Ja, jag är kär! Men som vanligt för min del är den i ovisshet. Den är inte riktigt besvarad än och det håller på att göra mig galen. Det är det värsta fall av förälskelse, man blir fast i en limbo av berg o dalbana. Ibland blir man glad och fnittrig som en fjortis som blir kär för första gången, och ibland blir man deprimerad och det känns som att världen går under.

Med mina 30 år i nacken har jag nu mer eller mindre lärt mig att hantera denna jobbiga fas, det är genom att jobba som tok inför årets Comic Con så jag slipper tänka på det hela tiden. Jag hoppas jag får ett svar snart, en nobb direkt hade varit mer smärtfritt i längden än att sitta och vänta i obestämd tid med ovissheten. Men visst, ett positivt svar hade varit bäst. Owell, only time will tell, eller nåt sånt.

//Keigo



Taggar: Keigo, serier, Spel, Nörd, Humor, teckna, gay, Bög, homo, vår, kärlek, Ångest

Årets vinter måste ha varit en av dom mest ihärdiga och utdragna på decennier. Men nu är våren äntligen här, om än något sen. Men nu vill man faktiskt gå ut till Willys för att köpa ett paket mjölk utan att det blir en tyngre börda.

Våren lockar framför allt fram många turturduvor, dom är lika säker som pollen. Varje år flockas dom överallt och man kommer inte undan dom. Är man singel så blir man lite allergisk när man får syn på dem, typ lite som att hälla salt i ögonen och påminner en att man inte har någon att dela sitt liv med. Just nu är jag lycklig singel, men just som pollen är det lite irriterande för ögonen.


På tal om kärlek, förra veckan så råkade jag hitta ett spel på nätet, ett dejtningsimulator som verkligen stack ut från mängden, Jurassic Heart. Spelet går ut på att du spelar som en människa och ska ha lite romans med en T-rex som gillar ukulele (?!). Spelet gjordes under ett game jam med kärlekstema och ja, jag kan rekommendera alla att testa spelet. Det är bisarrt, men kort och lite gulligt. Spelet är gratis och kan antigen spelas på spelets hemsida eller laddas ner till dumburken.

Det var mina vårkänslor för i år, hoppas ni andra är förberedda inför årets pollenchock. Jag kan knappt bärga mig att få svullna ögon, snörvla som en gris och snyta mig så mycket att jag får skavsår på näsan. Yey...

From running nose with love
//Keigo






Taggar: Keigo, serier, Spel, Nörd, Humor, teckna, gay, Bög, homo, vår, kärlek, dejt, jurrasic heart

Den senaste tiden har det varit mycket prat om REVA, Beatrice Ask och Tobias Billströms uttal om migration och invandrare m.m. Det är inget snack om saken att det som har hänt är rent katastrofalt och skandalöst, men samtidigt är jag glad att det hände. Inte för att jag är skadeglad eller nåt, men att svenska medborgare med en annan etnisk bakgrund som blir särbehandlat tas äntligen upp på allvar. Det har pågått alldeles för länge, det är äntligen vara dags att plocka ner det lufttorkade köttet från taket för att smakas.

Kort och gott, ja, länge har jag känt att jag blir mer eller mindre särbehandlat i samhället. Bara för att man inte har blont hår, blåa ögon eller ett svenskt namn. Nu tänker jag inte bara om REVA eller om politikernas senaste uttal, utan även på min vardag. Som när man söker jobb eller lägenhet, ute på krogen, i affärerna, på jobbet m.m.
Det är verkligen en jobbig känsla när man får sådana bemötande, och som politikerna har viftat bort det och inte ens försöker se det från mina skor är bortom all kritik. Eller, det är kanske inget att kritisera om, det är kanske nu deras riktiga ansikten visas upp. Att vara smårasistiskt.

Att vara smårasistsikt är ett förekommande problem. Jag har uppmärksammat att folk ibland inte tänker/är medvetna att de slänger ut sig rasistiska saker. Det är riktigt vidrigt att de inte reflekterar sina innersta värderingar. Hur ser egentligen deras självbild ut och omvärlden om de är så omedvetna om sig själva? Särskilt när det gäller högt uppsatta politiker som styr och bestämmer landet? Hemsk tanke.

