“
Så resonerar många fortfarande
Ja din bollhavet-liknelse är träffande. Att spela online känns lite som att vara barnvakt, många gånger.
Mattias Frost
Borlänge http://www.superdudebros.com
Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg
Varför jag skriver om spel
Jag har alltid tyckt om att skriva. Det enda jag gillade och var bra på i skolan var när vi fick skriva berättelser. När jag blev gammal nog att tänka någorlunda analytiskt, vilket sammanföll ungefär samtidigt som internet slog igenom, så började jag skriva om min största hobby istället.
På den här tiden var spel för barn. Konsoler var leksaker. Punkt. Samhället hade bestämt sig men vi höll inte med. Vi var tonåringar och unga vuxna som minsann visste hur det låg till. Spel var inte leksaker för barn – de var stor konst. Oavsett vad etablissemanget hävdade så frambringade spel genuina känslor hos oss.
Texterna blev därefter. Ut med det tramsiga, in med det seriösa. Textväggar byggda av välsvarvad svenska förklarade storheten i samtidens digitala verk och varför de fick oss att skratta, gråta och känna ångest.
Det gav resultat, och vi har onekligen kommit en bra bit på vägen sedan dess. Problemet är att vi inte kan ta oss vidare till nästa nivå med den typen av hyllande journalistik. Det behövdes då, men inte nu.
Vi måste rikta megafonen bort från den oförstående omvärlden och istället sikta mot branschen och oss själva. För här finns saker att kritisera. Att förändra.
Varför är det alltid en god idé att utsmycka spel med enorma pattar och mjukporr? Varför bestämmer tioåringar hur vi ska bete oss på nätet? Varför har vi inga rättigheter när vi handlar digitalt? Varför slutade Shigeru Miyamoto att göra bra spel?
Genom ständig kritik kan vi göra skillnad. Göra något bättre.
Och det är därför jag skriver om spel.
Detta inlägg presenteras i samarbete med Kilmans Den stora lögnen™.
På den här tiden var spel för barn. Konsoler var leksaker. Punkt. Samhället hade bestämt sig men vi höll inte med. Vi var tonåringar och unga vuxna som minsann visste hur det låg till. Spel var inte leksaker för barn – de var stor konst. Oavsett vad etablissemanget hävdade så frambringade spel genuina känslor hos oss.
Texterna blev därefter. Ut med det tramsiga, in med det seriösa. Textväggar byggda av välsvarvad svenska förklarade storheten i samtidens digitala verk och varför de fick oss att skratta, gråta och känna ångest.
Det gav resultat, och vi har onekligen kommit en bra bit på vägen sedan dess. Problemet är att vi inte kan ta oss vidare till nästa nivå med den typen av hyllande journalistik. Det behövdes då, men inte nu.
Vi måste rikta megafonen bort från den oförstående omvärlden och istället sikta mot branschen och oss själva. För här finns saker att kritisera. Att förändra.
Varför är det alltid en god idé att utsmycka spel med enorma pattar och mjukporr? Varför bestämmer tioåringar hur vi ska bete oss på nätet? Varför har vi inga rättigheter när vi handlar digitalt? Varför slutade Shigeru Miyamoto att göra bra spel?
Genom ständig kritik kan vi göra skillnad. Göra något bättre.
Och det är därför jag skriver om spel.
Detta inlägg presenteras i samarbete med Kilmans Den stora lögnen™.
Kommentarer
Mattias Frostq
Ja din bollhavet-liknelse är träffande. Att spela online känns lite som att vara barnvakt, många gånger.
Kommentera
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
Culture Vulture • 11 aug 2012 0q
På den här tiden var spel för barn. Konsoler var leksaker. Punkt. "
Så resonerar många fortfarande, provade köra lite Red Dead Redemption online i veckan och 90 % av de jag möter är av rösterna att döma inte äldre än 8-9 år. Jag känner mig då lite som en vuxen karl i bollhavet.