Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

I veckan skrev Loading om kopieringsskydd på spel och det blev snabbt en het och grötig debatt. Det är aldrig lätt att diskutera om rätt och fel, gott och ont, och kanske ännu svårare att bekänna att man har vandrat i den mörka sidan och njutit av det. Det här är alltså första delen om mitt missbruk av piratkopierade spel.



Allting började när jag och min bror var sju år gamla och fick vår första spelkonsol efter att ha tjatat sönder våra föräldrar om att alla klasskompisar hade en, den lilla gråa lådan, Nintendo.
När vi äntligen fick Nintendot tog vi hand om den och våra spel väldigt omsorgsfullt. Men att skaffa ett nytt spel var inte lätt för en sjuåring. Den enda inkomstkälla vi hade var vår månadspeng, och att spara pengar i den ålder var inte riktigt det första man prioriterade. Enda gångerna då vi fick nya spel var antigen när vi fyllde år eller fick dom i julklapp, om vi hade väldig tur.


En dag kom våra föräldrar hem från sin resa i Hongkong och hade en underlig souvenir med sig. Det var en färgglad japansk Nintendo kassett som var hälften så lång som den europeiska, och en förlängare med en turkos flärp som man kopplade ihop med kassetten för att få in den i Nintendot. Mycket märkligt och underligt.

Men när vi såg etiketten tappade vi båda hakan. Vi trodde våra ögon, på etiketten stod det 150-games-in-1. Vi hade fått ett Nintendo-spel med 150 spel! Vid den åldern, på det gråa 80-talet, la vi inte ens en tanke på att det rörde sig om att kassetten var piratkopierad och dess innebörd. Vi var väldigt unga, dumma och naiva, men vi hade fått 150 Nintedo spel! 150 spel!
Vi skulle behövt spara våra månadspengar i en hel livstid för att ha råd med 150 spel. Vi kunde inte bry oss mindre. Vi var helt överlyckliga, livet kunde inte bli mycket bättre. Här ska det spelas tills vi fick Nintendo-tumme och ögonen trillade ut ur ögonhålorna, trodde vi.


När vi ploppade in kassetten fick vi fram en lång meny med speltitlar, kända som okända. Vi provade först alla spel som vi kände igen och sedan de okända, exotiska spelen, en efter en. Vissa var bra, andra ok men mer än hälften var helt värdelösa. Av de 150 spel som fanns med i kassetten var många av dem kopior av samma spel. De hette exempelvis Super Mario Bros 1-A, Super Mario Bros 1-B, Super Mario Bros 1-C osv. Det som skiljde dem från varandra var att de som hade bostaven B i slutet började på bana 1-2. Helt sinnessjukt obehövligt.




Allt som allt var det väldig få spel från kassetten som var värda att spelas. De nämnvärda spelen var Pinball, Popeye, Battle City, Contra (Probotector), Life Force, Double Dragon och några andra, som jag inte längre minns vad de heter.

Trots det blev vi inte så besvikna, för att nästan alla i klassen ville låna kassetten när vi berättade om det. Vi blev stolta, ingen annan i klassen hade nåt liknande. Senare när vi insåg att kassetten var piratkopierad var det redan försent, vi brydde oss inte så längre, vi var de coola och rebelliska tvillingarna med en Nintendo kassett med 150 spel.
Det var alltså här jag upptäckte toppen på Death Mountain och mitt brukande av piratkopierade spel började ta fart på riktigt.Taggar: Keigo, serier, Spel, Nörd, Humor, teckna, tidning, gay, Bög, homo, höst, NES, Nintendo, Retro, pirat, piratkopiering