Jag har läst någonstans att människan har förutfattade meningar, alla har det oavsett var man kommer ifrån, hur man ser ut, kön, religion, sexuell läggning osv. Det är för att det är så hjärnan funkar, den delar upp saker i kategorier och i fack för att kunna fungera i vardag. Men man måste kunna skilja fördomar och rasism. Det är en två skilda saker. Även om gränsen är hårfin ibland. Det är nästan för komplex och jag riskerar hamna i sidospår om jag fortsätter här, men kort och gott, beroende på hur/vad för fördomar hamnar i för kontext resulterar om det är "bara" en fördom för att vi ska funka i vardagen, eller rasism.

Det finns redan en lag som säger att man inte får diskriminera/särbehandla folk i Sverige, så jag tror inte att politikerna inte kommer göra en större kraftansträngning efter detta, eftersom de "följer" lagen. Däremot hoppas jag innerligt att folk som Beatrice Ask tänker två gånger om och funderar och kanske värderar om sin syn och inställning innan de kastar ut sig smårasistiska uttalande, och inte beklagar eller whatever efteråt. Jag är trött på dåliga ursäkter.

//Keigo





Taggar: Keigo, serier, Spel, Nörd, Humor, teckna, gay, Bög, homo, vår, blont, blå, ögon, reva, rasism, smårasistiskt

Nu så, efter tre veckor (nära 90 timmar) har jag äntligen besegrat slutbossen i Ni no Kuni. Ett fantastisk spel, kanske det bästa JRPG denna generation.

En av faktorerna som höjde spelets kvalité var självklart samarbetet med Studio Ghibli (Vid det här laget borde dom flesta känna till animationsstudion, om inte kolla på wikipedia eller IMDB).
Utan Studio Ghibli hade nog spelet blivit ok ändå, men det är just Studio Ghiblis magi som har tillfört det lilla extra som gjorde spelet från bra till fantastiskt. Då kommer min fråga upp, vad är det Ghibli gör som är Ghibli, och hur mycket Ghibli finns det i Ni no Kuni? Jag börjar tackla den första frågan först.

Meningar kommer vara delade och alla kommer förmodligen inte hålla med mig, men från mitt perspektiv är Hayao Miyazaki Studio Ghiblis hörnsten. Det låter ganska självklart, men jag måste utmärka mig tydligt på den punkten. Eftersom jag tycker inte att alla Ghibli-filmer är fantastiska.
Det har hänt att jag somnat till dom andra filmerna som är inte regisserat av Hayao Miyazaki. Inte för att dom är nödvändigtvis dåliga eller tråkiga, men det är inte samma känsla i dom, fastän dom använder Miyazakis estetik och formspråk. Det blir svårt att förklara om varenda film, men de har en sak gemensamt som jag mindre uppskattar. Det är tempot.

Om jag förstått rätt så är Studio Ghibli en väldigt traditionell animationsstudio. Dom vill helst göra allt för hand, ju mindre datoreffekter, ju bättre osv. Och en gammal, klassisk och japansk filmspråk är just en långsammare berättande. Det ligger långt djupt rotat i deras kultur, och det kan märkas när man t.ex. läser japanska serier. Långsamma berättelser betyder inte alltid dåligt eller tråkigt, men just många av de andra Ghibli-filmerna är en aning långsamma för att hålla mitt intresse uppe. Den enda filmen som jag gillar mycket förutom Miyazakis-filmer är Grave of the Fireflies.

Och nu till godbitarna, varför jag tror att Hayao Miyazakis verk skiner bättre än hans kollegor. Jag tror att det är främst hans fingertoppskänsla på karaktärer. Dom är väldig mänskliga och har flera dimensioner allihopa. Och det gäller inte bara på huvudpersonerna, utan också på bikaraktärerer och statister (och skurkar). Dom har kanske inte mer än en scen på sig att visa vilka dom är eller vad dom gör, och ändå lyckats han fånga deras små detaljer och förmedla dem till oss.

