vid ett tillfälle skymtade jag dammsugarslangen bakom mig och jag tänkte ”Zombie?”. Men Zombie var inte där och om han hade varit där så hade han gömt sig bakom soffan i vardagsrummet eller bakom sängen i sovrummet, för han blev alltid skrämd av dammsugaren. Jag tömde hans låda på sand. Sedan sköljde jag den, ovandelen, spaden och skyddsmattan samtidigt som jag duschade.

När jag stod i duschen kände jag nästan ingenting längre. För en liten stund trodde jag att jag redan hade kommit över hans död, men efter jag stängde av vattnet och började skrapa undan det med gummiskrapan på golvet så kom tårarna igen.

Varje gång efter att jag hade duschat så kom Zombie springande och jagade gummiskrapan på andra sidan duschdraperiet. Och det senaste halvåret så var han extra modig för han gick även in i duschen på det blöta golvet och lekte med vattnet som blev kvar på golvet.

Fast då kom han inte. Och han kommer aldrig göra så igen.

Strax innan mamma kom packade jag kläder som skulle räcka för en vecka. När hon ringde och sade att hon nästan var hemma hos mig så tog jag min ryggsäck, låste upp ytterdörren och var på väg att, som vanligt, ropa ”Hej då Zombie, vi syns sen!” Men så kom jag ju på att han inte kunde höra mig, att han inte längre fanns hos mig. Det gjorde mig ledsen.

Det har varit skönt att vara med mina föräldrar under den här veckan, för jag skulle nog inte orka vara helt ensam i lägenheten med sorgen och saknaden efter min älskade Zombie som enda sällskap.

En god vän erbjöd sig förvisso att om jag ville prata så fanns han där, eller om jag bara ville sitta och spela tv-spel med honom så fanns han där för det också. Men jag kände att jag behövde komma bort från lägenheten helt och hållet. Sedan så vill jag inte sitta och storgråta i andras sällskap heller, förutom mina föräldrars, men det är fint att veta att erbjudandet kvarstår.

Igår var det dock dags att återvända till mitt ensamma hem. Sedan tidigare hade jag stämt träff med min goda vän som erbjöd mig sitt sällskap. Igår var det nämligen höstmarknad i stan och dessutom var det premiärvisning av dokumentärfilmen som jag slitit med i mer än ett halvår. Jag funderade på om jag verkligen orkade, men jag kände att jag behövde göra något roligt så jag fick skjuts av pappa till stan.

Först hälsade vi på farmor och hjälpte henne med att rensa i rabatten vid hennes lilla uteplats, sedan åkte vi till återvinningsstationen och slängde skräp. Pappa släppte av mig i närheten av centrum och jag gick in till stan för att möta mina vänner.

Tårarna var aldrig långt borta, men jag klarade av att ha trevligt och stundtals tänka på annat en stund. Vi gick runt på marknaden en stund, sedan gick vi hem till mina vänner för att lämpa av oss saker som köptes på marknaden. Sedan gick till till teatern där filmen skulle visas och till min förvåning var det nästan fullsatt, så det var roligt att så många var intresserade av filmen. Jag träffade dessutom en kompis som väntar barn med hans fru vilken dag som helst, så jag blev överraskad att han också var där för att se filmen tillsammans med sin mamma, så det var extra roligt.

Dessvärre strulade ljudet och datorn som filmen spelades upp på hackade ibland. Det var även några utanför salongen som tyckte det passade bra att spela trummor och bas under filmvisningen, men det är saker som låg utanför min makt. Jag har gjort vad jag har kunnat med filmen och jag är nöjd över mitt arbete.

Jag är dock mindre nöjd över tekniken, men det är ingenting som jag kan styra över. Men jag måste dock försöka få ordning på det den kommande veckan, innan de tre kvarvarande visningarna, något som jag egentligen vare sig har ork eller lust till, men det måste åtgärdas.

Efter filmvisningen gick jag och min goda vän till hans mormor och morfar för att hämta deras hund, medan hans fru och hennes vän gick till en av staden alla pizzerior för att köpa mat. Jag befarade att det skulle vara smärtsamt att se någon annans husdjur när mitt egna var borta, men det gick bra.

Väl hemma hos mina vänner åt vi, pratade och sedan tittade vi på film, The Dictator. Trots att det var en komedi så kände jag att mitt humör föll mer och mer så vid 20-tiden, efter filmen, tackade jag för det trevliga sällskapet och begav mig hemåt till den tomma lägenheten.

Jag hade skjutit upp det oundvikliga länge nog.

I torsdags åkte förvisso jag och mamma till min lägenhet, för jag behövde hämta gummistövlar och en häcksax (som jag lånat tidigare av mamma och pappa) för att hjälpa farmor rensa i hennes rabatt. Mamma satt kvar i bilen och väntade medan jag gick in i hyreshuset. När jag steg uppför trapporna kände jag att tårarna vällde fram och ju närmare lägenheten jag kom, desto snabbare kliv tog jag. Jag slet fram nyckeln från jackan innan jag nådde dörren och direkt när jag stängde dörren efter mig så kom en smärtsam sorg och saknad över mig.

Efter jag hade samlat mig så gick jag till bilen. Jag körde dit, men kände att jag inte orkade så jag öppnade dörren på passagerarsidan där mamma satt och brast återigen ut i gråt och snyftade fram att jag inte orkade köra resten av vägen, så det gjorde hon.

När vi kom hem till farmor så var det knäpptyst. Vi hade med oss nyckel och kunde ta oss in själva. Jag tänkte ”Inte hon också.” Som tur är låg farmor och sov djupt. Dock kunde vi inte få reda på exakt vad hon ville få gjort, men jag visste att hon ville få undan stora stjälkar i alla fall. Så jag och mamma gick ut för att göra det, men då började det snöa, så det var både kallt och blött att arbeta. Fast efter ett tag kom solen fram och då var det riktigt skönt. Arbetet tog ungefär en timme och vi försökte väcka farmor ännu en gång, men hon sov fortfarande väldigt djupt så vi skrev en lapp till henne att vi hade varit där. Sedan åkte vi till ett köpcentrum och handlade innan vi begav oss hemåt.

Igår befarade jag att jag återigen skulle brista ut i en smärtsam gråtattack så fort jag satte min fot i min lägenhet, men när jag gick uppför trapporna så kände jag nästan ingenting. Men så fort jag kom in i lägenheten och Zombie inte kom fram och hälsade mig välkommen så vällde tårarna fram återigen.

Jag har fällt tårar dagligen sedan jag fann min älskade Zombie livlös på golvet i sovrummet. Fast idag har jag inte gråtit en enda gång. Inte ens nu när jag sitter och skriver det här, nästan exakt en vecka efter hans plötsliga bortgång. Kanske har mina tårar tagit slut? Eller så tar gråten bara en paus för att återvända med förnyad kraft.

Oavsett har jag en lång, ensam, kall och mörk vinter framför mig.