Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Jag spelar. Mycket.
Det är till och med så att vissa tycker att jag är spelberoende. Nå, jag kan kanske hålla med. Någon som är beroende försöker ju alltid förneka omedvetet det, eller hur?

Det som jag undrar är liksom vart gränsen går till att man kan utnämna någon som spelberoende.
Nå, som sagt så spelar jag en hel del, har en jäkla massa att spela också, vilket bidrar till suget. "Jag måste ju spela klart det här!" och "Det verkar ju roligt!" är saker som ofta går igenom mitt huvud.
Jag vet dock att jag när som helst kan stänga av för att vila lite, göra iordning mat och vissa andra sysslor i hushållet. Joggar och går på gym regelbundet också.

Känner mig inte direkt tvingad till att spela, men det finns dock tillfällen då jag känner för att pririoritera spelandet före någon annan syssla eller aktivitet som jag upplever som tråkig eller mindre rolig.

Jag är inte säker själv på det här. Det känns lite som att det är något jag får ta tag i då jag känner att familjen är besviken på att jag sitter så mycket framför datorn och TV'n. Det är en slapp attityd som är väldigt skön, att bara ta upp något och spela utan att tänka på hur tiden går, bli underhållen ett tag, men det känns som att det inte kommer fungera i det långa loppet.

Så, vart går gränsen? Jag vet inte. Om någon gillar något och sysslar med det tillräckligt mycket blir det automatiskt stämplat som ett beroende, även om man har koll på sitt liv utanför? Är man tillräckligt smart själv för att förstå när man är i ett beroende, måste andra peka ut att man är det? Och om det är så, kan de verkligen avgöra det själva?

Jag är inte säker. Men kanske betyder detta att jag borde ändra en del saker i min livsstil, vilket förmodligen är positivt.
Skolan börjar snart igen så då får jag se hur det står till när jag återigen får skolarbete att tänka på.Taggar: Spelberoende tankar Karmosin