Den andra viktiga faktorn är kompositören Joe Hisaishi. Utan Hisaishi hade nog Miyazakis filmer inte haft lika stor emotionell inslag som får även stora män att skvätta en tår. Och om jag har förstått rätt så har han hittils inte komponerat till några andra Ghibli-filmer än just Miyazakis.
Tredje sista är så klart animationen. Inte för att den är mindre viktig, men Miyazaki har ju gjort filmer som inte behöver vara lika bombastisk som Spirited Away för att dom ska vara bra. Men visst, fint hantverk lyfts upp av andra fina hantverk.

Och nu till andra frågan. Om man får lita på förtexten så har Studio Ghibli varit med under planeringen, uppsyn i produktionen och självklart de handritade mellansekvenserna till Ni no Kuni. Miyazaki har förmodligen inte varit så involverad i spelet, eller inget alls. Annars hade de nog skyltat hans namn någonstans i spelet.

Däremot fångade de hans anda ganska bra i spelet. Bara drivkraften bakom Olivers äventyr är ganska tung och kanske inte så barnvänlig för de yngsta. Precis som många av Miyazakis filmer, som har en hårdare och vuxnare tema bakom det gulliga och oskyldiga. Level5 lyfter också fram de excentriska och knasiga karaktärerna riktig bra, som varelsen som tar hand om ens familiar. Jag kan inte sluta le varje gång han vinkar hejdå till mig. Det enda som karaktär som jag tycker är inte så Ghibli, utan kanske mer Level-5 är Esther. Hon klagar ibland lite onödigt mycket på Swaine. Jag har alltid fått för mig att i Miyazakis filmer så är tjejerna starka och självständiga, utan att behöva vara gnälliga. (Chihiro från Spirited Away var iförsig lite gnällig, men hon mognade till under filmens gång)

Vad det gäller musiken gör Joe Hisaishi allt rätt för bidra den magiska och emotionella känslan. Särkilt ledmotivet, så vackert, skör och lite melankolisk.
Animationsmässigt är det kanske svårt att diskutera när allt är 3D, men celshading effekten och alla utsökta detaljer och målade bakgrunderna får verkligen spelet att se ut som en Ghibli film. Mest märkbar är städerna Ding Dong Well, Hamelin och skogen Golden Groove.

Jag skulle kunna fortsätta mer, men jag tror jag har täckt dom stora delarna så kort och gott jag kunde. Jag tycker att Level5 har lyckats riktig bra med att fånga Studio Ghiblis fantastiska anda. Vad tror ni andra som utmärker Studio Ghibli och hur bra lyckades Level5 överföra den magin i Ni no Kuni?

Neeto!
//KeigoTaggar: Keigo, serier, Spel, Nörd, Humor, teckna, gay, Bög, homo, vinter, Ni no Kuni, ghibli

Jaha, då har man fyllt 30. Ärligt så känner jag ingen skillnad sen jag fyllde 20, jag får ju fortfarande visa leg om jag ska till systembolaget eller gå ut till nåt uteställe.

Jag skulle inte säga att man blir mognare för varje år, det är väldigt subjektivt vad man anser är moget eller inte. Som till exempel spela TV-spel. Mina föräldrar tycker nog att det är lite barnsligt att man spelar spel, särkilt när man är fyllt det stora 30. Men de kommer från en annan generation och har aldrig förstått grejen. Så jag klandrar inte dom direkt.

Om TV-spel anses vara barnsligt i mångas ögon, så vill jag gärna behålla den barnsliga sidan. Jag har märkt att när folk blir äldre, blir de också tråkigare. Just för att de inte vill göra barnsliga grejer längre, man måste vara seriös och inte slösa bort tiden på onödiga saker. För det anses vara moget. Jag håller 110% inte med.

Jag skulle nog säga att man blir visare för varje år och är mer ansvarstagande. Så länge man kan kan balansera sina sysslor och hinner göra det man ska, så är man mogen. Eller nånting sånt...

//Keigo






Taggar: Keigo, serier, Spel, Nörd, Humor, teckna, gay, Bög, homo, vinter, 30