Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Förord
Vad är en mässa utan booth babes eller booth hunks? Det är ett bra sätt att dra folk in till sin bås och låta dom fotografera med skådespelarna. Hur kul det kan än vara så tycker jag personligen att det är roligare att ta bilder med vanliga människor som cosplayar till sina favoritkaraktärer istället. Och på Comic Con fanns det gott om cosplayers, väldigt gott om.
Redan på förkvällen klädde folk ut sig, jag träffade bl.a. Punisher och nån alv från WoW. Eftersom det var en förkväll så fanns det inte alltför många som klädde ut sig, utan kikade mest runt som jag gjorde eller köade för leksaker och freebies.




Hur allt började
Redan dagen efter förkvällen träffade jag en del cosplayers på kön till mässan. Det var en rolig syn och många där var väldig chilla, som att de klädde sig så i vanligt fall. Jag fick genast lite lätt panikångest, eftersom jag har berättat för mina vänner och bekanta att jag skulle också klä ut mig, bara för saken skull.

Det är faktiskt inte första gången jag cosplayar, utan en gång tidigare för jätte, jättelänge sen. Jag cosplayade för en tävling i SuperPlay, med nuvarande redaktör, journalister och skribenter på Level/Loading. Om jag inte minns helt fel var det deras Manga och Anime sida anordnade tävlingen och jag var kanske 13-14 år och ville självklart vara med. Min syster hjälpte mig skapa en icke funktionell dräkt som Piccolo från Dragon Ball. Jag kom på tredje plats och vann en Game Boy Color. Tyvärr har jag ingen bildbevis kvar.

Den gången var inte så läskig då jag bara klädde upp mig hemma och tog bilder som vi skickade in. Men på Comic Con, där var det real deal, hade du slarvat eller tejpat ihop nånting skulle folk märka. Inte för att det skulle göra nånting tror jag, men jag fick ändå lite prestationsångest. Jag är verkligen ingen skådespelare och att agera som karaktären man var utklädd till fick mina tarmar att vrida sig om och slå en knut.


Schizofrenisk ångest
Jag klädde inte upp mig förrän på lördag, näst sista dag på Comic Con. Anledningen var INTE bara för att jag fick ångest, utan också för att de första dagarna gick jag på Portolio Review som jag nämnde i
mitt förra blogginlägg samt träffa en massa nyckelpersoner på mässan. Men lördag kom väldig fort, det var oundvikligt, jag måste klä ut mig. Även om jag hade ångest såg jag fram att klä ut mig ändå, det är ju kul att nörda sig lite och jag gillar maskerad. En guilty pleasure. Det är lite svårt att beskriva känslan, men enklaste beskrivningen skulle vara en schizofrenisk ångest.

Jag tog till slut tjuren vid hornet och klädde upp mig som Wolverine från Ultimate X-Men. Dräkten köpte jag för några år sen till ett Halloween party när jag gick på högskolan. Jag hade inte inskaffat några klor tidigare då jag hade inte budget till det. Jag tänkte först att jag kunde hitta några på mässan dagarna innan (det är ju en seriemässa trots allt!), men självklart hade jag inte Lady Luck vid min sida. Det var nog kanske en del av ångesten jag fick, att jag inte var utklädd fullt ut. Plus att jag inte hade nån peruk eller skäggväxt för att se ut som Wolverine. Ångesten växte.


Dressed for success
Jag gick till mässan med dräkten under mina vanliga kläder, precis som en superhjälte. Jag vet att många går fullfjädrade med sin utstyrsel från hotellet till mässan, men det hade jag inte lust med. Det räckte att jag spökade ut mig på mässan tänkte jag.
Väl på mässan kände jag mig lite lugnare, det kryllade av folk som var utklädda. Oavsett om man var tjej eller kille, stora som små, straight eller gay så jag var inte ensam. På lördag var det också det stora maskerad dagen på Comic Con, vilket betyder att när de stänger mässhallarna så har dom en stor fest på övervåningen där folk tävlar om vem som har de bästa dräkterna. Jag tyckte att det lät som en rolig tävling att kolla på så frågade en funktionär om mer information. Funktionären svarade kort till mig att kön till tävlingen började på andra sidan hörnet, så jag kikade och såg att folk redan hade börjat köa. Självfallet var den inte kort, det är aldrig korta köer på Comic Con. Den var över 100 meter redan, innan lunchtid. Jag som vanligt orkar inte vänta i långa köer och gick vidare.

Jag hade inga stora förväntningar när jag cosplayade, tjejer som var utklädda fick självfallet mer uppmärksamhet än killar. Min fördom var att det fanns en del snuskiga gubbar som är bara där för att ta bilder på unga tjejer i tights. Sen var jag också ensam, med en grupp hade det kanske funkat bättre.
Men det var några som gav mig tummen upp eller en blink när jag gick förbi. En tjej visste t.om. vem jag skulle föreställa, fastän jag inte hade några klor eller peruk. Det gjorde min dag. Mot slutet av dagen började min ångest att släppa och jag tänkte inte så mycket på att jag var utklädd och då gick det mycket bättre. Jag pratade lite lätt med folk och tog bilder med dem. Det var en ganska kul till slut, men som allt annat slutar allting när man har det som roligast.

När jag gick därifrån bestämde jag mig att om jag ska till Comic Con nästa år ska jag ha en fullständig utrustning till min Wolverine dräkt och vara mer modig. Nu vet jag vad som gäller.
Och ja, jag träffade till slut min Garrus när jag lämnade byggnaden

Det var nog sista delen med mitt besök på Comic Con i år. Hoppas ni tyckte om mina inlägg och skriv och tyck gärna till. Feedback är alltid kul att få.

//Keigo




















Taggar: Keigo, serier, Spel, Nörd, Humor, teckna, tidning, gay, Bög, homo, Comic Con, 2011, USA, San Diego, galenskap, folk, Ultimate, X-men, cosplay