Det som är lite krångligt för mig är att jag har inte råd med både Wii U och PS Vita. Även om jag först skulle spara ihop till t.ex. en Vita och sen till en Wii U så skulle det bli tajt med pengar. Dels under sparningperioden, då jag i princip inte skulle kunna köpa några spel, men också efter, jag skulle helt inte ha råd med att äga tre konsoler som jag ska köpa spel till. D= Max två.
Men jag tänker vänta med att bestämma mig om jag ens ska köpa något av dem, för 3DS-en lärde mig att aldrig mera köpa en konsol vid launch, utan att ha hunnit få ett intryck av den. Jag hade gott kunna vänta ett halvår med 3DS-en.
yoshi95
Gävle yoshi95 TheMistymontain
Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg
Varför jag älskar Nintendo/ Varför älskar jag Nintendo?
Jag har gått och funderat lite från och till.
Om hur jag känner för Nintendo. Jag har älskat Nintendo ända sedan jag fick en DS lite i julklapp 2007. Men nu har jag börjat fundera- varför?
Allt började i vintras, ettt par månader innan 3DS-ens launch. Jag kollade PSP-videor på nätet, läste recensioner av PSP-spel. Jag ville ha en PSP.
Men jag var mitt uppe i sparandet till en 3DS, så jag köpte ingen. Även om det var väldigt, väldigt nära.
Jag kom över den tillfälliga PSP-nojan ett tag.
Sen avtäckte Sony den konsol de kallade NGP.
Jag tyckte den såg fånig ut, alldeles för avrundad i hörnen, den gamla PSP-en var ju snyggare, o.s.v.
Jag köpte en 3DS, längtandes till alla de spel som Nintendo visserligen inte hade satt något datum på, men som säkert skulle komma under sommaren. Kanske i tid till min födelsedag!
Jag väntade.
Bara ett bra spel släpptes under sommaren.
Ocarina of Time var visserligen ett episkt äventyr, men snabbt avklarat.
Och mot hösten började NGP, nu kallad PS Vita, se riktigt lockande ut.
En helt fantastisk skärm, dubbla spakar, touchpad på baksidan. Hur kunde jag ha föraktat konsolen?
Nintendo 3DS, å andra sidan, var det si så där med.
Den sålde dåligt, och Nintendo drog i panikbromsen.
20 gratis spel lät som fantastiska nyheter först, men när jag fick reda på vilka det var verkade det inte lika lockande.
Mina tvivel över Nintendo ökade, och inte blev det bättre av konceptet med Wii U som jag ställde mig frågande till.
Och jag tänkte att jag ger Nintendo den här vintern att övertyga mig. Super Mario 3D Land, Mario Kart 7 och Kid Icarus Uprising skulle kanske få mig på andra tankar.
Det förstnämnda har i ärlighetens namn lyckats ganska bra. Jag vill intala mig att 3DS:en bara hade en seg start, jag vill fortsätta älska Nintendo.
Men faktum är att min tidigaste barndom tillhör någon annan.
Innan jag fick ett DS, innan jag provade Wii Sports hos en bekant till familjen.
I en tid då jag fortfarande gick på lågstadiet.
Då tillhörde mitt gaminghjärta ett begagnat PS1.
En gång i tiden spelade jag Sony. Det kankse är dags att gå tillbaka.
Om hur jag känner för Nintendo. Jag har älskat Nintendo ända sedan jag fick en DS lite i julklapp 2007. Men nu har jag börjat fundera- varför?
Allt började i vintras, ettt par månader innan 3DS-ens launch. Jag kollade PSP-videor på nätet, läste recensioner av PSP-spel. Jag ville ha en PSP.
Men jag var mitt uppe i sparandet till en 3DS, så jag köpte ingen. Även om det var väldigt, väldigt nära.
Jag kom över den tillfälliga PSP-nojan ett tag.
Sen avtäckte Sony den konsol de kallade NGP.
Jag tyckte den såg fånig ut, alldeles för avrundad i hörnen, den gamla PSP-en var ju snyggare, o.s.v.
Jag köpte en 3DS, längtandes till alla de spel som Nintendo visserligen inte hade satt något datum på, men som säkert skulle komma under sommaren. Kanske i tid till min födelsedag!
Jag väntade.
Bara ett bra spel släpptes under sommaren.
Ocarina of Time var visserligen ett episkt äventyr, men snabbt avklarat.
Och mot hösten började NGP, nu kallad PS Vita, se riktigt lockande ut.
En helt fantastisk skärm, dubbla spakar, touchpad på baksidan. Hur kunde jag ha föraktat konsolen?
Nintendo 3DS, å andra sidan, var det si så där med.
Den sålde dåligt, och Nintendo drog i panikbromsen.
20 gratis spel lät som fantastiska nyheter först, men när jag fick reda på vilka det var verkade det inte lika lockande.
Mina tvivel över Nintendo ökade, och inte blev det bättre av konceptet med Wii U som jag ställde mig frågande till.
Och jag tänkte att jag ger Nintendo den här vintern att övertyga mig. Super Mario 3D Land, Mario Kart 7 och Kid Icarus Uprising skulle kanske få mig på andra tankar.
Det förstnämnda har i ärlighetens namn lyckats ganska bra. Jag vill intala mig att 3DS:en bara hade en seg start, jag vill fortsätta älska Nintendo.
Men faktum är att min tidigaste barndom tillhör någon annan.
Innan jag fick ett DS, innan jag provade Wii Sports hos en bekant till familjen.
I en tid då jag fortfarande gick på lågstadiet.
Då tillhörde mitt gaminghjärta ett begagnat PS1.
En gång i tiden spelade jag Sony. Det kankse är dags att gå tillbaka.
Kommentarer
Kommentera
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
repli • 30 nov 2011 0q
Men man kan fortfarande älska båda. Jag kanske köper Wii U någon gång efter PS4 om spelen tilltalar mig. x)