Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

RECENSION – 50 CENT: BLOOD ON THE SAND

Man kan argumentera att amerikanska gangstarappare är som hundar.

(Kanske är det därför de tjatar så mycket om bitches.)

I alla fall kan man som utomstående se dem på det sättet. Som stolta individer med starkt sinne för hierarki, som bara visar styrka, aldrig svaghet. Är någon respektlös mot alfahannen blir det bråk.

Så när 50 Cent spelar huvudrollen i ett krigsspel där han tillsammans med sina homeboys har ihjäl en hel armé i ett fiktivt land i mellanöstern, kan vi förutsätta att det sker helt och hållet utan ironi.

Här någonstans kände jag att det kunde finnas en oupptäckt källa av genialisk och ofrivillig humor. Så jag köpte spelet, spelade det, och nu sitter jag här i ett notepad-dokument och mår ganska dåligt.

För hur man än vrider och vänder på det så är 50 Cent: Blood on the Sand inte ett humoristiskt spel. Det är ett spel om en våldsam mobbare med litet vokabulär, stort bekräftelsebehov och en jävligt komplicerad relation till kvinnor.

Vilket hade kunnat vara ganska intressant som spel om det inte lyfts fram som ett gyllene ideal. Inom ramarna för Blood on the Sand är 50 Cent det manligaste av det manliga. Någon att se upp till. Står man utanför den givna sfären blir eftersmaken så besk att den genomsyrar precis hela upplevelsen.

Allt börjar när 50 Cent ska ha betalt för ett gig. Arrangören saknar pengar varpå vår hjälte börjar vifta med en pistol samtidigt som hans lekkamrater uppmanar honom att mörda. Allt är regisserat ur perspektivet att jag som spelare ska bli upphetsad av det lustfyllda scenariot. Det slutar med att han får ett diamantbesmyckat kranium istället för pengar – ett kranium som blir stulet någon minut senare, och då måste vi förstås utkräva hämnd.

Det gör vi genom att lyssna på blytung gangstarap samtidigt som vi tömmer magasin efter magasin i terrorister med automatvapen. 50 Cent och hans sidekick (jag valde nån snubbe som heter Tony Yayo för att han hade en fräsig hatt på bilden) kutar runt och brölar BITCH, MOTHERFUCKER och SHIT.

Innan jag började spela så tänkte jag att det var här humorn skulle infinna sig. Och teoretiskt gör den förstås det också – att springa omkring i ett hyfsat välgjort standardspel i actionformat med en huvudperson som skriker könsord som om han hade tourettes låter ju ganska kul. Men på grund av att spelet just är standard – inte dåligt (eller ännu hellre skrattretande uselt) – så fastnar skrattet i halsen.

Spelmomenten må vara tråkiga och hjärndöda, vare sig man springer runt och slaktar folk eller om man kör bil och slaktar folk. Men det är aldrig riktigt, riktigt dåligt.

Detsamma gäller narrativet och atmosfären. Den här råa, respektlösa tonen fäster, och en iskall blick och ett MOTHERFUCKER direkt efter en regelrätt avrättning blir inte alls ofrivilligt humoristiskt. När 50 Cent går in på en strippklubb och kallar servitrisen för BITCH det första han gör så skrattar jag inte – jag stänger av spelet.

Jag gör det med vetskapen att det här spektaklet har 72 i betyg på metacritic – det verktyg branschen numera använder för att objektivt bedöma hur bra spel är.

Att klaga på något gangstarap-relaterat för att det är osympatiskt och har taskig kvinnosyn är som att klaga på att fiskar gillar vatten. Ur det perspektivet är den här texten en enda lång uppvisning i konsten att sparka in öppna dörrar. Men det jag inte hade förväntat mig var att spelbranschen skulle sluta upp kring den här värdelösa skiten så som den ändå gjort. 72 är i sammanhanget inte alls något dåligt betyg, och det folk i allmänhet verkar ha störst bekymmer med är att äventyret är så kort.

Kanske är tv-spelare ibland lite för lojala den här branschen. Likt djur som följer husse och matte och tacksamt glufsar i sig vad som bjuds, utan att ifrågasätta vad de egentligen äter.

Som hundar.

Betyg: 0Taggar: 50 cent blood on the sand